Plotinos och nyplatonismen

Trevlige nätreligionspedagogen eller nätfolkbildaren Filip Holm från Södertörn ger en kort introduktion till Plotinos och nyplatonismen:

Nyplatonismen är i verkligheten vad som ofta åsyftats när senare platonismen talats om i det västerländska tänkandets och den västerländska kulturens historia. Tillsammans med Platons ursprungliga platonism, den s.k. medelplatonismen och nyplatonismen utgör platonismen i allmännaste mening en grund och en kärna i vad som under antiken var på väg att gestaltas som en med österlandets jämförbar och överensstämmande andligt-traditionell kultur i väst.

Guénons traditionalistiska skola accepterar medeltidens kristna enhetskultur som en tillräcklig andlig traditionalism för västerlandet. Jag föreslår att inte bara den historiska utvecklingen visat att detta är en felsyn, utan att orsakerna till dess otillräcklighet är uppenbara redan i dess konstituerande, av den västerländska differentieringsprocessen formade, förenat abrahamitiska och grekiska intellektuella grundvalar.

Platon var, liksom stoikerna, inte typisk för den västerländska differentieringsprocessen i det att hans specifika insats vara att införliva och med hjälp av filosofins framväxande nya förnuftsmässiga instrumentarium nyformulera mycket av traditionell sofi sådan den förelegat i andra, för- och ickefilosofiska (i den definierande differentiella meningen) och därmed fördifferentiella tanke- och religionsströmningar. Sokrates nya frågande och hans motsatsställing till sofisterna, på vilka Platon han byggde, befann sig mitt i differentieringsprocessens för den grekiska intellektuella kulturen karaktäristiska spänningsfält.

Om platonismen i vid mening kunnat vidareföras av cirklar kring och successioner från sofiska lärare, hade även i avsaknad av klassiker som vedas och upanishaderna, som genom sin inherenta auktoritativitet bara behövt – och onödiggjort allt annat än .- en kontinuerlig tolknings- och utläggningskultur som ledsagande deras obrutna verkningshistoria, en västerländsk form av andlig traditionalism som förmått motstå såväl den institutionaliserade abrahamitiska, statsstödda tvångsexoterismen som hela modernitetens neoteriska disruptivitet kunnat bli en fram till idag bestående grundval för vår civilisation.

Men det hade också krävt en kontinuerlig utveckling, fördjupning och korrigering på flera viktiga punkter. Även denna process påbörjades under antiken, vilket visas i skillnaderna mellan Platon och Plotinos. Men den behöver fortgå även utöver Plotinos, och har gjort så, såtillvida som senare idealister lätt har kunnat peka på – och avhjälpa – svagheter och ohållbarheter i hans positioner. Men de har bara kunnat göra det inom ramen för vad som i stället för den möjliga traditionalistiska kulturen kom att forma västerlandet, nämligen den kyrkliga enhetskulturen och de institutioner för högre utbildning – eller i några fall till dessa åtminstone indirekt nära knutna andra centra för intellektuell kultur – som senare gradvis omvandlades från kyrkenhetens semitraditionalism till modernitetens ensidigt icke- och antitraditionella upplysnings- och forskningsuniversitet.