Värdecentrerad historicism och politisk filosofi

Leander och Ryn övertar Babbitts förståelse av den moderna kulturutvecklingen i de centrala avseenden som i Sverige också och oberoende av dessa tänkare formulerats av Tage Lindbom från ett delvis annat perspektiv: moderniteten som, inte minst, ett samtidigt och parallellt frambrytande av mäktiga rationalistiska och sentimentalistiska strömningar. Det är förstås en ensidig historisk analys. Men inte oviktig.

En viktig distinktion i sammanhanget av denna analys är emellertid den som Leander kort introducerade i sin tidiga bok Nya synpunkter på romantiken: den mellan den “högre” romantik som bejakar den autonoma individuella personlighetsutvecklingen men på ett sätt som konvergerar mot och är förenligt med den s.a.s. “klassicistiska” dualismen och den “lägre” romantik, som i sentimental illusion uppger den etiska dualismen till förmån för antingen den rousseauanska moraliska monismen, tron på människans naturliga godhet, eller bejakar människans lägre och mörkare sidor som likvärdiga med hennes högre potential. En djupare analys visar också att det är just den rousseauanska monismens illusion som leder till den senare formen av den lägre romantiken. I mycket stora drag är detta vad distinktionen handlar om – i verkligheten är det förstås en högst komplicerad idé- och kulturhistorisk utveckling det handlar om. Bejakandet av en högre romantik är ett kvintessentiellt uttryck för den värdecentrerade historicismens omfattande av modernitetens delsanningar.

Redan i den svenska uppsatsen ’Motkultur eller nyskapande traditionalism’ från 1974 (den finns också i en engelsk version) tillämpade Ryn insikter från Leanders romantikkritik på samtiden i en uppgörelse med Theodor Roszaks försvar för motkulturen i The Making of a Counter-Culture som ett uttryck för den lägre romantiken, och kontrasterat den mot sin egen kulturkonservativa syn. Senare jämför han i Will, Imagination and Reason (1986) en pianists framförande av Mozart, i vilket vi är medvetna om en andens behärskning av materien, i musiken själv såväl som i musikerns genom en livstid av träning förvärvade mästerskap, med den samtida populärmusikens utskrikande av djuriska passioner (Ryn tillstår ironiskt att denna senare konst i och för sig förvisso torde kunna betraktas som uppfyllande den tidige Croces romantiska kriterium “adekvat uttryck”), som framförs av personer med efter dessa känslor anpassade kläder och rörelser:

“Both experiences convey in a non-conceptual way a view of human existence. They each contain a 'philosophy’ of life. The 'philosophy’ imparted by the former is the supremacy and value of the ordering spirit. The latter imparts a primitivistic cult of the expansive passions. Both performances are symbolic. Just as a paleontologist may reconstruct an entire animal from a single bone, so two very different civilizations, two qualities of life, may be perceived as focused and concretized in the two performances.” [Op. cit. 179-80.]

Men kritiken av romantiken är alltså bara en del av den modernitetskritik som Leander och Ryn fortsätter, och som är gemensam för den etisk-dualistiske klassicisten Babbitt och traditionalister i Lindboms linje såväl som många vanliga kristna teister. Den rousseauanska moraliska monismen, den romantiska panteismens demoniska potential, den lägre, omoraliska fantasin och dess uttryck i konsten, den ohämmade spontanitetens impulsivitet som leder till kaos och destruktion: allt detta var standardrekvisita i otaliga mer eller mindre konservativa kulturkritiska analyser alltsedan 1700-talet. Men dessa fenomen sammanhänger och växelverkar med den moderna rationalismen, som likaledes, alltifrån den tidigmoderna perioden, på olika sätt rör sig bort från den dualistiska människosyn som definierar vad Babbitt och hans svenska efterföljare uppfattar som den sanna, högre humanismen, och främst förstår i etiska termer, men som andra hellre uppfattar i kristna termer.

Denna analys måste med större utförlighet återkommas till. Vad som kan tyckas vara blott nyanser och detaljer i Babbitts idéhistoriska diskussion av båda dessa ytligt åtskilda och motsatta men på djupare plan nära förenade och ömsesidigt beroende kulturströmningar, en analys som självständigt bygger vidare bl.a. på Seillières och föregriper många senare historikers, är i själva verket avgörande kulturanalytiska perspektiv. Här nämner jag bara några grunddrag som bakgrund till det jag i de närmast följande avsnitten avser att fokusera på, nämligen betydelsen av denna analys för den självständiga tillämpning på den politiska filosofins och demokratitolkningens områden som Ryn företog under sin första tid i USA.

Det som skiljer i synnerhet Leanders och Ryns utformning av denna kritiska analys från de strikta traditionalisternas av Lindboms typ såväl som från en och annan mer rigorös kristen premodernist är att de samtidigt försvarar centrala aspekter av det moderna tänkandet som delvis är produkter av samma kultur- och tankeströmningar som kritiken avser. Leander och Ryn insisterar tydligare än Babbitt, som ofta explicit försvarar moderniteten endast i renässanshumanismens termer som en förnyelse och fortsättning av den sokratiska, klassisk-filosofiska andan (även om, som Leander och Ryn visar och han även själv på sina håll är medveten om, senare, distinkt moderna tankelelement är implicita i detta försvar), just på vad jag brukar kalla modernitetens delsanningar.

Leanders begrepp den högre romantiken är ett exempel på detta, men även de moment av rationalismen som bidrog till den moderna idealismens utveckling måste räknas hit, trots att de transformerades och fördjupades just av idealismen till något som går bortom denna rationalisms begränsade förnuftsuppfattning. Vidare är deras försvar för fantasins betydelse ett centralt moment, som också är det som Babbitt tydligast utvecklade, även om han inte alltid fullt insåg och erkände de insatser som romantikens tänkare gjort på detta område. Slutligen, och inte minst viktigt, finner vi naturligtvis bland dessa delsanningar själva historicismen, eller den distinkta form av historicism som Leander och Ryn försvarar. Mycket av detta ingår också för Leander som bestämningar av begreppet högre romantik.

Allt detta förenas således med försvaret för den objektiva och, ytterst, transcendenta moraliska ordning som inte bara den klassiska naturrättstraditionen bygger på eller i många fall helt enkelt är ett uttryck för, utan som också den allmänna etiska dualism och förståelse av den högre viljan och “the inner check” förutsätter.

Den mest fullständiga eller åtminstone den slutgiltigt formulerade föreningen dels av den kritiska analysen av romantiken och rationalismen å ena sidan och den affirmativa analysen av dessa modernitetens delsanninar å den andra, dels av hela denna negativa och positiva modernitetsanalys och dess resultat å ena sidan och den klassiska och kristna traditionens moraliska ordning och etiska dualism å den andra, återfinns i Will, Imagination and Reason. Det är där vi finner den filosofiska grundläggningen av den värdecentrerade historicismen som sådan, i sig.

I Ryns tidigare verk, Democracy and the Ethical Life (1978), finns allt detta – eller åtminstone mycket av det – också närvarande, men inte utförligt och separat framställt. Fokus och tyngdpunkten ligger här i stället på en av de grundläggande distinktionerna i denna övergripande historiska och filosofiska analys, nämligen den som är mest omedelbart relevant för den politisk-filosofiska tillämpningen och förståelsen av demokratin: den mer allmänna åtskillnaden mellan den etiska dualismen och den framför allt rousseauanska monismen och dess ovan antydda vidare lägre-romantiska följder. Denna specifika tillämpning av den värdecentrerade historicismens filosofi är primärt Ryns egen, inte Leanders. Och till den hör också inordningen, eller åtminstone viljan till inordning, av denna åskådning i den amerikanska konservativa intellektuella rörelsen sådan den växte fram efter andra världskriget, efter Babbitt, ett projekt som helt är Ryns eget.

Med detta inlägg vill jag inleda en diskussion av denna Ryns statsvetenskapliga tillämpning, och har därför inlett med att anföra en av Ryns illustrationer av distinktionen mellan den av den högre romantiken accepterade, i Ryns mening dualistiska moralen och den lägre romantiken. Exempel kunde också ha givits på rationalismens motsatsställning till denna dualism. Givetvis är även denna motsatsställning relevant för den politiska tillämpningen. Men den utförliga analysen inte bara av förnuftet i dess högre och lägre former, utan även av andra aspekter av den fördjupade förståelsen av den etiska dualismen, som the inner check, viljan och fantasin, återfinns inte i Democracy and the Ethical Life, dels kanske därför att de i sig kräver en utförlig separat framställning, dels därför att denna fullständiga framställning inte är nödvändig för denna boks syfte. En detaljerad analys av Rousseau har i den uppfattats som tillräcklig.

Tillsammans presenterar dessa båda grundläggande böcker stora och centrala stycken – om än förvisso inte alla – av vad som kan försvaras i termer av den alternativa moderniteten. Democracy and the Ethical Life framställer de allmänna etiska men också de politiska och samhällsvetenskapliga momenten av dessa stycken, under det att Will, Imagination and Reason innehåller det mer helhetliga och samtidigt i snävare mening humanistisk-filosofiska. Men det är viktigt att komma ihåg att den åskådning som framställs i det förra verket är en delaspekt och tillämpning av just den mer omfattande som beskrivs och förklaras i det senare. Ryn utvecklar alltså i Democracy and the Ethical Life i avsevärd självständighet från Leander och delvis i anknytning till den amerikanska intellektuella konservatismen den samhälleliga och politiska filosofin. Men denna bygger på den helhetliga värdecentrerade historicismen och är att betrakta som en organisk tillämpning eller rentav en del av denna.