Konstverks namn på olika språk

Varför anger jag namn på konstverk, främst måleri, i rubrikerna till inläggen med bilder av sådana i konstkategorin i denna blogg på olika språk?

Den mest näraliggande förklaringen kan synas vara att jag använder det språk som konstnären själv talade, alltså det namn han eller hon själv gav sitt verk; jag använder den nations språk som konstnären tillhörde.

Detta är dock inte självklart logiskt. För det första har det ju naturligtvis alltid varit praxis att översätta namn på konstverk, i alla sammanhang. Att återge dem på konstnärens eget språk ser väl snarast märkligt och artificiellt ut.

För det andra är detta med namn på konstverk inte alls någon enkel sak: verken har helt enkelt ofta inget ursprungligt eller allmänt vedertaget namn. Många kända verk har givits olika namn av senare tider.

För det tredje är konstnärens nationalitet inte alltid, och i synnerhet inte i fråga om äldre verk, någon självklarthet; konstnären hade inte alltid hade någon entydig nationalitet, eller verkade huvudsakligen i ett annat land än i det där han eller hon var född, varvid verken benämndes på ett annat språk än hans eller hennes modersmål.

Samma problem finner vi också ofta ifråga om äldre musikaliska verk, medan det däremot kan anses betydligt mindre när det gäller arkitektur, eftersom det ofta är mer entydigt rimligt att återge namn på arkitektoniska verk på språket, eller det huvudsakliga språket, i den nation, eller nationalstat, där respektive verk återfinns, även om inte heller detta alltid är självklart, exempelvis när vi har att göra med verk från antiken och i viss mån medeltiden. Skulptur som på samma sätt är på exklusivt sätt lokalt bestämbar låter sig med samma grad av rimlighet benämnas på ett visst språk.

Men när det gäller måleri finns av de nämnda skälen ofta något godtyckligt över både mitt val av namn och det språk på vilket jag återger namnet.

Man kan också fråga sig vad som, alldeles oaktat graden av rimlighet i vad gäller språkval, överhuvudtaget är poängen med att använda olika språk för att återge namnen? Varför inte översätta alla till svenska (eller kanske engelska, eftersom jag, av det skäl jag nämner på About-sidan, använder det språket som ett slags “ram”-språk, även om jag inte använder det för särskilt många inlägg)?

Det kunde rentav uppfattas som en osympatisk snobbism eller vilja att visa hur många språk jag behärskar. Om så vore fallet, skulle det verkligen vara mycket missklädsamt, eftersom min behärskning av dem i själva verket är begränsad. Jag återger dock inte några namn på språk som jag inte ens börjat studera; i sådana fall använder jag engelska.

Men anledningen är i själva verket en annan. Den har att göra med bloggens europeiska temata, och är densamma som förklarar varför jag även i mina texter, ja i samtal, på ett sätt som säkert kan uppfattas som ovanligt, ibland använder ord, uttryck och namn på saker och ting på olika europeiska språk.

Anledningen är att jag vill försöka lämna något litet anspråkslöst bidrag till att föra européerna av olika nationer närmare varandra, och få dem att acceptera en gemensam europeisk identitet tillsammans med sina respektive nationella.

Det främsta hindret för ett sådant närmande och en sådan gemensam identitet, såsom praktiskt realiserad, både kulturellt och politiskt, upplevs oftast vara de många olika språken. Jag uppfattar det helt enkelt som önskvärt att de goda européerna i större utsträckning lär sig varandras språk och börjar tala varandras språk. Språkens mångfald ska inte behöva ses primärt som ett hinder. Den tillhör Europas rikedom.

Därför är det viktigt att européerna inte löser kommunikationsproblemet endast genom att de alla börjar tala engelska. Eftersom detta i alltför många sammanhang tenderar att bli den generella lösningen, vill jag också, med mitt sätt att återge konstverkens namn, påminna om önskvärdheten att rädda också de andra europeiska språken, uppmuntra till studium även av dem.

När allt kommer omkring är ju nästan alla historiska europeiska språk relativt nära besläktade.

Med rätt pedagogik och övriga reformer av bildningsväsendet – ja, den veritabla rekonstruktion av detta som är nödvändig, med inte minst ny tonvikt på de för hela Europa centrala klassiska språken – borde det inte vara omöjligt att skapa också en språklig grund för den europeiska gemenskapen, som inte är enbart engelskans.