Den Boströmska världsåskådningen: Läran om människan, 1
Vi har från den yttre världen förts tillbaka till människan som det väsende, för vilket denna värld är till. Vi har också sett att det som förutsättes för allt annat och utgör själva den innersta kärnan i all tillvaro, är medvetande. Vidare har vi framhållit, att för människans medvetande två arter av verklighet eller två världar är till, den sinnliga, vilken vi funnit vara ofullkomlig och i behov av förklaring ur något annat, samt dessutom en annan (osinnlig) verklighet, om vilken vi dock f. n. ej känner mer, än att den tarvas för den förras förklaring, och att själva vårt medvetande om det sinnligas ofullkomlighet ger vid handen, att den är till för vårt medvetande eller kan av oss fattas.
Det är ytterst genom sina fem sinnen, som människan får kännedom om naturen. Allt vad människotanken tänker om naturen, det är ytterst hämtat från sinnesintrycken. Vi säger också därför, att naturen är en sinnlig verklighet och att vad vi vet om den är ett sinnligt vetande, d.v.s. ett vetande om det sinnliga. Sinnesintrycken eller det sinnliga förnimmandets omedelbara former benämns av Boström sinnliga känslor (sensationer). Av dessa känslor danar människan de sinnliga tingen och av tingen ett sammanhängande helt, en värld. Dessa ting och denna värld är också ej något för människan yttre och främmande. Vi har redan haft tillfälle att söka visa, att de ingenting annat är än våra förnimmelser, och att dessa ej heller kan anses framkallade av något yttre, ehuru de för oss framträder i denna form.
Men människan stannar ej därvid. Hon går även att söka förstå eller begripa sin värld. Vad innebär detta?
Det står klart att jag icke i egentlig mening kan sägas förstå en sak, så länge min uppfattning av saken stannar därvid att saken faktiskt är så eller så beskaffad. Jag måste även fortgå till insikt i, att den måste vara så. Jag måste fatta det väsentliga och nödvändiga i saken. Detta sker därigenom, att min uppfattning av saken blir klar och tydlig. Är den detta, så inser jag, att saken måste vara så, som den av mig fattas, och så fattas av en var, som fattar henne rätt. På detta sätt vinner jag ett begrepp om saken, och fattar i och genom detta dess väsende eller natur, samt skiljer den från andra föremål, icke längre därigenom, att den befinner sig i ett annat rum eller framträder i en annan tid, utan just genom denna dess natur, dess väsende.
Åtskilliga tänkare har lärt, att det för en sådan förnimmelse, som är förbunden med insikt i det förnumnas nödvändighet, ed ett ord för ett begrepp, även vore väsentligt att vara något allmänt, en för flera föremål gemensam egenskap, sålunda ej verkligheten själv, utan en sida hos den. Längre kan, har de förmenat, det väsentliga icke sträcka sig. Under erkännande att det så förhåller sig med människans begrepp, opponerar sig nu Boström mot antagandet, att detta vore något för begreppen i det hela väsentligt. Det är, framhåller han, fastmer blott en följd av vår ofullkomlighet, att vi ej kan fatta föremålen på en gång klart och fullständigt, utan, då vi skall göra det förra, måste stanna vid vissa sidor hos dem. Att därav draga den slutsatsen, att så skulle förhålla sig med varje förnimmande väsen, att följaktligen den nämnda egenskapen, att blott omfatta en sida av verkligheten, vore något för begreppet i det hela väsentligt, det är, anmärker han, ett förhastat slutsätt. Ett fullkomligt förnimmande väsen skulle fasthellre fatta hela sin värld på en gång fullständigt och dock klart, följaktligen också som alltigenom väsentlig och nödvändig.
Ett exempel må förtydliga det nu anförda. Vi hör på något avstånd ifrån oss ett morrande ljud, och vi förnimmer från samma håll vissa ljusintryck. Riktar vi nu vår uppmärksamhet härpå, så förnimmer vi en rörlig gestalt av ett visst utseende. Denna gestalt är danad av vårt, låt vara alldeles ögonblickliga aktgivande på vissa sinnesintryck. Vid närmare iakttagelse finner vi den äga bestämningar, vilka vi funnit hos en mängd andra föremål, som vi vant oss att med ett gemensamt namn nämna hundar. Vi hänför sålunda det ifrågavarande föremålet under kategorin hund, vilken är en allmänföreställning eller s. k. schema. I dagligt tal fäster vi nämligen vid ordet hund föreställningen om ett visst slag av föremål, sålunda om det för alla dessa föremål gemensamma, utan att vi dock gör oss bestämdare reda för, vilka de egenskaper är, som för dem är gemensamma. Först, då vi begynner göra detta, inträder det egentliga förståndets arbete. Vi avskiljer det oväsentliga, korrigerar vår uppfattning, om den varit delvis oriktig, och vinner så vissa egenskaper, som vi bestämt fordrar skall vara för handen för att ett föremål skall kunna kallas en hund. Så vinner vi, alltjämt genom reflektion på det för alla hundar gemensam, hundens zoologiska kännetecken.
I den mån vi nu fattar dessa såsom för alla hundar väsentliga så, att vi med bestämdhet fordrar att de skall vara för handen, för att ett naturföremål skall kunna sägas vara en hund, äger vi hundens begrepp. Vi finner, i den mån vi fortgår till klarare begripande, att vissa bland dessa egenskaper enligt tänkandets lagar med nödvändighet följer ur varandra, så att den varelse, som äger en av dem, har med nödvändighet en annan o. s. v. Vi kan också söka och i viss mån finna ett svar på den frågan, varför just dessa egenskaper finns hos de djur, vi kallar hundar; vi kan t. ex. se vilka de inflytelser varit, för vilka deras urfäder varit utsatta, och som haft dessa egenskaper till följd o. s. v. Men denna hund, som ännu står livs levande för våra ögon, vad förstår vi väl med allt detta om den? Blott vissa allmänna egenskaper, som den har gemensamt med alla andra hundar eller möjligen med ett visst slag av sådana, ej dess egen individualitet. Att fullständigt begripa denna, är och förbliver oss människor omöjligt. Ty hur långt vi än må fortgå på denna väg, aldrig blir vårt begrepp om hunden detsamma som hunden själv. Men varför? Jo, just därför att vi blott begriper vissa sidor hos föremålen, icke föremålen i det hela. Det står dock klart att detta är en brist eller ofullkomlighet i vårt förnimmande. Ett allvetande förstånd skulle begripa föremålen allt igenom eller så fatta sin värld, att hos föremålen ingen rest återstode, som ej vore begripen. Detta kunde då ej längre sägas ha begrepp om föremålen, utan dess begrepp skulle falla tillsammans med föremålen själva.
Vi har hittills betraktat människans förnimmande i högre och lägre former. Detta är, vad man kallar den teoretiska sidan av hennes liv, och vad hon som teoretiskt verksam söker, det är klarhet och tydlighet i uppfattningen av sin värld. Men människan är ej en, om vi så får uttrycka oss, likgiltig åskådare av denna sin värld. Hon ingriper själv i densamma som en bestämmande makt, hon äger praktisk förmåga eller vilja. Det är givet att den viljande människan vill något eller i sitt viljande ledes av något motiv, vilket alltjämt är en av den viljande med en viss grad av klarhet fattad förnimmelse. Men det är också klart att det är något som han vill skall rätta sig efter hans vilja. Detta benämner Boström viljeverksamhetens material, och verksamheten kan åsyfta antingen att undanrödja de hinder för motivets förverkligande, som till äventyrs kan förefinnas hos materialet, eller också att ordna detta senare så att det till motivet intager en tjänande och följaktligen en detsamma positivt befordrande ställning. Den t. ex. som för att stilla sin hunger bereder och intager födoämnen, han riktar sin verksamhet på naturens produkter för att göra dem till medel för sitt ändamål, hungerns tillfredsställande. Vill han nu bliva hungern kvitt t. ex. för att sedan kunna ostört fortsätta sitt arbete, så är det tydligt att det ligger i hela den förstnämnda verksamheten en befrielse från sådant, som på ett eller annat sätt är för viljans ändamål hinderligt.
Klarhet och tydlighet å ena sidan, frihet och makt å den andra är följaktligen två ändamål för mänsklig verksamhet. Såvitt verksamheten åsyftar det förra benämnes den teoretisk, såvitt det senare praktisk.
Men det gives också högre och lägre former av praktisk verksamhet, beroende på den grad av klarhet med vilken människan fattar sitt motiv, och den frihet hon i verksamheten äger. Så länge en människa till sitt motiv har en sinnlig känsla, framträder hennes praktiska verksamhet under formen av drift eller instinkt. Är åter motivet den mer distinkt fattade förnimmelse, som av Boström benämnes föreställning, så är yttringen av den praktiska förmågan vad man kallar ett begär. Så länge människan står under inflytelse av sina drifter verkar hon med rent blind naturnödvändighet i den riktning, som den starkaste driften anvisar henne. På begärets ståndpunkt blir hon godtycklig och nyckfull. Hon har visserligen ett slags vilja, men hon vet icke, varför hon vill, det hon vill; hon vill det därför, att det så faller henne in. Annorlunda förhåller det sig med människan, då hon uppställer ett begrepp eller, som detta då kallas, en grundsats, till motiv för sitt handlande. Den människa, som så gjort, vet varför hon så gör och så vill, som verkligen är fallet. Hon gör det därför att hon anser detta befordra den grundsats, som hon gjort till norm eller regel för sitt handlingssätt. Allt vad hon vill, hänför hon till denna grundsats. Det är klart, att det för en sådan människa gives ett helt system av grundsatser, högre och lägre, av vilka de senare upptagas för de högres skull, som medel för dessa. Sällan finner man väl en människa, som så planmässigt ordnat sitt liv, att allt vad hon gör hänföres till en enda grundsats. Begären och drifterna spelar en alltför stor roll i det mänskliga livet, för att detta skulle vara annat än ett sällsynt undantag. Men mer eller mindre kan dock den klokt beräknande egoisten närma sig denna ståndpunkt. För övrigt är det klart, att i detta liksom i teoretiskt avseende många mellanstadier och inom varje huvudstadium många underordnade stadier finns.
Comentários