Kort om Berlins arkitektur

Det gamla Berlin var utan tvekan en mycket vacker stad, bekräftade jag i ett svar idag på morgonen på en bra kommentar av ”Fredrik” till föregående post med Gaertners målning av Unter den Linden – ett svar som, inser jag nu, blev tillräckligt långt för att utgöra ett nytt kort inlägg av samma typ som mitt tidigare om Bukarest.

Tyvärr, fortsatte jag, byggdes inte mycket upp igen efter kriget. I Dresden och Leipzig rekonstruerades mer, och i Warszawa på enastående sätt hela den äldsta delen (samtidigt som kommunisterna i båda länderna dock inkonsekvent rev annat, exempelvis Augusteum i Leipzig). Men just de delar av Unter den Linden som återges i Gaertners målning byggdes upp på femtio- och sextiotalet och kan fortfarande beskådas i verkligheten. Dock ännu ej slottet som syns i fonden. Det klarade sig genom kriget, men sprängdes – liksom det anrika hotell Adlon vid Pariser Platz i andra ändan av Linden – av den sovjetiska ockupationsmakten efter kriget. Beslut har dock fattats om att också det ska återuppbyggas.

Men vad man nästan allra mest saknar i Berlin är den mer vanliga 1800-talsarkitekturen, som inte ansetts tillräckligt värdefull för att återuppbyggas ens i begränsad utsträckning. Detta är ett generellt problem i hela Europa, som snabbt måste lösas. Fortfarande förstörs barbariskt och i snabb takt denna arkitektur över hela kontinenten.

Det var den som gav Berlin mycket av dess allmänna skönhet. Enstaka sådana överlevande hus och kvarter finns kvar över hela staden, i Kreuzberg stora områden. De fick stå kvar, men principen för efterkrigstidens återuppbyggnad var ju radikalmodernismens programmatiska historielöshet. Och den militanta historielösheten har inte övergivits, utan tvärtom ytterligare skärpts. Postmoderna och post-postmoderna monstruositeter tillkommer överallt i rasande takt, med Potsdamer Platz som det mest horribla exemplet.

Redan före kriget hann den nationalsocialistiska regimen riva en del äldre bebyggelse – för att ge plats åt det nya “Germania”, dominerat av den oproportionerligt stora Große Halle eller Volkshalle (riksdagshuset och Brandenburger Tor var tänkta att bevaras alldeles intill den). Också detta var naturligtvis feltänkt. Att Speers arkitektur var mer värdefull än vad som efter kriget byggdes – även på den del av Linden som inte syns på Gaertners målning – är inte ett tillräckligt skäl att låta sådant ersätta arkitektur av Lindens eller ens Kurfürstendamms slag. Det måste byggas någon annanstans, om det överhuvudtaget måste byggas. Jfr mina argument rörande Bukarest.

Mitt förslag är att man härnäst, efter slottsprojektet, i första hand inriktar sig på att riva efterkrigsbyggnaderna på Ku’damm, liksom man redan rivit DDRs hemska Palast der Republik på platsen för slottet, och återuppbygger denna aveny som var nästan lika magnifik som Linden.

Dock är sådan precis historisk rekonstruktion som ifråga om enstaka särskilt viktiga historiska byggnader naturligtvis inte alltid nödvändig. Möjlighet finns ju också till historisk förbättring inom den nyskapande traditionens ram. Nybyggnad som kreativt vidareför, varierar och vidareutvecklar de historiska stilarna är generellt välkommen – framtidens nödvändiga arkitektur.