Den mesopotamiska religionen

Holm ger en utmärkt överblick över den mesopotamiska religionen:

Vi får en klar allmän bild av det guds- och mytmyller som är vad Voegelin beskriver som de “kompakta” och “kosmologiska” österländska civilisationerna, och som är vad abrahamismen och den grekiska filosofin gradvis kom att differentieras i förhållande till och därmed i mycket ge en distinkt prägel till den västerländska civilisationen redan under antiken.

Det är också delvis samma myller som präglar stora delar av vad som inexakt kallas “hinduismen” och som vi där, till skillnad från Mesopotamien som kom att omformas genom en av differentieringens huvudprodukter, islam, än idag kan studera i de puraniska och mer “folkliga” massriktningarna. Påverkan på abrahamismen, som främst utformades just i Babylon, är ju uppenbar, och till den ska förstås läggas inflytandet från den persiska religionen. I teologiska grundutbildningen i Uppsala lästes, tror jag, Helmer Ringgrens Forntida religioner i Mellanöstern, i andra upplagan med ett tillagt kapitel om egyptisk religion (dock ej persisk), där detta studium på baksidan förklarades kunna "påräkna ett dubbelt intresse, dels för sin egen skull, dels som bakgrundsstudium för Gamla Testamentet". Men intresset är alltså mer än dubbelt, det är minst trippelt. Även Ringgrens Israels religion tror jag ägnade avsevärt utrymme åt påverkan från de omkringliggande forntida storrikena.

En skillnad gentemot “hinduismen” är att vi här inte återfinner den utvecklade, specifika, egna form av mytmyllertranscenderande differentiering som består i dess centrala sofiskt-intellektiva riktning som tidigt utformades inom den vediska traditionen, nådde sin första fulltoniga artikulation i Upanishaderna, och därefter kontinuerligt och systematiskt bearbetades av de på olika sätt perspektiviskt inriktade och på olika aspekter fokuserade intellektuella disciplinerna, de s.k. darshans, och den ständigt pågående tolknings- och kommentartraditionen.

Denna rika, disciplinerande, tålmodiga och ständigt förfinande intellektuella bearbetning av ett tidigt redan givet arv av i viss mening alltid självklart auktoritativa klassiska skrifter, i förening med avancerade och grundligt beprövade andliga praktiker, är något som saknar motsvarighet i de karaktäristiska resultaten av den västerländska differentieringsprocessen sådana de kom att gestalta sig, men som det likafullt fanns potentiella förutsättningar för en motsvarighet till under antiken som jag har försökt peka på.

Genom hela det västerländska tänkandets fortsatta historia kan vi också i olika varianter (skolastiken, renässansen, Leibniz, den postkantianska idealismen) känna igen ett slags önskan om, ett sig-sträckande efter en sådan tradition av kumulativt-explikativ sofolofi, det som, till skillnad från mytmyllret, är vad som definierar vad vi från det moderna, fulldifferentierade väst lätt kan identifiera som den utvecklade formen av den traditionella eller andligt-traditionella kulturen, det som definierar den och ger den dess fasta, bestående struktur.