Grekisk mystik

Filip Holm folkbildar om den grekiska “mysticismen” (i detta sammanhang kan ordet kanske accepteras som mindre problematiskt än i andra, p.g.a. dess etymologiska ursprung just här):

Här finns förstås mycket att tilläggande kommentera. Jag begränsar mig till att peka på två punkter.

För det första måste betonas hur viktigt ämnet är för den historiska frågan om en den antika potentialen för en västerländsk perennialistisk traditionalism. Men denna fråga kan inte skiljas från den större, helhetliga diskussionen om traditionella kulturer contra den tidiga, konstitutiva, av den grekiska filosofin och abrahamitiska religionen (med framför allt persiska för- eller övergångsstadier) åstadkomna västerländska differentieringsprocess som jag brukar diskutera bl.a. med hänvisning till Voegelin, men också med större fokus på rörelsen bort från det mytologiska medvetandet och tänkandet.

Med detta medvetande och tänkande avser jag ett som s.a.s. inte självt förstår sig som mytologiskt i meningen icke bokstavligt sant. Den postdifferentiella civilisationen kan förvisso tänka mytologiskt och erkänna mytologiers betydelse och värde, men den accepterar dem inte som bokstavligt sanna i den “kompakta”, traditionella kulturens mening.

Det väsentliga i den traditionella österländska – främst indiska – kultur som skiljer sig från den västerländska är skillnaden ifråga om mytologismen, utan det förhållandet att den upprätthåller en auktoritativ tolknings- och utläggningstradition som möjliggör inte bara bevarad utan ordnat, disciplinerat kumulativ insikt, som allmänt erkänd normativ grund för samhälle och kultur utan en central, mer eller mindre av den världsliga makten etablerad och upprätthållen exoterisk-ortodox religiös organisation.

Samtidigt är differentieringsprocessen inte något som kan avfärdas en bloc till förmån för en västerländsk traditionalism som i detta avseende helt motsvarar den historiska österländska. Idag och i framtiden uppstår överhuvudtaget inte längre frågan om en västerländsk traditionalism sprungen uteslutande ur “egna” historiska källflöden som de av Holm här behandlade (som redan rönt avsevärt österländskt inflytane). Vi har redan för länge sedan passerat denna enkla kulturella uppdelning av världen, och går, och bör idealt sett gå, mot en ny ömsesidig interpenetration där de österländska andliga traditionerna får en helt ny ställning över hela världen i vederbörligen kulturellt anpassade och med förenliga västerländska tankeriktningar förenade eller syntetiserade former. Men i den kommande världscivilisationen har den differentiella, d.v.s. icketraditionella och vid behov antitraditionella grekiska filosofiska ansatsen (som förvisso, som framför allt platonismen visade, inte utgjorde helheten av denna ansats, men som var en särskilt för eftervärlden och moderniteten avgörande del av den) också ett distinkt värde, som måste kunna införlivas av en ny och vidare, nyskapande traditionalism.

För det andra måste, ifråga om allt det Holm här snabbt går igenom, d.v.s. både de olika kulterna och filosoferna, att på det substantiellt-innehållsligt åskådningsmässiga planet en central distinktion måste göras mellan det subrationella och suprarationella. Här finns essentiella utredningar på ur det andliga och metafysiska perspektivet inom den s.k. traditionalistiska skolan, inte minst hos Tage Lindbom, och från det klassiska humanistiska perspektivet av Irving Babbitt, som på i vissa avseenden kompletterande sätt belyser hur i ömsesidigt förstärkande växelverkan med den moderna rationalismen det subrationella, i den frambrytande romantikens form, förtränger och ersätter den suprarationella intellektiviteten eller noeticiteten. Hela denna problematik, eller dess antika rötter eller manifestationsformer, är utan tvekan det första som måste adresseras vid en fördjupad sofisk behandling av Holms här aktuella ämne.