Aparokshanubhuti

Spellista med 44 föreläsningar, var och en över en timme lång (inklusive frågor från publiken), från 2016 av Swami Sarvapriyananda från Vedanta Society of New York som jag nyligen nämnde, på besök hos Vedanta Society of Southern California. Ämnet är Aparokshanubhuti, en introduktion till Vedanta vanligen tillskriven Shankara.

Sarvapriyananda är i första hand en förmedlande lärare, och hans framställning blir ibland litet luddig p.g.a. den harmoniserande, s.a.s. ekumenisk-eklektiska hållning gentemot traditionens olika darshanas, skolor inom dem, och andra riktningar, som Ramakrishnaorden alltid representerat (och som går längre och är av annat slag än den som alltid funnits där såtillvida som till de s.k. prasthanatrayi, vedantas tre kanoniska auktoritativa skrifter, hör Bhagavad-Gita, som i högsta grad förenar perspektiv från de åskådningsmässigt viktigaste darshanas).

Det finns därför några punkter på vilka jag föreslår att också denna presentation är något oklar och att vissa kommentarer kunde tillfogas, några där jag finner utläggningen problematisk, och minst en central, flera gånger upprepad. Nämligen den om en yttervärld som påverkar våra sinnen vars intryck omvandlas av nervsystem och hjärna till innehåll i vårt inre “mind”, vilket är allt vi är medvetna om, som är förbluffande motsägelsefull.

Det är som om han inte riktigt uppfattar den fulla eller verkliga innebörden av vad han säger: att just den “objektiva”, i newtonskt, absolut rum och tid omkringflytande yttervärld, som hans intention är att förneka verkligheten av, förutsätts som förklaring av vårt medvetandeinnehåll. Eftersom vi inte kan veta något om en sådan yttervärld, hur kan vi veta något om att den gör intryck på sinnena, och om nervsystemet och hjärnan som omvandlar dem till detta innehåll som vi bara uppfattar som “bilder” (av den, dem) i vårt “inre”?

Även hos Paul Brunton dyker denna märkliga position plötsligt upp mitt i en bok (The Hidden Teaching Beyond Yoga) vars hela innehåll i övrigt är en argumentation för en åskådning som omöjliggör just den, nämligen att vårt bevetenhetsinnehåll är den enda (fenomenella, apparenta) verkligheten, att det bara är det som har de egenskaper som vi uppfattar som yttre och materiella, att detta är den enda möjliga innebörden av "yttre" och "materiell", och att detta är tillräckligt för att ge dessa termer en fullt giltig och meningsfull definition. Men att detta inte innebär någon solipsism, utan att stora delar av detta medvetandeinnehåll ändå som sådant delas eller kan delas av flera ändliga subjekt i det rum och den tid som vi bara kan veta är något som existerar för vår uppfattning som just sådana subjekt, och inom vilket vi pragmatiskt-konventionellt fastställer objektiviteter för oss själva. Vi är i direkt kontakt med den verkliga "världen", sådan dess verklighet nu är. Det är bara det att den inte är vad de objektivistisk-realistiska materialisterna tror att den är.

Ytterst möjliggörs förstås allt vårt medvetandeinnehåll av det icke-ändliga subjektet, det absoluta. Allt – inklusive sinnena, nervsystemet och hjärnan, som hör till “yttervärlden” – manifesteras i, inom, ett medvetande, som Sarvapriyananda i övrigt, även i dessa föredrag, tycks mycket väl veta. Det finns ingenting utanför det som ger upphov till manifestationerna. I förnimmandet i bevetenheten är vi i direkt, omedelbar kontakt med verkligheten av det förnumna – det är bara det att detta inte är av det slag common sense eller materialismen/fysikalismen tro. Vritti kan ju inte förstås på samma sätt i advaita vedanta som i samkhya och yoga, utan bara som uppkommande genom att medvetandet omfattar ett visst som yttre uppfattat innehåll.

Eftersom Sarvapriyananda, som gör anspråk på att vara en auktoritativ förmedlare av vedanta, uttalar den nämnda märkliga ståndpunkten, eftersom det kanske finns fler vedantister som omfattar den, och eftersom Sarvapriyananda kanske nu får ett mycket stort antal nya amerikanska vedantister att göra det, måste man förhålla sig avvaktande till vedanta. På denna punkt måste man tills vidare insistera på betydelsen av vissa västerländska idealister och/eller fenomenologer, och andra indiska tänkare. Men trots denna centrala märklighet är helheten av Sarvapriyanandas allmänna, helhetliga framställning viktig.