Ljungberg om Versailles

Det är hög tid att påminna om Carl Johan Ljungbergs blogg igen, det var alltför länge sedan jag gjorde det. I sitt senaste inlägg skriver han om det för 1900-talets fortsatta historia så avgörande fredsfördraget i Versailles:

“I år kommer hackiga journalfilmer med militära framryckningar över leriga, sönderspränga fält att sändas i repris. Vi kommer att åter höra förtvivlans ord från skalder och författare – Remarque, Owen och Sassoon bland andra. Tragiken i att så många unga européer 1914-18 stupade i skyttegravarna undanskymmer dock en ännu större olycka – den att segrarna under inflytande av USA:s president Woodrow Wilson pålade det förlorade Tyskland villkor vars hårdhet och bristande logik födde en revanschvilja som blev ödesdiger för Europa och omvärlden.

Första världskriget har i dag glömts eller överskuggats av senare illdåd. Men genom detta krig kom länderna särskilt i central- och östeuropa att tillfogas förluster i människoliv som övergår dem i alla tidigare bataljer, innefattat Napoleonkrigens. Utöver alla stupade och döda uppstod oerhörda materiella skador. En tung konsekvens var att den gamla makt- och samhällsordningen förstördes, på gott och ont. Ett kejsardöme – det tyska – som dock symboliserat stabilitet, välstånd och framsteg hade fallit, tyskarnas värderingar, lojaliteter och trosföreställningar hade ifrågasatts i en grad att man kan tala om ett etiskt tomrum. Därtill föll motsvarande samhällsordningar i Österrike, Ryssland och det ottomanska imperiet.

Läget i Europa var på många håll livshotande. Enbart i Tyskland hade två miljoner man stupat, de flesta unga och många familjeförsörjare. Det uppstod ett samhälle där många led akut nöd: krigsinvalider, änkor och faderlösa. De många demobiliserade soldaterna levde på fattigdomens gräns, hungern var svår och livsmedelsköer skapade vrede och frustration. Inte minst hade krigslånen utarmat många. Sjukdomar som tuberkulos och spanska sjukan härjade. Många hemvändande frontsoldater fick som symbol för nederlaget även möta statens och hemmabefolkningens oförståelse och otacksamhet.

Efter kriget bröt i flera av de förlorande länderna gränstvister och inbördeskrig ut. Svårt led stater som inte hade infört parlamentarism eller inte hunnit så långt i sin modernisering. Flera av dessa stater hade en svag statsmakt. Hur segrarna valde att bemöta de förlorande nationerna fick troligen de värsta följderna, inte bara för Europa utan för världen.”

Läs hela, och även alla andra utmärkta inlägg som jag inte separat uppmärksammat här.