Synsätt

1972 sände BBC John Bergers TV-serie ‘Ways of Seeing’, och utgav också hans beledsagande bok med samma titel. Det var inte någon allmän introduktion till en marxistisk estetisk analys; de olika avsnitten respektive kapitlen exemplifierade snarare några enstaka aspekter av en sådan, och av andra men nära relaterade kritiska, teoretiska perspektiv. Men genom dessa aspekter fungerade den ändå som en pedagogisk popularisering av den allmänna förståelse som den grundläggande historiematerialistiska analysen, utvidgad och tillämpad av senare tänkare (som Walter Benjamin), möjliggjorde. Den allmänna förståelse som först på mer historiskt heltäckande sätt, ifråga om den västerländska civilisationen, presenterats av Arnold Hauser i hans stora Sozialgeschichte der Kunst und Literatur från 1951.

Att detta sätt att se konsthistorien – eller nu rättare, konsten i historien – tillförde nya insikter är givetvis obestridligt. Det var en del av den allmänna och helhetliga nya historiska förståelse som i otaliga tillämpningar manifesterade historiematerialismens och den av denna mer eller mindre inspirerade generella sociala kulturhistoriens landvinningar. Det konsekvent genomförda greppet möjliggjorde ett systematiskt relaterande av de välkända stil- och epokindelningarna och kategorierna till det totala – eller vad man uppfattade som de totala – och sammansatta samhälleliga skeendet, som tillhandahöll långt mer precisa och giltiga förklaringar av såväl deras respektive väsen som deras inbördes förhållanden, deras förändringar, deras succession.

Så överväldigande var detta nu mer fullt genomförda sätt att se för många intellektuella och akademiker att det, i förening med den övriga marxistiska och marxistiskt influerade teorins utveckling, och inte minst med det marxistiska politiska engagemangets imperativ, ofta kom att etableras som en definitiv, uttömmande, yttersta sanning om konsten, och den mest väsentliga, som snabbt förvandlade både konsthistorien och konstsamtidens studium till en primärt kritisk, reduktiv och dekonstruktiv disciplin, styrd av den mer eller mindre systematiserade teorin. Cultural studies och andra former av utvecklad kritisk teori har de senaste årtiondena, om än med otaliga teoretiska tillägg och variationer, med dogmatisk rigiditet kommit att helt definieras av denna grundläggande programmatiska ansats.

Bergers projekt tillkom i direkt polemiskt syfte som en gensaga till Kenneth Clarks TV-serie ‘Civilisation’ från 1969, likaledes sänd av BBC. Det nya sättet att se, etablerat som det mest väsentliga och det enda man nu faktiskt ägnade sig åt, kom också att i stor utsträckning bli bestämmande för det konstnärliga skapandet som sådant, inom ramen för den programmatiska modernismen, där man menade sig på nytt sätt kunna medvetet skapa i enlighet med den nuvarande manifestationen av de historiska och sociala lagar och förhållanden i vars ljus man i helt ny omfattning kunde förstå hur tidigare epokers verk långt mer omedvetet tillkommit.

En sådan till ytterlighet driven tillämpning saknar dock teoretisk legitimitet, går långt utöver historiematerialismens och dess utbyggnaders giltiga teoretiska räckvidd. Dess kontextualiserande förklaringar utgör givetvis inte tillnärmelsevis det sista ordet om den historiskt föreliggande konsten eller konsten som sådan. Men dess nyupptäckta sanningsdimension kom helt enkelt länge att överskugga konstens självklara övriga dimensioner, på samma sätt som denna teori gjorde även i sin tillämpning på alla andra områden där den lika grundlöst drevs till ytterligheter i sin tillämpning – allra mest absurt och destruktivt ifråga om religionens och filosofins djupaste sanningar.

På detta sätt ledde vad som i sig, med bevarad balans i perspektivet, utan allt tvivel innebar en fördjupad och utvecklad historisk förståelse och förklaring baserad på genuint teoretiskt framsteg, tyvärr till en ny tillbakagång i den helhetliga uppfattningen, en ny oförståelse på det konsthistoriska studiets område, såväl som en utarmning av tillägnelsen och uppskattningen av konsten i allmänhet. Det finns många viktiga sätt att se konsthistoriens verk. Berger visade nya sätt att se, som varit otillgängliga, eller åtminstone mindre tillgängliga, på grund av andra och tidigare sådana sätt. Men hans sätt kom i sin tur att i en ny ensidighet tränga ut dessa andra, ja i vissa fall rentav åtminstone indirekt ogiltigförklara dem.

Roger Scruton gick emot hela denna intellektuella riktning i dess rent vilseledande utveckling, när han filosofiskt sökte återetablera den estetiska skönhetskategorin, och därmed återknöt till vad som åtminstone i högre grad var Clarks perspektiv, som kvarhöll tolkningsmodeller och kategorier som gick utöver den historiska materialismens och sociologins, och därmed själva från marxistiskt perspektiv kunde reduktivt avfärdas som “borgerliga” eller av borgerligheten kvarhållna residuer av äldre, historiskt övervunna ideologiska stadier.

Utifrån andra filosofiska riktningar är det möjligt att gå längre i denna nya artikulation av de under en tid förlorade kategorierna och dimensionerna på detta område. Men redan Scrutons bidrag visar tydligt hur de sätt att se som Berger förespråkade inte kan göra anspråk på något principiellt företräde framför de mer traditionella vars undanträngande, bortglömmande och ofta även politiska brännmärkning hans och i hög grad hela hans radikala samtids ideologiskt och politiskt motiverade projekt avsiktligt ledde till.

Bilderna i min konstkategori i denna anspråkslösa blogg, bilder av måleri, arkitektur och skulptur, syftar också till att återupprätta de sätt att se, de synsätt, som transcenderar dem som dominerat under en stor del av 1900-talet och gör det än idag. Där återfinns en så att säga principiell, avsiktlig blandning av bilder av verk från de flesta epoker och stilriktningar, på ett sätt som, föreställer jag mig, bör kunna befrämja, underlätta, ja nödvändiggöra deras seende i just de på olika sätt och i olika utsträckning kontextöverskridande termer vars nödvändighet genom just denna sammanställning borde bli uppenbar, ja påträngande. Det finns helt andra saker att förstå och helt andra saker att säga om konsthistorien och dess enskilda verk än de en Berger och en Hauser säger, och dessa saker är på intet sätt mindre viktiga.

Denna min delvis principiellt traditionalistiska intention, i den strikta och, ytterst, metafysiskt grundade mening som skiljer sig från den okvalificerat historicistiska traditionalismens, innebär givetvis inte att all av mig förmedlad konst i sig är traditionalistisk. Om vissa skulle vara benägna att se ett programmatiskt uttryck för vad som skulle kunna kallas en populismens eller en den populistiska eklekticismens estetik, skulle jag, med vissa reservationer och kvalifikationer, inte vara främmande för det. Inte heller innebär min intention att jag på något sätt förnekar eller förringar delsanningarna i den marxistiska konsthistoriografin och tolkningen. Detta är viktigt att påpeka, för undvikande av en naiv och ohistorisk reaktion, ett omöjligt återvändande som bara skulle innebära en teoretisk förlust och en förlorad medvetandedimension.

Men den allmänna intellektuella utvecklingen på detta område har drivits så långt i den socialhistoriskt-kritiska riktningen, med alla dess idag inte minst postmarxistiska teoretiska utbroderingar och förskjutningar, att det för balansens återställande är motiverat att uppställa en motsatt strategi och presentation. Det utrymme som de av 1900-talets konstkännare direkt fientligt behandlade formerna av den sena 1800-talskonsten – det “akademiska” måleriet, till och med det så kallade “salongsmåleriet”, och de historiska “nystilarna” inom arkitekturen – har givits i mina inlägg tjänar till att accentuera denna avsikt, som kan beskrivas som delvis polemisk.