“Für die sozialistische, konservative Wende in Deutschland”

Rätt paroll från tyskt TikTok-konto. Finns även på X. Postar just nu mycket från BSW:s partidag i Bonn (även jag delar mycket från den på X, som jag numera använder nästan enbart för att dela andras material som stöder, förklarar, utvecklar, specificerar och fördjupar den allmänna politiska linje jag försöker förespråka i de politiska inläggen här).

Vad SD kunde ha blivit, i stället för en del av Tidöjuntans atlanthöger. Socialistiskt i socialkonservatismens mening, eller vad jag kallade den nya, utvecklade socialkonservatismen. Inte bara upptagande marxismens delsanningar, utan även representerande alla de i sig konservativa och traditionella, allmänna konnotationer av samhällsgemenskap som själva ordet socialism äger, liksom även, och ännu mer, ordet kommunism.

SD:s principprograms två första stycken håller ännu, även om de är otillräckliga främst genom betoningen av nationalismen som grundsyn och föreställningen om återskapandet av ett folkhem med solidarisk välfärdsmodell i den mening detta begrepp ägt i Sverige:

“Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället. Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.

Sverigedemokraterna eftersträvar ett försiktigt framåtskridande som baseras på varsamhet, eftertanke och långsiktigt ansvarstagande. Partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna. Vi bejakar lag och ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen. Vi eftersträvar ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen. Ett samhälle där alla medborgare också garanteras en hög grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet. Vi inser att vi i likhet med alla andra människor har ofrånkomliga fel och brister och tror därför inte att ett perfekt, utopiskt samhälle är möjligt att uppnå. Genom att basera vår politik på ovan nämnda strävanden och genom att kombinera frihet och trygghet, individualism och gemenskap, hoppas vi dock kunna återskapa ett folkhem som i så hög grad som möjligt är präglat av trygghet, välstånd, demokrati och en stark inre solidaritet. Detta är den övergripande målsättningen med partiets verksamhet.”

Och även vad AfS, när det visade sig att SD inte förstod vad detta krävde (“försiktigheten” och “varsamheten” tycks ha möjliggjort att “elementen från de traditionella vänsterideologierna”, till vilka givetvis måste höra marxismens elementära analytiska delsanningar som helt enkelt tillhör den historiska och sociologiska wissenschaften, helt enkelt kastades överbord), kunde ha blivit. Och lättare än AfD, som till skillnad från SD ursprungligen bara var ett parti av vanliga EU-missnöjda borgerliga ekonomer, av Junilistans typ.

AfS kunde när det gamla “moderpartiet” svek ha bara tagit över och vidareutvecklat dess principprograms ideologi på det sätt jag försökt föreslå, i stället för att sjunka tillbaka ned i den gamla radikalnationalismen, med inslag av den nya fashalthögerns jargong. Och i stället för att dessutom lägga till ett starkt inslag av ekonomisk-libertariansk pophöger, genom vilket även de inordnade sig i det antikonservativa lägret, i betydelsen det läger som principiellt saknar tillräckliga medel att stoppa kapitalistborgerlighetens inherenta, lagbundna dekadens – på alla områden – i dess parasitära, monopolistiska, finansialiserade och globalistisk-imperialistiska stadium, och att mot den värna och förnya de överordnade värdena.

Och vad slutligen, och inte minst, den vänsterpopulistnationalism som visade några små svaga tecken på att formeras i Sverige, men som snabbt, hämtad från under den nyliberala eran formade generationer utan adekvata ideologiska resurser och historiska perspektiv, tycks ha försvunnit ned i och absorberats av den vanliga populistnationalismen och/eller radikalnationalismen och/eller althögern, kunde ha blivit.

BSW är hittills ideologiskt och politiskt otillräckligt, men de pekar, och börjar gå, i rätt riktning. Till skillnad från Musk-fjantande AfD, som nu visar alla tecken på att följa Melonis, Åkessons och Le Pens väg in i det atlanthögeretablissemang som alltmer uppenbart behöver dem. BSW är tills vidare det verkliga alternativet för Tyskland. De representerar vad som också måste bli alternativet för Sverige och för hela Europa. Den socialistiska, konservativa vändningen.