Lamellhusen och frågan om alternativet

Kim Petrusson skriver ytterligare en kommentar i den viktiga (för bedömningen av folkhemmet viktiga) lamellhusfrågan:

Nåväl. Om vi betänker de processer som ligger bakom huskonstruktionen som sådan och hur denna i sin tur har påverkats av industrialiseringen kommer man också närmare min ingång till ämnet. Hade man från höger lyckats avstyra socialismens maktövertagande så hade man nödvändigtvis stått inför arbetarklassens inlemmande i samhällskroppen – på högerns villkor. Givet unghögerns mer korporativa ansats bör vi ha sett en yrkesorganisation som utmynnat mer i hantverkstradition och -produktion, vilket kan kontrasteras med den konforma och profitorienterade byggnadsindustri som utvecklades istället. En sådan utveckling hade om inte omöjliggjort så åtminstone avsevärt hejdat funktionalism och modernism.

Lamellhusen är startpunkten på den kortsiktiga mentalitet som nu råder inom byggnadsindustrin, det vill säga att man bygger bättre bostäder men sämre byggnader. Just här får väl lamellhusen utgöra en skärningspunkt, men arkitektoniskt, socialt och politiskt visionsmässigt ser jag gränsen snarare gå mellan lamellhusen och landshövdingshusen till de senares fördel.

Det är möjligt att jag får ge upp här. Jag har kanske fel. Din ingång till ämnet framstår visserligen fortfarande som så skild från min att det mesta av vad du säger skulle kunna accepteras som riktigt utan att det jag från en mycket mer begränsad ingång säger nödvändigtvis blir ogiltigt.

Thorildsplan 1929

Men det intryck jag får är att om du skulle acceptera ingången i princip, skulle du förkasta resultatet av min bedömning utifrån den. D.v.s. även strikt och exklusivt arkitektoniskt är lamellhusen för dig oacceptabla. Detta framstår som innebörden av att gränsen går mellan dem och landshövdingshusen även i arkitektoniskt avseende. De förra kan enligt dig omöjligen tänkas som moment i högerns inlemmande av arbetarklassen i samhällskroppen, som manifestationer av en annan social och politisk vision.

Och naturligtvis måste medges att lamellhusen arkitektoniskt inte är särskilt utvecklade eller avancerade. De är förvisso enkla. Variationen är begränsad utöver putsens och teglets färger, även om den inte saknas (framför allt skiljer sig det tidiga femtiotalets hus från trettiotalets: de förra – med mina exempel: Blackeberg och längre västerut – är tjockare, fönster ocb balkonger är annorlunda utformade och arrangerade, de är ibland delvis sammanbyggda till halva eller nästan hela gårdar, o.s.v.). De är utan tvekan, med Nordisk Familjeboks ord, “ensartade”.

Som jag redan varit inne på anar jag att skillnaden mellan trettiotalets lamellhus och tjugotalsklassicismen, eller rentav mellan de förra och den övergångsform mellan tjugotalsklassicism och reguljära lamellhus av den typ jag här diskuterar, sådan vi finner den i Kristineberg och vid Fredhällsparken, med tjockare hus, fyra våningar (utan hiss), och enstaka inslag av enkel tjugotalsklassicistisk ornamentik, förklaras snarare av ideologiska överväganden än ekonomiska.

Jag kan visserligen inte bedöma hur mycket mer det skulle ha kostat att fortsätta att bygga övergångshus även utanför tullarna, eller rentav egentliga tjugotalsklassicistiska hus av den typ vi finner vid Thorildsplan, byggda som traditionella stadskvarter och inte som fristående längor. Men det känns rimligt att anta att inte bara den nya byggnadsmotivationen skapad av Kris i befolkningfrågan och Möllers bostadssociala utredning utan också, och i ännu högre grad, acceptera ligger bakom den markanta förändringen, även om lamellhusen inte är egentligt funktionalistiska i acceptera-författarnas mening.

Naturligtvis är det för mig självklart att inte bara tjugotalsklassicismen utan även övergångsformen varit att föredra hela vägen ut till Hässelby (eller landshövdingehusen i motsvarande nya områden i Göteborg). Men nu blev det inte så, annat än undantagsvis, och vi står inför ett distinkt folkhemsarv i form av det oerhört omfattande beståndet av de enklare lamellhusen. Och vad jag gjorde var bara att jag försökte ta fasta på något centralt i folkhemmet som kunde försvaras som acceptabelt. Detta kändes viktigt efter mitt starkt kritiska inlägg om folkhemsnostalgin. Jag ville inte skrämma bort folkhemsnostalgikerna, utan i stället få dem att acceptera så mycket om möjligt av min kritik genom tillmötesgående eller medgivande rörande hållbara inslag i folkhemmet som kunde avskiljas från de problematiska.

Som sagt, jag kanske misslyckades. När det gäller din ingång i övrigt har jag inga invändningar. Möjligen bör begreppet “högern” kvalificeras i det här sammanhanget; den var inte helt enhetlig.