Viktor Rydberg

Viktor Rydberg (1828-95) intar i de flesta avseenden en särställning inom det senare 1800-talets svenska filosofi. Akademisk filosof var han bara till hälften. Utan att inneha någon lärostol i filosofi höll han föreläsningar i detta ämne i Göteborg under 70- och 80-talen. Hans ställning som samtidens främste idealistiske diktare garanterade att hans åsikter inte skulle bli utan inflytande.

Rydbergs förhållande till boströmianismen är omdiskuterat…Rydberg ställer sig under 1850-talet övervägande avvisande till Boströms filosofi…Vad som främst stöter Rydberg är naturligtvis Boströms politiska konservatism. Under 60-talet förändras bilden genom att den för Rydberg och Boström gemensamma kampen mot den teologiska ortodoxien skjuts i förgrunden. Förföljelserna mot boströmianen Ljungberg ger Rydberg incitamentet till Bibelns lära om Kristus, i sin tur livligt senterad av Boström. I bokens slutord nämner Rydberg boströmianismen i positiva ordalag: “Stor inflytelse på kyrkolärans omgestaltning och förbättring torde man hafva att vänta äfven af den Bosrömska filosofien.” Vid denna tid kommer Rydberg också i ett vänskapligt förhållande till Axel Nyblaeus, som sedan bibehålls.

Några år senare har emellertid uppenbarligen Rydbergs misstänksamhet mot boströmianismens intolerans och politiska konservatism vaknat igen och han ingriper…till Borelius’ förmån i samband med professorskonkurrensen i Lund 1865. Det är egentligen först på 1870-talet som verkliga boströmianska tendenser kan spåras i Rydbergs egen filosofi. Nu förklarar han att hans åsikter “äro närmast i frändskap med Leibniz’ och Boströms”. Och i sina på 70-talet hållna föreläsningar ansluter han sig uttryckligen till flera av Boströms grundläggande läror: “Och fråga vi då, hvad detta andliga är, hvaraf rummet är en symbol, så har intet djupsinnigare och säkert intet sannare svar härpå gifvits, än det som uttalats af den store svenske tänkaren Boström, att nämligen rummet, likasom tiden, är fenomen för oss af lifvet i det hela, af det rena bestämningslösa själfmedvetandet, som är i Gud och i alla väsenden.”

Den Boströmskt influerade perioden i Rydbergs tänkande blir emellertid ganska kort och om någon obetingad uppslutning är det aldrig fråga.

Ur Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), s. 107-9.