Voegelin, gnosticismen och differentieringen

Det är nödvändigt att säga något om motsättningen mellan vad Eric Voegelin säger om vad han uppfattar som gnosticismen och en del av vad jag säger om den i flera inlägg, en motsättning som, föreslår jag, beror på en ensidighet i hans förståelse.

Denna ensidighet, föreslår jag också, beror på att han inte uppfattar hela det efter hans tid av forskningen grundligt problematiserade fenomenet gnosticism, och inte heller tillräckligt ser den platonska traditionen, esoterismen i allmänhet, och den grekiska filosofin, den abrahamitiska religionen, och den differentieringsprocess under antiken som de tillsammans representerade utifrån även de centrala österländska intellektivt-andliga, jnaniska, d.v.s. gnosiska traditionerna, främst den vedantistiska och de den närmast liggande.

Ett omseende och därmed en ny historieskrivning och filosofisk bedömning är därför nödvändiga i det större komparativa perspektiv som idag måste bli en självklarhet. I vad gäller just det han ensidigt fokuserade på i gnosticismen, och dettas moderna fortvarkan, finns dock fortfarande giltiga och relevanta insikter. Åtminstone mot slutet av sin karriär tycks han också ha nått fram till en mer nyanserad förståelse av de österländska traditionerna bortom den “främreorientaliska” kosmologiska kompakthet gentemot vilken han i sina huvudverk kontrasterade differentieringsprocessen.

Utöver gnosticismen är det för mig framför allt också hans analys och argumentation av denna process som för mig varit av det största bestående intresset i hans verk. Vogelins användning av begreppet differentiering är “smal” såtillvida som den egentligen endast hänför sig till en distinkt typ av transcendenserfarenhet som han uppfattar som “ny” i förhållande till den kosmiska – inomkosmiska – kompakthetens religiositet och allmänna verklighetsförståelse (inklusive förståelse av den samhälleliga ordningen och makten). Men det blir just denna erfarenhet som för honom djupast förklarar differentieringen som historisk process, sådan han (i det ovan antydda, geografiskt och historiskt begränsade perspektivet) förstår den i förhållande endast till de främreorientaliska storrikena.

När jag använder termen differentiering är detta därför en viktig komponent i dess definition. Samtidigt begränsar jag mig inte till Voegelins. I andra betydelser är differentieringen ett mycket mer allmänt och välkänt fenomen, som västerländska historiker med större eller mindre rätt fokuserat på under århundraden: helt enkelt hur den antika världens framväxande västerland kom att skilja sig från österlandet, i exakt vilka avseenden, och hur det gick till. I denna förståelse har funnits både sanna och alltjämt giltiga uppfattningar, och överdrivna och felaktiga, som velat konstruera ett alltför distinkt, unikt, och ofta mer avancerat, rationellt, vetenskapligt, humanistiskt, frihetligt o.s.v. västerland.

En gardering mot eventuellt upptagande av problematiskt occidentocentriska perspektiv här, eller ett allmänt nödvändigt komplement och korrektiv, är därför den centrala plats jag slutligen också vill tilldela Guénons för den traditionalistiska skolan grundläggande begreppsutredningar och distinktioner i beskrivningen av arten och ursprunget till för mina temata och syften centrala västerländska differentieringsprodukter som “religion”, “filosofi” och “teologi”, såsom kontrasterade mot den traditionens “métaphysique pure”, vars normativa form hos Guénon inte är osynligt beläget bortom – österom – Voegelins kosmiska kompakthet, utan står i centrum för framställningen som den “hinduiska” och framför allt vedantiska traditionens egen alltid redan föreliggande differentiering. D.v.s. just det perspektiv jag ovan pekade på som ännu icke närvarande i Voegelins huvudverk – begreppsutredningar och distinktioner som också bestämmer Guénons diskussion av fenomenen exoterism och esoterism.