Krigsförberedelser i Korea

Rania Khalek och Eugene Puryear på BreakThrough News intervyar Ju-Hyun Park från den socialistiska men – enligt egna uppgifter – av Nordkorea oberoende sydkoreanska organisationen Nodutdol, som arbetar för Koreas återförening och nationella frigörelse från imperialismen:

Det är den typ av amerikanska aktiviteter i Sydkorea som här diskuteras som man måste titta på för att kunna bedöma om tillbakadragandet från Ukrainakonflikten, Ryssland och Europa bara syftar till att kunna förflytta aggressionen till Kina (och Nordkorea) och att förstärka den där. Är Trump verkligen en fredspresident?

Enligt EU:s bisarra “höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Kaja Kallas siktar “vi” (EU, NATO) på att “besegra” även Kina. Så talar dock inte Trump och hans nya amerikanska administration. Maupin tillhör dem som tar fasta på Trumps ganska ofta förekommande positiva uttalanden om Kina och Xi, och tror att han vill och kan böja det förhandenvarande atlantsystemet till förenlighet med en multipolaritet av fredligt samarbete inte bara med Ryssland utan även med Kina.

Här ställs vi högst konkret inför frågan om hur mycket systemet som sådant, de opersonliga konstitutiva lagarna för imperialismens – sådan den idag ser ut – funktionssätt och överlevnad, kan tillåta av självrestriktiv modifikation i fallet Kina såsom landet utvecklats under Xi.

Maupins bedömning är långt mer optimistisk än Fazis och i synnerhet Nortons och Mckays. Och även min egen. Men jag är benägen att hålla med honom åtminstone såtillvida som denna självrestriktiva modifikation måste välkomnas, stödjas och på olika sätt ges så stort utrymme som möjligt, inte bara omedelbart avvisas som omöjlig eller – som av Brian Berletic ifråga om förhållandet till Ryssland – bara teater.

Ett stöd för denna linje i den mån den framskymtar som en tendens hos Trump framstår inte bara som rätt i sig, utan även som det bästa sättet att få svar på den viktiga frågan om systemets gräns, den fråga som spelet om krig och fred i vår tid till avgörande del bestäms av. Och som det bästa sättet att ställa de nya frågor som uppstår när denna gräns kan fastställas som nådd: frågorna om vad som händer när imperialismen inte längre kan tolerera modifikationen utan att själv upplösas och övergå i och ersättas av något annat. Atomvärldskrig eller systemskifte?

I så måtto bör Trumps eventuella sympati för det samarbete med Kina som Maupin förespråkar (och som skulle kvarlämna Europa långt bakom sig i det nuvarande förfallet, om inte också vi ansluter oss) så långt som möjligt tas fasta på även om den i verkligheten är omöjlig eller bara teater. För också som sådan kunde den, om den identifierar och belyser gränsen, bidra till att klargöra villkoren för den övergång som andra politiska krafter sedan får förverkliga och fullborda.

En uppstramad, justerad och kompletterad populistnationalistisk konservatism är inte bara en mer framkomlig väg till en sådan övergång än den typ av vanlig, postmarxistiskt-wokeistiskt influerad vänster som BreakThrough News i alltför hög grad representerar, även om de ofta gör mycket som är bra. Den är också en mer framkomlig än all vanlig, rent marxistisk radikalvänster, ja mer än vad jag kallar paleosocialismen, av den typ som ännu inte tillräckligt teoretiskt modifierats på det sätt som idag sker i de verkliga socialistiska länderna och som ytterligare måste fördjupas. P.g.a. dessa den historiska vänsterns brister är den tills vidare också det bästa sättet att verka för att det nya system som på ett eller annat sätt och förr eller senare måste övergås till kommer ideologiskt bestämmas av de verkliga överordnade värdena.