Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 4
Vi kommer nu till denna uppsats’ peripeti. Att av det jag hittills sagt dra slutsatsen att den göteborgska och i stor utsträckning rikssvenska teoretiska och ideologikritiska inriktningen av idéhistorieämnet bör förkastas utifrån en lindbergsk lindrothianism, nordströmianism eller mer allmän positivism eller weberianism vore förhastat. Så är nämligen ingalunda fallet.
Visserligen framstår det för mig som obegripligt att den liedmanska och schmidtska teoretiska apparaten, detta bestämda urval av historiskt föreliggande idéer, av en dominerande riktning i svensk humanistisk forskning ensam kan godtas som tillhandahållande de vetenskapliga instrumenten för övriga historiskt föreliggande idéers förståelse och förklaring (hur representativ Schmidts marxism med endast sådana kompletteringar som inte relativiserar vad som kvarstår av de egna objektivt-absoluta anspråken är, eller i hur stor utsträckning denna hos övriga fortfarande döljer sig under en blott pragmatiskt anammad postmodern utstyrsel, kan jag här inte försöka bedöma; för inte minst vissa radikalfeministiska och homosexuella kunskapsintressen synes ju den radikala konstruktionismen nödvändigt bli något annat än blott en komplettering eller modifikation av den gamla marxismen).
Schmidt gör på fullt allvar gällande att det enda verkliga och egentliga innehållet i ”all medveten mänsklig verksamhet och produkterna av mänsklig verksamhet, texter, handlingar, konstverk m. m.”, dolt i de skiftande ideologiska formerna, är ”samhällets grundläggande konflikt (den mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden)” – även om Schmidt är oense med Liedman om denna konflikts exakta förhållande till klasskampen. Det är svårt att förstå hur detta sökande efter ”ett fördolt sammanhang, ett mönster under ytan, meningar som inte är identiska med de uttalade meningarna”, som ideologianalysen har gemensam med ”marxismen, strukturalismen, semiotiken och hermeneutiken” (i det sistnämnda fallet blott en ensidig misstankens hermeneutik av djuppsykologisk typ), kan accepteras som något annat en delsanning. Det senare är ett begrepp som filosofiskt kan försvaras bortom det ”borgerliga smörgåsbordet”, eller den ”liberala pluralism” som Schmidt talar om – när man visat att man är i stånd att verkligen i åtminstone tillräcklig utsträckning förstå i dess egna termer den förmenta blotta ”yta” av uttalad mening som återfinnes i mänsklighetens stora kulturella, filosofiska och religiösa traditioner. Och när det ”djup” man uppställer gentemot detta inte, i ett större perspektiv, kan misstänkas vara till alltför stor del en produkt av lätt identifierbara utomvetenskapliga motiv, saklig okunnighet, estetisk okänslighet, moralisk analfabetism eller andlig blindhet – en misstanke som naturligtvis bör riktas i första hand mot marxismens, strukturalismens, semiotikens och den djuppsykologiska hermeneutikens lärofäder, inte mot deras efterföljares efterföljare som Schmidt.
Visserligen kan jag i stor utsträckning sympatisera med Lindbergs strävan att upprätthålla en vetenskaplighet fri från politisering och från sakligt dubiöst teoretiserande, som i omogna händer dessutom ibland är föga mer än haltlöst verbiage. Även i distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning ligger åtminstone en viktig frågeställning av förblivande aktualitet. Det är naturligtvis inte fråga om att den idéhistoriska forskningen och undervisningen kan bedrivas som något slags barnslig poängsättning eller klassificering av de historiska idéer den studerar som antingen sanna eller falska, som värdefulla eller värdelösa, eller som mer eller mindre sanna och värdefulla. Vad jag åsyftar är det samtidigt långt mer subtila och grundläggande förhållandet att redan vårt initiala val av förhållningssätt till vårt studieföremål (idéhistorien) är beroende av just detta studieföremål och att varje verklig förståelse av såväl vår egen av studieföremålet beroende utgångspunkt som av studieföremålet/ämnet självt, eller en del av det, är beroende av den filosofiska sanningsaspekten och värderingsaspekten. De är på ett komplicerat och stundom osynligt men alltid oundvikligt sätt sammanvävda.
Lindbergs och Liedmans/Schmidts oförenliga uppfattningar av idéhistorien lyckas genom det delsanna i deras kritik avslöja och ogiltigförklara varandra som helhetliga vetenskapliga sanningar, samtidigt som deras på detta sätt uppvisade ohållbarhet gör den ömsesidiga kritiken otillräcklig som vederläggning av dem själva.
Stundom tycks debatten på ett absurt sätt ha reducerats till frågan om ”teori eller inte teori” inom idéhistorien. Men teori är en självklar nödvändighet för varje kvalificerat idéhistoriskt studium. Lindberg förefaller stundom benägen att i sin reaktion mot vad han uppfattar som dålig teori vilja förkasta all teori överhuvud. Mot detta måste sägas att god teori är bättre än inte bara dålig teori, utan också bättre än ingen teori alls. Det är ovedersägligt att åtminstone några av de traditioner ideologianalysen upptar, och åtminstone i några varianter, avslöjat åtskilligt illusoriskt i den positivistiska och weberska (jag behöver här inte uppehålla mig vid de skillnader som finns mellan dessa, exempelvis Webers annorlunda uppfattning om de från fakta radikalt skilda värderingarnas roll) vetenskaplighetens objektivitet och neutralitet. Men detta är möjligt att uppvisa också från andra intellektuella traditioner och filosofiska ståndpunkter. Och det är just ett sådant tredje perspektiv som, menar jag, idag borde mobiliseras för att vi överhuvud skall kunna i grunden förstå de här involverade problemen och komma vidare till en mer rimlig uppfattning av idéhistoria som vetenskap.
コメント