Skrift och tradition

Kim Petrusson missförstår kanske arten av min argumentation rörande abrahamismen när han återkommer med följande kommentar:

“En kristendomskritik baserad på sola scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.”

Jag reducerar på intet sätt kristianismen till skriften, tolkar den på intet sätt enbart utifrån den. Tvärtom har jag ju hela tiden betonat omtolkningsprocessens innebörd, den kristianska överhuvudtaget, den filosofiska, den esoteriska, som ett partiellt överskridande av skriften. Detta kontrasterar mot det jag försökt frilägga som abrahamismens allmänna sär- eller grunddrag, som jag identifierat som den skriften huvudsakligen bestämmande historiska immanent-framtidsorienterade historien med dess olika moment. Ja, jag har understrukit att även skriften själv innehåller viktiga passager som strider mot dessa grunddrag; d.v.s. abrahamismen i sig har även andra drag, som inte är särdrag utan som religionsfilosofiskt och -fenomenologiskt kan ses som mer universella och traditionella; redan skriften i sig uppvisar därmed på ett för mig s.a.s. positivt sätt åskådningsmässig självmotsägelse. Detta är centralt i min helhetliga bedömning.

Men att utvärdera särdragen är i sig en komplex uppgift; de har under den långa tid du nämner bidragit till att ge hela västerlandet vissa särdrag. Jag vill här åter hänvisa inte minst till Eric Voegelins djuplodande studier rörande detta, inte minst i första delen av Order and History. Även han ger emellertid en distinkt tolkning som inte i allo är självklar, och inte i allo baserad på sola scriptura. Mitt intryck är att en hel del här återstår att göra när det gäller belysningen av sambandet mellan den abrahamitiska historiecentreringen och eskatologin och tolkningen av västerlandets senare framstegstanke, och därmed väsentliga grunddrag av moderniteten.

För min del gäller att jag försöker betrakta allt detta med urskillning utifrån ett i vid mening traditionalistiskt perspektiv. Det är inte fråga om någon ensidig negativ kritik, om något onyanserat avfärdande. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt inträngande i kristianismen och i viss mån övrig abrahamism, och bejakar selektivt kristianismens historiska, kulturella och andliga värden. Jag är positivt inställd till den kontinuerliga omtolkningen när den sker utifrån ett i min mening traditionalistiskt perspektiv (just föreställningen om en “New Age” o.s.v., i vars sammanhang så mycket av omtolkningen länge skett, är väl sannolikt själv en del av särdragets typ av epoktänkande och därmed s.a.s. inte i sig omtolkad).

Det följer givetvis av detta att jag mindre än någon annan vill “bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år”. Tvärtom är det just detta för den rätta omtolkningen nödvändiga, allt det som katolikerna kallar just “traditionen”, om än i annan mening, i motsats till “skriften”, som jag vill bejaka; ja, som framgått vill jag bejaka ännu mer sådant – filosofin vars bidrag i viss utsträckning redan från början definierar teologin, de mångfaldiga skrifttolkningsprinciperna.

Det enda jag säger är att det historiskt samexisterar med och inte kunnat ta sig definitivt utöver de grunddrag som det efter skriftkanons definitiva fastställande aldrig varit möjligt att helt förneka. Detta är i och för sig inte att säga lite. Östkyrkans nedtonande av Uppenbarelseboken är en styrka, men den är otillräcklig. Kyrkofäderna kan givetvis aldrig entydigt gå utöver särdragens gränser: även de grekiska rör sig inom dem inte minst såtillvida som deras eskatologi uppvisar alla de notoriska oklarheter jag pekat på; ja t.o.m. de alexandrinska uppvisar dessa, om än i deras egen variant. Man kan förvisso inte basera en kristianismkritik på sola scriptura. Men en kristianismkritik sine scriptura vore än mer märklig.