Konservatismens tragiska skrattspegel

Eftersom jag nästan aldrig tittar på Fox News visste jag inte vem den person Trump på grundval av sitt TV-tittande utsett till försvarsminister, Pete Hegseth, var. Jag reagerade mest på att han efter Trumps fredsutspel i en intervju med Breitbart sa att han inte utesluter kärnvapen till Ukraina.

Nu har Norton förklarat vem han är. Det inte minst anmärkningsvärda med denne Fox-medarbetare är väl kanske att han har en examen från Harvard. Vad säger det om elitutbildningens tillstånd i USA? Han framstår som en tragisk skrattspegel av den misslyckade amerikanska konservatismen.

Det visar sig också att han redan själv i Bryssel uttryckligen sagt det som Brian Berletic och Thomas Fazi varnat för, nämligen att det nu handlar om en “arbetsfördelning” mellan USA och Europa, där Ukraina bara överlåts åt Europa för att USA:s krafter ska kunna frigöras för ett kommande krig mot Kina.

Huruvida Trump själv och hela hans övriga administration i verkligheten uppfattar det på detta sätt, d.v.s. att en fortsättning av kriget i Ukraina i själva verket är önskvärt, är oklart, och kanske inte troligt. Men alldeles oavsett detta är ju ledande vansinneskrafter i Europa helt inställda på att verkställa Hegseths idé.

Norton står åsiktsmässigt nära kretsen kring PSL, Brian Becker och BreakThrough News, som ofta är naivt och svepande kulturradikal på den vanliga postmarxistiska vänsterns sätt. Kanske har hans konflikt med Max Blumenthal delvis med detta att göra, eftersom The Grayzone – där han tidigare arbetade – rört sig bort från detta läger och åtminstone delvis, på föredömligt sätt, närmat sig Maupins, ACP:s och MWM:s linje.

Alla som följer de senare (och jag hoppas att fler i Sverige snabbt börjar göra det och börjar skriva om dem, så att jag inte behöver ägna mig så mycket åt detta) känner till deras kritik av de felaktiga politiska ställningstaganden PSL-kretsens gamla etablissemangspolitiska korrekthet lett den till.

Hos Norton gör detta drag sig ofta mer eller mindre påmint så snart han, som här, kommer in på andra saker än den rena geopolitiska ekonomin. Men det är bara marginellt, och man får inte låta sig störas alltför mycket av det eftersom det inte försvagar hans insatser på det senare området, som han som tur är valt att specialisera sig på.

Men även på andra punkter är hans kritik av Hegseth i högsta grad träffande. Om Trump på allvar vill åstadkomma fred i Ukraina är det i sig utmärkt; men att i stället förbereda krig mot Kina, och fullfölja Hegseths hela övriga agenda, är lika utomordentligt dåligt.

Och än värre blir det när Europa i sin nya exempellösa enfald och dårskap vill indirekt hjälpa till med detta genom att på egen hand fortsätta atlanticismens allmänna för-trumpska avgrundspolitik på sitt eget territorium. Mer än någonsin krävs nu ett alternativt Europasamarbete, mellan alla anständiga självständighetskrafter som vill stoppa detta och rädda vår kontinent.