Litteraturens världshistoria

Ett av de gamla, stora, ibland litet stabb-präktiga mångvolymverken med i en allmän mening (vid denna tid hade flera senare teoretiska riktningar kommit att eller börjat prägla litteraturvetenskapen) “positivistisk”, s.a.s. “urskillningslös”, alltomfattande ansats i svensk (i detta fall nordisk) humaniora, från den tid då de ledande ämnesföreträdarna fortfarande uppfattade sina respektive väldefinierade och knog-flitigt övade akademiska Discipliner (o taktfast, taktfast) som helheter i deras anda, som i sin tur, mer eller mindre klart uppfattat, ingick i den större helheten av Mänskligheten och dess Historia. Och då icke helt obetydliga delar av den läsande allmänheten förväntades köpa och äga dem. Man kan idag i alla fall inte annat än finna dem beundransvärda i deras användbarhet. Tolv volymer från första hälften av 70-talet.

Men det är nödvändigt att i viss mån problematisera det “kulturalistiska” (i Lindboms och även Huxleys mening) begreppet Litteraturen, liksom även Konsten och Musiken. Ja, t.o.m. det vanliga, övervägande profanhumanistiska, kulturalistiska begreppet Kulturen i sig. För utan den högre metafysiska sofsynen kan vare sig de stora helheter eller deras ändlösa delar, som dessa lärde ville vetenskapligt behärska, rätt uppfattas och förstås. Sofsynen i sig, oskiljaktig från den högsta sannings- och verklighetsvaron, är ytterst det enda vetandet, inkluderande det som omfattar fenomenvärldens teater.