Samuel Grubbe

Grubbe, Samuel, svensk filosof, f. 1786 i Seglora, Älvsborgs län, stud. i Uppsala 1802, fil. mag. därstädes 1806, samma år docent i teor. filosofi. Professor i Uppsala i logik och metafysik 1813 (såsom Höijers efterträdare) och 1827 i etik och politik (efter Bibergs död). 1840-42 chef för ecklesiastikdepartementet, från 1844 till sin död 1853 emeritus.

G:s filosofi är ett viktigt led i den svenska personlighetsfilosofi, som nådde sin höjdpunkt med Boström. Ursprungligen anhängare av den schellingska panteismen, närmade han sig alltmer, särskilt under inflytande av Jacobi, ett teistiskt betraktelsesätt. Med Kant delar han den åsikten, att den moraliska förpliktelsens helighet fordrar ett gudomligt väsen, som röjer sin närvaro i människans sedliga vilja. Men i likhet med Biberg bringar han sedligheten i ett långt intimare förhållande till religionen än Kant. Gud måste tänkas som person, och G. söker visa, att denna hans egenskap av personlighet icke står i strid med hans oändlighet. Då det gudomliga urväsendet av det sedliga medvetandet måste fattas som moralisk intelligens, så innebär detta, att det tänkes som självmedvetande, “ty självmedvetandet är just det, som utgör den allmänna grundkaraktären av en intelligens, och alla de speciella yttringar av medvetande, vilka i en intelligens möjligtvis kunna förekomma, vila ytterst på det rena självmedvetandet såsom sin gemensamma grundval.” Men detta självmedvetande får icke fattas i analogi med det mänskliga. Det kan icke falla i tidens form och icke utveckla sig i motsats till de yttre objekten, då det ju skulle vara begränsat. “Det allmänna begreppet om ett självmedvetande innebär intet annat än begreppet om ett varande för sig själv, eller, som vi även kunna kalla det, en affirmation av sig själv. Detta innebär väl en duplicitet, men icke en sådan, som innehåller en följd av tidsmoment, emedan det just hör till dess väsen, att det skådande och det åskådade skola vara till på en och samma gång. Vi erhålla således idéen om ett absolut självmedvetande, eller en absolut självåskådning eller självaffirmation, om vi från det i vår inre erfarenhet givna begreppet om det rena självmedvetandet, som utgör den allmänna grundvalen för hela vårt medvetande, avsöndra såväl begreppet om en existens i tiden och en utveckling genom på varandra följande tidsmoment som begrepet om dess subjektivitet eller dess motsättning mot yttre objekt. Vi få då ett icke mer ändligt och subjektivt utan oändligt och absolut självmedvetande.” F. ö. medger G., att vi icke i egentlig mening kunna fatta det absoluta väsendet och att “alla dessa begrepp om dess så kallade egenskaper blott äro bildade efter en ganska ofullkomlig analogi med den ändliga intelligensens egenskaper”. “Vi kunna i avseende på begreppet om urväsendet som urrealitet väl inse, att vi nödvändigt därifrån måste avsöndra begreppet om en existens i tiden och rummet. Men vi måste tillika erkänna, att ett sådant evigt varande är för oss ofattligt och obegripligt, emedan all existens, vilken vi genom erfarenheten känna, av oss uppfattas såsom varande antingen både i rummet och i tiden eller åtminstone såsom varande i tiden. Ävenså kunna vi väl inse, att, såvida det absoluta urväsendet skall utgöra grunden till den i vårt medvetande givna idén om det sedliga och goda, så måste det fattas som en helig gudomlig vilja och således icke som en blind och medvetslös urkraft, utan som ett levande intelligent väsende, ävensom vi kunna inse, att såvida denna intelligens skall vara oändlig och absolut, så måste dess hela medvetande tänkas såsom en enda evig akt av självåskådning, utan all åtskillnad av medvetandets särskilda funktioner och utan all succession av särskilda moment. Men huru nödvändigt detta begrepp är för oss, måste vi tillika erkänna, att det innehåller något för oss obegripligt och outforskligt, emedan varje intelligens, som vi egentligen eller genom vår erfarenhet känna, visar sig för oss såsom ett i tiden varande väsende, vars medvetande utvecklar sig genom särskilda funktioner av förstånd, vilja o.s.v. och i särskilda i tiden på varandra följande moment.” Av det absolutas tidlöshet drar G. den slutsatsen, att det relativa och ändliga, vars grund det är, icke kan tänkas ha uppkommit genom någon akt i tiden, alltså icke genom någon skapelse. De ändliga intelligenserna måste därför fattas som eviga idéer i Gud. Att de ändliga intelligenserna uppfatta sig själva såsom fallande inom rummets och tidens former, beror på ett med deras ändlighet förknippat, begränsat föreställningssätt. G. upptar och tillgodogör sig sålunda Kants lära om rum och tid såsom aprioriska kunskapsformer, som tillkomma fenomenet men icke tinget i sig. Därav följer även, att vi icke äro berättigade att tillägga den sinnliga verkligheten i rum och tid någon objektiv existens oberoende av vårt medvetande. Den sinnliga verkligheten är i själva verket blott ett fenomen av den osinnliga, beroende på vår kunskapsförmågas begränsning – en lära, som senare ytterligare utformades av Boström. Människans uppgift som sedligt viljande och handlande är att i sinnevärlden förverkliga sitt väsen såsom evig idé i Gud. “Människan bör betrakta sig i hela sitt praktiska liv, i alla funktioner av vilja och i all av dem föranledd yttre verksamhet endast såsom ett organ, ett redskap för den heliga, gudomliga viljans utförande.” Detta är sedelärans högsta princip. Denna innebär full autonomi, ty människan står icke i något yttre förhållande till Gud utan är immanent i honom.

I sin samhällslära vänder sig G. mot naturrättens uppfattning av samhället såsom en institution för att trygga den allmänna rättssäkerheten. Detta är blott dess negativa uppgift, medan dess positiva ligger i attt vara en sedlig makt till främjande av folkens uppfostran och utveckling.

Som filosofisk stilist hör G. till de bästa, som den svenska filosofien har att uppvisa. Leopold yttrar om honom: “Då jag övergår från vissa av de arbeten, som man i våra dagar behagar kalla filosofi, till någon av Grubbes skrifter, förekommer det mig, som hade jag från en sumpig nejd, omgiven av dimma och lyktgubbar, kommit upp på en höjd, där jag andas fritt och klart ser föremålen.” Bland av honom själv utgivna skrifter må nämnas: Om förhållandet mellan religion och moralitet (1812), Översikt av filosofiens närvarande tillstånd (1821), Filosofisk rätts- och samhällslära (1839). En stor del av hans efterlämnade föreläsningsmanuskript ha utgivits av A. Nyblaeus och R. Geijer. Dessa omfatta Fenomenologi, Ontologi, Sedelära samt Den praktiska filosofiens historia.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)