Frans von Schéele

von Schéele, Frans, f. vid Pärsbergs gruvfält i Värmland d. 31 juli 1853, avlade mogenhetsexamen i Gävle och blev student i Uppsala 1873, fil. doktor 1885, docent vid samma universitet i estetik s.å., i praktisk filosofi 1887, erhöll efter att hava varit uppförd på förslag till professur i Göteborg och Lund professors n.h.o.v. 1903, lämnade 1905 sin docentverksamhet i Uppsala, sedan han utnämnts till förste inspektör vid Stockholms folkskolor, vilken befattning han innehade till 1918, då han avgick med pension. Sin filosofiska bildning fick han såsom lärjunge av Ribbing, Sahlin och Wikner inom den boströmska skolan. I sin gradualdisputation Samuel Grubbes skönhetslära (1885) sökte han uppvisa den historiska ställning, som Bosröms närmaste föregångare intagit inom den filosofiska estetiken, och i avhandlingen Kan Gud tänkas såsom vilja? (i Upps. univ:s årsskr. 1887) sökte han från den boströmska filosofiens ståndpunkt härleda ett nekande svar på denna fråga. Men så småningom rubbades hans tro på möjligheten att på sådan abstrakt väg lösa de filosofiska problemen, och han utvecklade i avhandlingen Filosofiens uppgift, metod och betydelse (i Filosofiska studier I, 1899) en uppfattning, som mera sökte närma filosofien till erfarenheten. Sitt huvudintresse ägnade han sedan åt den empiriska psykologien, inom vilken han utgav den första svenska vetenskapliga handboken Det mänskliga själslivet (1904-06) och en kortfattad Lärobok i psykologi (1899; 2:dra uppl. 1914). Under senare år har han ägnat sig åt pedagogiken, inom vilket ämne såsom modern vetenskap S. varit en av de första vetenskapliga representanterna i vårt land.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)