Den filosofiska forskningen i Sverige: Förord

Axel Nyblaeus’ över 2 000 sidor långa verk Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet utgavs i fyra delar mellan 1873 och 1897. Jag utelämnar ett kort avslutande stycke om dess disposition. Stavningen, och på något ställe språket i övrigt, är moderniserade.

—

Livligt övertygad, att en närmare bekantskap med den tankevärld, i vilken man införs av våra förnämsta tänkare, utgör ett viktigt medel för utvecklingen av det högre nationalmedvetande och den andliga självständighet, varförutan det svenska folket ej kan uppfylla sin bestämmelse, har författaren till det arbete, vars början härmed lämnas i allmänhetens händer, önskat göra detsamma tillgängligt för en så vidsträckt krets av läsare som möjligt. I anledning därav har han trott sig böra giva hela sin framställning en något större utförlighet, än som varit nödvändigt om han skrivit blott för män av facket eller för dem, som gjort filosofin till sitt huvudstudium och är förtrogna med dess problem. Särskilt har författaren, när han velat uppvisa de historiska förutsättningarna för den svenska filosofin eller någon viss form därav, ansett sig icke böra vara alltför knapphändig vid angivandet av huvudtankarna hos sådana tänkare som en Locke, en Kant etc., vilka gjort epok inom den filosofiska forskningen och givit uppslag till en förändrad grundriktning inom densamma. Också hoppas författaren, att det gustavianska tidevarvets män – Leopold, Rosenstein, Thorild och Ehrensvärd – skall framträda med större åskådlighet, när deras gestalter avtecknar sig mot bakgrunden av den från Locke utgångna spekulationen, än om denna bakgrund hade saknats eller inskränkts till några allmänna drag. Ävenledes hoppas författaren, att redan dessa det gustavianska tidevarvets män skall i sin mån vittna därom, att självständiga filosofiska tankar kan födas även i vårt fädernesland, och sålunda utgöra en vederläggning av den mening, enligt vilken all filosofisk forskning i Sverige – så vitt den ägt något värde – huvudsakligen varit ett återljud från främmande länder.

Än tydligare torde dock denna vetenskapliga självständighet visa sig hos de främsta tänkarna inom följande period. Den högre sidan hos Kant, den sida, som hos honom framträder mera under formen av divination, har nämligen först i Sverige erhållit en fullkomligare utveckling; och ehuru förtjänsten därav företrädesvis tillhör Boström, så tillhör den dock icke honom allena, utan även Biberg, Grubbe och Geijer, vilka alla med större eller mindre renhet, omfattning och energi uttalar och gör gällande den tanke, som är den alltbestämmande grunden för Boströms världsåskådning. Då denna grundtanke – att den sanna verkligheten är upphöjd icke blott över rummet, utan även över tiden och ligger i en absolut personlighet, i vilken de ändliga personerna till sitt sanna väsen ingår såsom organiska moment – ännu icke mäktat framarbeta sig till någon större klarhet hos Kants efterföljare i Tyskland eller andra länder, så bör den väl betraktas såsom en frukt av svensk forskning och såsom ett bevis därpå, att det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess världshistoriska handlingar, ännu icke slocknat i det svenska folkets bröst, och således även bör kunna utvecklas till den grad av klarhet och styrka, att det kan bli de lägre tendenserna övermäktigt.