Den svenska genusindelningen och dess terminologi

För några årtionden sedan övergav grammatikerna indelningen av svenska genera i maskulinum, femininum, neutrum och s.k. “realgenus” eller “reale”, och övergick till att tala endast om “utrum” och “neutrum”. SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman tror (22/3 2012) att man ville “komma bort från den gamla beskrivningsmodellen” eftersom den “rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt”.

Det är med all säkerhet riktigt. Men eftersom jag inte hittat någon bra, kort framställning av vad, mer exakt, som var problemet med den gamla indelningen och vad som är fördelen med den nya, vill jag här försöka tillhandahålla en sådan. Jag föreslår att språkvetarna försöker kommunicera detta bättre. Ulf Telemans kapitel ‘Hur många genus finns det i svenskan?’, i den av honom redigerade boken Grammatik på villovägar (1987), är enligt mig ett exempel på en sådan otillräcklig framställning.

Förvisso kvarstod väl betydelsen av “animathet och semantiskt genus” (“animathet” syftar på det som är levande och personligt) som bestämmande för grammatiskt genus endast ifråga om ett fåtal (inte alla) ord för könsbestämda människor, och förvisso kunde detta framstå som ologiskt i det att dessa ords grammatiska egenskaper inte längre skilde sig från ord i “realgenus”/”reale”. Historiskt var väl dock (de ofta intressanta) uppfattningarna om semantiskt genus i mycket stor utsträckning det som bestämde grammatiskt genus, och kvarhållandet av maskulinum och femininum var bara den sista resten av detta, i de mest påtagligt begripliga fallen: de viktigaste orden för manliga och kvinnliga människor.

Ord var i fornsvenskan, liksom i tyskan och latinet, antingen maskulina, feminina, eller neutrala (d.v.s. varken maskulina eller feminina). Huvudsakligen inanimata ord som var obestämda ifråga om semantiskt genus var neutrala (flera vanliga undantag finns). Med tiden utvecklades dock i svenskan liksom i danskan och norskan ett särskilt pronomen för maskulina och feminina ord som inte var animata: “den”. Därmed bortföll den uppfattning av dessa ords semantiska genus som kvarstår i många andra språk. De nya “den”-orden kom att förstås som ett nytt, tredje grammatiskt genus, och detta kom att benämnas realgenus, reale.

Jag undrar om det inte är enbart detta som skapar svagheten i den gamla genusindelningen. Neutrum (icke utrum, d.v.s. icke ettdera av två, ingetdera av två) hade ju alltid omfattat huvudsakligen inanimata sakord och abstrakter med obestämt semantiskt genus. Men nu fick vi ännu ett grammatiskt genus som omfattade just detta samma: andra ord av just detta slag, men med samma grammatiska egenskaper som de som separata maskulina och feminina kvarhållna orden.

Det första problemet här var att det gjorde beteckningen neutrum förfelad: den är ju p.g.a. sin egen betydelse endast begriplig och motiverad när det finns två andra genera. Det andra problemet, som jag uppfattar det, är termen realgenus/reale. Jag förstår inte hur man tänkte när man valde den. Den markerar väl den semantiska bestämningen, nämligen att det är fråga om inanimata sakord, men därmed utsäger den ju ingenting distinkt som skiljer orden i denna kategori från de huvudsakliga neutrala.

Jag tycker det finns en viss skönhet och charm i grammatiska genera som bestäms av semantiska. Trots att jag förstår att det rent språkvetenskapligt kanske hade varit rent irrationellt i att kvarhålla maskulinum och femininum som genera i svenskan när det var så få ord som fortfarande räknades dit och dessa inte ens var formellt distinkta från vad som kom att benämnas reale, känns det ändå som om någonting här inte bör gå förlorat (på sina håll förekommer ju ett dialektalt kvarhållande av åtminstone några reale-ord som maskulina och feminina). En ofta fascinerande rikedom, ibland avslöjande något om skillnader i nationella och andra mentaliteter, har gått förlorad i svenskan (och danskan och norskan och engelskan) i förhållande till andra europeiska språk. Distinktionen mellan neutrum och reale äger inte samma intresse.

Dock skulle inte en återgång till tre genera vara möjlig. Men kanske skulle den gamla indelningen med fyra kunna räddas genom att man övergav termerna neutrum och reale, och fann bättre termer för dessa två genera? Men det vore tvivelsutan en svår uppgift.

I den nya genusindelningen har den formella identiteten mellan reale-orden och de maskulina och feminina ansetts viktigare än den semantiska skillnaden mellan det animata (och könsdifferentierade) och det inanimata, och dessa tre genera har sammanslagits till ett. En fördel med den nya “beskrivningsmodellen” är att därmed det andra av mig identifierade problemet med den gamla, termen realgenus/reale, försvunnit. Men den nya indelningen innebär också att man överhuvudtaget inte längre erkänner reale som ett distinkt genus.

Den term som valts för det “nya”, sammanslagna genus, “utrum”, måste tvärtom, trots att maskulinum och femininum avskaffas som separata genera och uppgår i detta “nya”, sägas innebära en förstärkt markering av maskulinums och femininums betydelse. Termen för detta genus kan ju inte betyda “ettdera av två” i betydelsen att alla ord som tillhör det är maskulina och inte feminina eller vice versa, utan endast i betydelsen att alla ord som tillhör det ursprungligen varit, historiskt är, ja kanske rentav egentligen fortfarande är antingen maskulina eller feminina, ettdera av maskulinum och femininum. Detta är alldeles utmärkt. Det är inte helt lätt att åstadkomma en entydig definitionsmässig avgränsning mellan grammatiska och semantiska genera.  

Vissa skulle kanske vara benägna att ifrågasätta om den nya indelningen eller “beskrivningsmodellen” löser det första problemet. Benämningen neutrum kvarstår, och kunde synas förbli problematisk av samma skäl som tidigare, d.v.s. såtillvida som det är begripligt och motiverat endast när det finns två andra genera, varken mer eller mindre. I den gamla indelningen fanns det mer: fyra genera; i den nya finns det mindre: två. I inget av fallen kan, skulle en del kunna tycka, ett ord som betyder “ingetdera av två” användas som beteckning för ett av de ingående genera.

Svaret på denna invändning är förstås att varken neutrum eller utrum syftar s.a.s. på varandra eller på den helhetliga indelningen, utan på de inte längre direkt terminologiskt synliggjorda men i verkligheten genom dessa termer för båda de kvarstående genera på sitt sätt erkända maskulinum och femininum. När reale bortfaller och ersätts av utrum blir neutrum åter legitimt, även när utrum terminologiskt också ersätter (den lilla återstoden av) maskulinum och femininum.