Esoterismens omtolkning

Två kommentatorer illustrerar på utmärkt sätt de omtolkningar av abrahamismen, bibeln eller gamla testamentet som oundvikligen skett när kristendomen spridits i Europa och som kristendomen själv i viss utsträckning är ett exempel på, men som inte heller saknas inom judendomen.

Den första står den utmärkte kommentatorn “RB” för. Han tar sig förbi den ursprungliga abrahamismens innebörd, sådan jag klarlade den, medels en antroposofisk tolkning. RB skriver:

“När det gäller sådana här saker så är Rudolf Steiner en person som jag har stor tilltro till. Den rörelse han grundade – den antroposofiska rörelsen i snävare mening – har jag inte något större koppling till, men världsåskådningen, den tror jag är korrekt. Enligt Steiner så var det så att händelsen som ägde rum i Jerusalem i början av vår tideräkning var den centrala händelsen i mänsklighetens utveckling. Själva mittpunkten, att jämföra med balanspunkten på en våg. Den inträffade en gång, och skulle aldrig mer återupprepas på samma sätt. Varför var då detta nödvändigt? Enligt Steiner var det så att människans nedstigande i den materiella världen – ‘syndafallet’ – p.g.a. vissa inflytanden hade skett på ett sätt som gjorde att människan hade trasslat in sig i denna värld mer än vad som ursprungligen var tänkt. Om detta skulle ha fortsatt (läran om återfödelsen ingår här också), så skulle så småningom människan ha blivit fullständigt intrasslad i en genommaterialiserad värld, och det skulle ha blivit omöjligt för människan och världen att fortsätta mot högre sfärer. Något måste göras, och det enda möjliga sättet var att något väsen från de högre dimensionerna – kanske rentav någon ‘person’ ur treenigheten – måste stiga ned till jorden, för att leva och dö som en människa. Det var enda sättet, och den lösning som valdes var att Sonen – en av ‘personerna’ i den manliga treenigheten (den finns en kvinnlig variant också, med bl.a. en Dotter, ‘Lammets brud’, ‘Kvinnan klädd i solen’ med språket i Uppenbarelseboken). Genom detta offer – och Kristus förbindelse med jorden – vändes utvecklingen uppåt igen, och möjligheten till ett förandligande av människan och världen finns kvar.”

Steiner och antroposofin är en förgrening och variant av Blavatskys teosofi, som i sin tur bygger på äldre västerländska teosofiska strömninger. Detta är m.a.o. ett exempel på den västerländska esoteriska traditionens omtolkning av den abrahamitiska exoteriken. Sådan omtolkning är nödvändig dels för att få det hela att överhuvudtaget logiskt och åskådningsmässigt gå ihop, dels för att bringa det bibliska stoffet i överensstämmelse med den egna åskådningen. Men historiskt riktig blir tolkningen inte.

Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk. “Människan” som sådan är enligt abrahamismen alltid från början en skapad, materiell varelse, och syndafallet är denna skapade, materiella varelses utträde ur det likaledes skapade, materiella paradiset. Det kan kanske sägas innebära att människan har “trasslat in sig i denna värld” på ett sätt som skiljer sig från det av skaparen ursprungligen tänkta, men knappast mer än det senare.

Abrahamismen handlar om vad jag brukar kalla en sakraliserad inomvärldslighet. Skapelsen, det ursprungligen tänkta mänskliga livet som frälsningen genom Kristus senare återställer, åter möjliggör, innebär inget “fortsättande mot högre sfärer”, ingen “utveckling uppåt”. Den handlar inte ens om någon utveckling “framåt”, utan endast om en historisk förändring, en historisk ledning genom en utvaldhet, ett eller två förbund, ett erövrande av landet, och ett mer eller mindre allmänt förfall, som följs av något slags mer eller mindre plötslig apokalyptisk restauration.

I de “högre dimensionerna” finns endast skapade väsen, förutom, i den högsta dimensionen, Gud själv som – när det bibliska stoffet tillräckligt teologiserats med filosofins hjälp – ensam är transcendent, om än i kristendomen treenig. Det är oklart hur Steiner menar att ett väsen från dessa dimensioner eller en person ur treenigheten löser problemet med intrassladheten enbart genom att leva och dö som människa.

Det är riktigt att ett förandligande av den genom Kristus frälsta människan enligt kristendomen kommer äga rum. Men det är ett förandligande i Paulus’ mening, d.v.s. ett som inte upphäver utan endast modifierar och kompletterar människans skapade materialitet.