Värdena och kulturvetenskapernas egenart

Heinrich Rickerts Kulturwissenschaft und Naturwissenschaft (1899) föreligger nu i svensk översättning och med inledning av Ola Agevall (Daidalos, 2013). Närmare bestämt är det den andra, reviderade upplagan från 1910 som översatts. Idéhistorikern Peter Josephson, som senast utgivit en stor antologi om Humboldt-traditionen som jag inte hunnit titta på, och som jag uppfattar som något slags lärjunge till Norström-forskaren Mats Persson, skriver en bra recension i Respons under rubriken ‘En filosof som trodde på objektivt giltiga värden’.

Detta är ett viktigt verk i vad jag talar om som den idealistisk-historicistiska traditionen, i vid mening. Vid hans tid har den metafysiska dimensionen, i viss mening, fallit bort, liksom hos hans lärare Windelband och även hos Dilthey, men andra frågeställningar, som uppkommit inom denna tradition, kvarstår och utvecklas vidare. Man kan säga att vi liksom ifråga om historicismen som sådan rör oss på en specifik, fenomenell nivå, som dock förblir av central betydelse. I distinkta betydelser av begreppet kvarstår idealismen även på denna nivå. Närmare bestämt är Rickerts arbete ett viktigt bidrag till den idealistisk-historicistiska traditions förståelse av humanvetenskapernas egenart och arten av deras vetenskaplighet.

Josephson sätter kort in verket i dess sammanhang i denna tradition. Förlaget framhåller i sin presentationstext Rickerts inflytande på Weber. Det är vanligt att se Weber som ett entydigt framsteg i olika avseenden, i hans brytning med den idealistisk-historicistiska traditionen inom samhällstänkandet och nationalekonomin. Annette Wittkau går exempelvis i sin bok Historismus: Zur Geschichte des Begriffs und des Problems (1992) igenom historicismen och dess problem på olika vetenskapsområden och hos olika tänkare, men för sedan hela tiden in Weber som deus ex machina, tillhandahållande en förenklad, ja illusorisk lösning. Detta motsvarar utan tvekan en utbredd uppfattning även hos många humanister och samhällsvetare som inte behärskar de involverade problemen med någon högre grad av filosofisk precision.

Weber vidareutvecklar tillämpningen av idealtyper, men släpper ju värdefilosofin i den idealistisk-historicistiska traditionens mening, och inte bara i Rickerts variant. Voegelin hyllade Webers storhet, men måste naturligtvis se honom som en återvändsgränd. Hans alternativ är dock inte att återuppta den idealistisk-historicistiska traditionens agenda och modifiera och vidareutveckla den, utan att ersätta både den och Weber med en ny Ordnungswissenschaft. Som jag nyligen upprepade känns det steget alltför abrupt, trots det inte bara hållbara utan nödvändiga i ordningsvetenskapen som sådan. Det abrupta ligger i överhoppandet och avfärdandet av den idealistisk-historicistiska traditionen som helhet, inklusive Rickert. Vad som krävs är i stället dess komplettering och justering.

Och detta kan ske inte bara genom Voegelin, utan även genom att mobilisera andra resurser ur den idealistisk-historicistiska traditionen själv. Jag antyder detta kort i The Worldview of Personalism. Av intresse i detta sammanhang är att notera att Alf Ahlbergs tidiga period som akademisk filosof ägnades just detta: genom att förena Rickert med den svenska idealistiska personalismen ansåg han sig kunna lämna ett bidrag till övervinnandet av brister hos denne och därmed vidareutveckla den idealistisk-historicistiska traditionens värdefilosofiska aspekt. Även Ryns och Leanders värdecentrerade historicism är naturligtvis från mitt perspektiv av central betydelse i detta sammanhang.

Den nu föreliggande översättningen av Rickert kan förhoppningsvis stimulera förnyat tänkande på detta område. Trots att Josephson själv är Weberforskare (och i övrigt ägnar sig åt diskursanalys) nämner han Weber endast helt kort i sin recension. I stället beklagar han att Agevall i sin inledning ägnar så stort utrymme åt att “understryka hur snabbt Rickert och dennes filosofiska riktning föll i glömska. ‘Om nykantianismen var högsta mode omkring sekelskiftet 1900 så framstod den några årtionden senare som förlegad och filosoferna vände den ryggen'”. Det är naturligtvis helt fel inställning, en inställning som avspeglar den felaktiga weberianska skenlösningens förståelse.

Josephson önskar i stället att Agevall skulle ha “argumenterat mer utförligt för Rickerts relevans i dag och visat på vad sätt dennes tänkande griper in även i vår tids vetenskapsteoretiska stridsfrågor”. Man kan bara instämma.