Den Boströmska världsåskådningen: Inledning
Mer än en gång har tänkande män och kvinnor till författaren av denna skrift riktat den frågan, hur den som ej haft tillfälle att under en längre tid vid något av rikets universitet ägna sig åt filosofiska studier, skulle kunna erhålla någon kännedom om den filosofiska vetenskapens allmännaste resultat, särskilt grunddragen av den världsåskådning, som nu i snart ett halvt århundrade varit den vid rikets båda universitet rådande, och som i flera riktningar djupt ingripit i vårt folks andliga liv. Han har ej kunnat finna annat, än att de önskningar, som framkallat dessa frågor, hör till dem, som man måste känna sig uppfordrad att, om möjligt är, tillmötesgå.
Vi vill naturligtvis icke härmed säga, att den vetenskapliga forskningens resultat skulle i någon mening vara underkastade allmänhetens, ”det sunda förståndets”, domvärjo. De lyder ej under något annat forum än vetenskapens eget. Icke heller är det vår mening, att vetenskapen först genom att klädas i populär dräkt skulle vara av betydelse för den allmänhet, vars yttre och inre levnadsförhållanden ej tillåtit henne att ägna åtminstone en del av sitt liv åt vetenskapliga studier. På mångfaldigt andra vägar kommer nog i alla fall hennes resultat denna allmänhet till godo. Men därav följer ej, att ett arbete, sådant som det, vilket nu lämnas i allmänhetens händer, skulle sakna all betydelse. Det bör åtminstone kunna vara ägnat att i någon mån förmedla den i våra dagar ofta allt för skarpa motsättningen emellan vetenskapen och det allmänna föreställningssättet och bidraga till förebyggande av de mångfaldiga missförstånd rörande det, som den högre riktningen inom den filosofiska forskningen verkligen lär, vilka nu äro gängse, och som ger de lägre, i våra dagar sig vitt utbredande riktningarna förträffliga vapen i händerna.
Huruvida det lyckats författaren att i någon mån fylla de fordringar, en sådan uppgift ställt på hans arbete, därom tillkommer det ej honom att döma. Att svårigheterna varit stora, därom kan ingen vara livligare övertygad än han själv. Dessa svårigheter visade sig, redan då det gällde att bestämma företagets allmänna plan. Tvenne vägar stod härvid öppna – den ena att lämna en redogörelse för filosofins resultat i allmänhet, sådana de fattas på de olika filosofiska ståndpunkterna – den andra att inskränka sig till en framställning av grundtankarna i en viss filosofisk åskådning, varvid den här i landet gängse naturligtvis i första rummet erbjöd sig. Fördelar och olägenheter visade sig å båda sidor. Det egentligen egendomliga i en filosofisk åskådning, som verkligen tillgodogjort sig resultaten av sina föregångares forskningar, måste anses i det väsentligaste tillhöra sådant, som ej kan göras tillgängligt för en större allmänhet – just därför att det för att fattas förutsätter en grundlig kännedom om vetenskapens föregående utveckling. En jämförande framställning av olika filosofiska världsåskådningar skulle å andra sidan, för att ej svälla ut till en fullständig filosofins historia, nödgas hålla sig till mycket allmänna sidor, varigenom det reella innehållet i många avseenden ginge förlorat. En sådan skulle näppeligen erbjuda så mycken verklig behållning som den, vilken ständigt hade redogörelsen för en historiskt given åskådning i ögonmärke, och, om den än stundom tilläte sig några digressioner i form av jämförelser med andra åskådningar, likväl i denna alltjämt hade sitt fotfäste.
Härtill kommer, att en framställning av vår svenska filosofi på hennes nuvarande ståndpunkt för mången torde ha ett alldeles särskilt intresse. Författaren har därför här sökt lämna en sådan, ehuru han i många fall mindre, än om hans syfte varit ett annat och egentligen vetenskapligt, kunnat framhålla det, som för denna världsåskådning utgör det särskilt utmärkande, till skillnad från besläktade former av filosofiskt åskådningssätt. Inför egentliga fackmän måste han, åberopande skriftens syfte, anhålla om överseende med de mindre precisa uttryck, han på sina ställen nödgats begagna. De skall bäst inse vidden av de svårigheter, med vilka han haft att kämpa.
Men, anmärker måhända mången, är då icke ett sådant arbete för närvarande tämligen onödigt? Vi väntar ju snart i vår litteratur en framställning av den boströmska världsåskådningen, en framställning, vars författares namn är en borgen för, att den på en gång skall äga vetenskaplig grundlighet och dock vara för en större allmänhet njutbar. Visserligen, men vi kan dock ej finna, att föreliggande lilla skrift, om den eljest kan fylla sitt mål, därigenom skulle vara överflödig. Först och främst torde ännu flera år förflyta, innan den frejdade forskare, varpå vi ovan syftat, kan bli i tillfälle at inför allmänheten framställa den världsåskådning, varom här är fråga; och vidare, även då så sker, må man ej glömma, att hans framställning, utgörande en del av ett stort arbete, och satt i samband med dettas övriga innehåll, efter all anledning kommer att erhålla en betydligt större omfattning och hållas i en vida strängare vetenskaplig anda än den här föreliggande. Den måste därför, trots allt det stilistiska mästerskap, för vilket författaren gjort sig känd, anses vara ställt till en åtminstone i viss mån annan läsekrets.
De lägre världsåskådningarna har, vad angår deras spridning bland en större allmänhet, så tillvida ett bestämt försteg framför de högre, att de är vida lättare att popularisera. Det kan ej vara förenat med någon svårighet att få en större allmänhet att begripa, vad det betyder, att allting egentligen är kroppsligt, att allt består av en mängd kroppar. Betydligt svårare är, att göra allmänheten förtrogen med en lära, sådan som den, att den kroppsliga världen såsom sådan ingenting annat är än ett helt av våra förnimmelser. Det kan ej vara att undra på att så förhåller sig. Dessa lägre åskådningar är just ett uttryck för det föreställningssätt, som omedelbart tränger sig på människan, och som blott en grundlig forskning kan på ett för tanken giltigt sätt vederlägga. Så förhåller det sig på alla områden. Det är vida svårare att övertyga människor, att det är jorden, som rör sig kring solen, än att befästa dem i ett motsatt föreställningssätt. Det är mycket svårt att övertyga den i språkvetenskapen olärde, att ord i vitt skilda tungomål har samma ursprung, då intet enda ljud i dem är gemensamt; det tarvas härför att bibringa dem kännedom om de lagar, efter vilka ljudövergångar mellan dessa språk i hundratals andra fall visar sig ha skett. Men det går lätt för den, som ej känner den jämförande språkvetenskapen, att på grund av tillfällig ljudlikhet ana en frändskap där den ej finns.
Det kunde under sådana förhållanden se ut som vore den ojämförligt största delen av människosläktet dömd att stanna vid en lägre världsåskådning. Men nu gives det lyckligtvis ett annat sätt, varpå man kan tillägna sig en världsåskådning än genom den klara tanken. Vi menar den erfarenhet, man vunnit under sin viljas kamp, vilken erfarenhet åter i det allra väsentligaste beror på, huruvida man i den striden segrat eller lidit nederlag. Att så verkligen är förhållandet, därom är författaren för sin del livligt övertygad. Han är det bland annat även därför, att han som mången annan funnit, att så lätt det är att bli ense i mer detaljerade om än ganska invecklade frågor, så svårt, ja omöjligt är det att ens göra sig förstådd beträffande de yttersta principerna.
Mångfaldigt olika är de skiftningar, man i detta avseende finner, men ytterst synas de dock bero på, hur man fattar det krav, som dock en var måste erkänna, att samvetet ställer på oss, mindre beträffande vidden av de plikter, vi i livets särskilda, mer yttre förhållanden har, än beträffande själva denna fordrans egentliga betydelse. Annorlunda ställer sig livets alla förhållanden för den, som i detta krav ej ser något annat än en sinnlig tendens, en vana eller något härmed jämförligt, annorlunda för den, som erfar, att det är något härmed alldeles inkommensurabelt, och som i följd därav genast från början finner sig genom detsamma lyftad upp inom en annan sfär än de blotta naturvarelsernas – i ett mycket annorlunda beskaffat ljus ter sig också i senare fallet världen, om man i pliktbudet ej egentligen ser något annat än ett uttryck för den högre sidan hos en själv, än om man erfar sig härigenom stå i ett personligt livsförhållande till världens allsmäktige Skapare. Och även om man gör detta senare, kan ens erfarenhet gestalta sig mycket olika, allt efter som man gör mer eller mindre allvar av sin religion och dess fordran på absolut underkastelse. Slutligen blir förhållandena mycket olika, om man finner världen, sådan den är, tillfredsställande eller ej, samt om man i senare fallet fattar det onda som härflytande från förhållanden, som är oberoende av ens egen vilja, och så hamnar i en allmän levnadsleda, eller om man först och sist häri ser sin skuld och i detta skuldmedvetande kan bevara tron på det godas makt.
Hurudan en människas livserfarenhet i det ena eller andra fallet är, kan – vi upprepar det – ej vara utan sin stora betydelse för själva andan i den världsåskådning, hon omfattar – mindre visserligen för den konsekvens, varmed hon genomför den. Mångfaldiga är visserligen de faktorer, som även i först nämnda avseende inverkar, t. ex. de synpunkter, från vilka man från början genom uppfostran och dylikt vant sig att betrakta förhållandena, de teoretiska resurser, som stått till buds, ens egen intellektuella begåvning o.s.v. Här som i övrigt gäller det också, att ytan bedrager. Mången kan omfatta en hög världsåskådning, som på traditionens väg blivit honom bibringad, därför att han saknar den viljeenergi, som tarvas för att kritiskt pröva, en annan stannar vid en lägre därför, att den högre bjudits honom i förvänd form eller av ovärdiga målsmän. Dessutom kan olika människor i termer och uttryck inlägga en mångfaldigt olika betydelse, så att det, som synes lika, i själva verket är mycket olika och tvärtom. Ingen nu levande människa äger domsrätten, och den, som har den, han dömer efter andra tecken än teoretisk övertygelse (Matt. 25:35 o. följ.). Men ett sammanhang och ett mycket väsentligt sammanhang äger dock rum mellan en människas praktiska livserfarenhet, och andan i den världsåskådning, hon verkligen och på fullt allvar hyllar, ehuru det i de allra flesta fall är ytterst svårt att göra sig reda för detta sammanhang, än svårare att från den senare sluta sig tillbaka till den förra. Tillåter sig någon att i fariseiskt högmod söka göra detta, har han fällt sin dom, ty om något visar väl detta, att man fattar ytligt vad viljans strid, seger och nederlag betyder.
Lättare i viss mån ställer sig saken, då frågan gäller de föreställningssätt, som särskilt utmärker vissa tidsåldrar. Tvivelsutan beror detta på, att det gives en för varje tidsålder gemensam erfarenhet. Hur förhåller det sig väl i detta avseende med vår tid? I de läror, vari förgångna släkten nedlagt en djup religiös erfarenhet, ser flertalet av vår tids människor någonting otillfredsställande. Varför? Ty tiden mognar för att göra en ny, än djupare och än mer omfattande sådan erfarenhet. Men den har ännu icke gjort den. Den känner ett behov, som ej fylles av det historiskt givna; därför är den ej nöjd med detta. Och när den ej har något bättre, så blir den en irreligiös tidsålder; och att så är fallet med vår tid, lär väl ingen vilja bestrida. Men saknar tiden en djupare religiös erfarenhet, och är det omedelbart på erfarenheten fotade föreställningssättet den enda form, under vilken flertalet av människor kan fatta det översinnliga, så förklaras lätt, varför de lägre riktningarna vunnit en så betydande terräng. Man står där, hänvisad till förståndet allena, men förståndet finner sig ej manat att gå längre än till den sinnliga verkligheten.
Men som vår tid just ej tror på någonting alls, så tror den ej heller på sitt förstånd. Därav de skeptiska tendenser, som i så hög grad utmärker samtiden. Och hand i hand med den teoretiska skepticismen går på det praktiska området pessimismen. Vår tid kännetecknas av en djup misstro till möjligheten att finna sanningen och förverkliga ett sannskyldigt gott, och den gör detta därför, att den i båda avseendena stannar inom det sinnligas råmärken. I denna riktning kommer det nog också i den närmaste framtiden att fortgå, det kommer nog att fortgå så, tills skepticismen utdömt vetenskapen från det mänskliga livet och ledan vid detta liv skärpts till verklig förtvivlan. Och då, det mån nu ske i det 19:de eller det 20:de århundradet eller än längre framåt i tiden – då lär väl tiden vara mogen för den stora religiösa erfarenhet, som ej blott skall omskapa den civiliserade världens föreställningssätt, utan väl även en god del av dess vetenskapliga liv och dess sociala förhållanden samt beteckna gryningen av en ny tid. Alltså
”Gjenem natten, ind i døden,
Bagom daemrer morgonrøden”.
När man i en sådan tid vill lämna en populär framställning av en världsåskådning, sådan om den boströmska, så är det tydligt, att man måste taga vida mer hänsyn till de lägre åskådningarna, än Boström själv, som i mycket kunde hänvisa sin lärjungakrets till resultaten av föregångarnas forskningar, hade anledning att göra. Därav förklaras till stor del det från Boströms eget ej så litet avvikande framställningssätt, som vi här tillåter oss att använda. Å andra sidan har författaren ansett varje polemisk färg och framför allt varje försök att göra något slags propaganda i den ena eller andra riktningen vara för hans uppgift alldeles främmande. Han har gjort det dels därför, att han av egen erfarenhet vet, hur föga man därmed uträttar, dels även därför, att hans personliga ställning till den världsåskådning, han framställer, är långt ifrån klarerad. Och där man tvivlar, där är det kanske bättre att tala om, vad andra har tänkt än att föra till torgs sina egna omogna funderingar. Och förutsatt även att det för allmänheten kunde äga något det ringaste intresse att inhämta, vad författaren tänker och tror i åtskilliga ämnen, så blev hans kritik i alla fall blott riktad mot några få punkter, och just därför måhända vilseledande och ägnad att motverka det syfte, som här föreligger honom: att lämna en objektiv framställning av en världsåskådning, som djupt ingripit i vårt folks andliga liv, och som i väsentlig mån ännu bestämmer sättet, varpå ”tidens frågor” av oss behandlas. Författaren vill ock därför redan från början förbehålla sig absolut tystnad beträffande sin personliga ställning till de åskådningar han här går att framställa.
Comments