Lawrence Heap Åberg

Lawrence Heap Åberg, den föregåendes [Emil Georg Å., läkare, f. 18 aug. 1823 i Stockholm, d. 30 maj 1906 i Buenos Aires, blev student i Uppsala 1830 och med. doktor där 1852 (på gradualavh. Om kronisk arsenikförgiftning). Därefter praktiserade han i Stockholm, men lämnade 1855 på grund av ett bröstlidande fäderneslandet och bosatte sig i Buenos Aires, där han vistades med undantag av åren 1877–84 och 1890–99, då han uppehöll sig på resor eller i Stockholm. Han blev 1856 med. doktor i Buenos Aires på grund av avh. Causas, naturaliza y tratamiento de la gota och inrättade där 1884 ett fullständigt Zander-institut. I sina skrifter redogjorde Å. för sina rön vid behandlingen av lungsot och av skolios.] son, filosof, universitetslärare, f. 23 juli 1851 i Stockholm, d. 1 april 1895 i Uppsala, blev student 1871, filos. doktor i Uppsala 1877 och docent där i praktisk filosofi 1878. Han är inom litteraturen en av de förnämsta representanterna för den boströmska filosofiska skolan och utövade även ett omfattande populärt författarskap, i vilket han tillämpade dess idealistiska världsåskådning på en mångfald av tidens samhällsfrågor. Redan i sin första skrift, Ett försök att uppvisa darwinismens förenlighet med en rationelt idealistisk verldsåsikt (1874), ådagalade han sin strävan att för utbyggandet av den boströmska åsikten tillgodogöra sig nyare vetenskapliga uppslag, varjämte han längre fram röjde påverkan av sina grundliga studier inom Spinozas filosofi. Han bemödade sig att befria den rationellt idealistiska världsåsikten från de rester av begreppsidealism, som enligt hans åsikt ännu vidlådde Boströms filosofi. Särskilt framträdde denna hans strävan i huvudarbetet, Filosofisk sedelära (4 dlr, 1893–94), det enda försöket inom vår filosofiska litteratur att framställa en systematisk etik. Arbetet uppbäres av en strängt sedlig hållning och visar öppen blick för de personliga livsproblemen, så väl för individen som för samhällena. I sistnämnda hänseende utvecklade Å. särskilt på självständigt sätt sina åsikter om den äktenskapliga kärleken såsom något högre än den erotiska böjelsen. Andra vetenskapliga arbeten av honom var Om familjens begrepp och väsentligaste grundformer (1877), Bidrag till en framställning och kritik af Kants lära om det moraliskt onda (i “Upps. univ:s årsskr.”, 1878), Försök till en lärobok i allmän samhällslära från den boströmska filosofiens ståndpunkt (1879), Darwinismens betydelse för sedliga och religiösa frågor (1881), Granskning af P. Wikners kritik af den boströmska verldsåsigten (1882), Ett genmäle till doc. C. P. Wikner (1883), Om sedelagens allmängiltighet och den sedliga viljans material (i “Upps. univ:s årsskr.” 1885), Hegels och Boströms rättsfilosofiska grundtankar (ibid., s. å.), Några ord om tiden ur psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad (1890), Fyra föreläsningar (1891) och Två profföreläsningar (utg. efter förf:s död 1895). För en större publik avsågs hans båda förtjänstfulla monografier Den boströmska verldsåsigten, i sina grunddrag framstäld (1882) och Carl Pontus Wikner, hans lif och läror (1889). I populär form gjorde han en mångfald inlägg i tidens frågor: En blick på våra äktenskapslagar (1879), Granskning af K. Wicksells arbete om samhällsolyckornas viktigaste orsak och botemedel (tills. med D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, 1880), Betraktelser öfver Ibsens “Gengangere” (1882), I äktenskapsfrågan (1883), Olika dagrar, samtal i religiösa ämnen upptecknade af Amicus veritatis (1884), under samma pseudonym Skilda färger, samtal i politiska frågor (1886), Mannens äktenskapsålder av Styrbjörn Starke (1888), under samma pseudonym Stat och kyrka (1890) och Kristendom och kultur (1892). Därjämte var han, vanligen med signaturen L. H. Å., en flitig medarbetare i dåtidens svenska tidskrifter och lämnade flertalet av de filosofiska artiklarna till 1:a uppl. av Nordisk familjebok. Efter Wikners död utgav han dennes arbete Tidsexistensens apologi (1888). Jfr minnesrunor af F. von Schéele i “Ny illustr. tidn.” (1895) och av E. Svenson i kalendern “Nornan” (1896).

Frans von Schéele i Ugglan, stavningen moderniserad