Den Boströmska världsåskådningen: Fenomenologi, 1

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp

Må vi med Boström till utgångspunkt taga naturen, den kroppsliga verkligheten, icke sådan hon framträder i den eller den företeelsen, utan sådan hon visar sig i det hela. För barnet, liksom för folken under deras barndomsliv, framstår naturen i varje sin yttring som levande och medveten. I varje källa, i varje buske, på varje berg, låter fantasin ett gudomligt väsende, analogt med människan leva och röra sig. Det är denna naiva tro, som danat mytologins gudagestalter, det är den omedvetna sympati, denna tro hos den högre stående människan väcker, som ännu i dag förlänar myterna en stor del av deras behag.

Men reflektionen vaknar, förståndet framkastar sitt ”varför?”, och vart tar de vägen, dessa fantasins foster? Olympen ramlar, nymfer och dryader, troll och älvor rör sig ej längre i naturens dolda gömslen. Naturen har blivit död, den är en samling stoftatomer, påverkade av en mekanisk kraft. Så visar hon sig till en början för den spanande tanken, och om denna tanke varken går djupare i sin naturbetraktelse, ej heller på något sätt känner en värld, som står över naturen, så stannar den vid en materialistisk världsåskådning. Med en sådan börjar också den filosofiska vetenskapens historia. Men kan vi dröja därvid? Låt oss betrakta det resultat, till vilket vi kommit. Vi stannade vid kroppsliga atomer och fysiska krafter. Är dessa ur sig själva förklarliga? Denna fråga, vars uppkastande och besvarande ligger utom fysikens råmärken, är en filosofisk fråga.

Vi må här fästa vår uppmärksamhet vid det obestridliga faktum, att allt kroppsligt är i oändlighet sammansatt eller delbart, om än icke i den bemärkelsen, att varje kropp nödvändigt skulle kunna i mekanisk mening sönderstyckas så, att delarna blev åtskilda genom ett mellanrum, så dock i den meningen, att man alltid kan tänka sig flera mindre kroppar, va vilka den faktiskt består. Vore icke detta fallet, så skulle kroppen ej ha någon storlek, följaktligen ej heller intaga eller fylla något rum; men då vore den ej kropp, ty kropp är just det, som fyller ett rum. Vi finner sålunda i kroppslighetens värld, väl det sammansatta, men ej det enkla, varav detta är sammansatt, och som det förutsätter. Man kan även uttrycka detta  så: kropp är det, som fyller rummet, men vad är det, som fyller rummet?

Vi kan väl angiva åtskilliga sätt att vara till, vi stannar vid åtskilliga förhållanden, men vad är det, som är till på detta sätt, vad är det, som står i det eller det förhållandet? Vi finner från materialistisk ståndpunkt intet svar på dessa frågor, vi finner det ej, så länge vi stannar vid det kroppsliga såsom det sista och yttersta, såsom väsendet i allt. Men allt, som är till för våra fem sinnen, har nödvändigt i någon mening kroppslig form eller hör åtminstone till den kroppsliga världen. Om det icke så fattas, undandrager det sig varje mer distinkt uppfattning. Det visar sig följaktligen, att vi med sinnena ej fatta väsendet i tingen. Vi kommer på den vägen ej åt detta väsende, även om vi aldrig så mycket skulle skärpa vår sinnliga iakttagelseförmåga.

Ändligheten i den värld, som omger oss, visar sig dock även på mångfaldiga andra sätt. Det gives dock intet, som i alla tider visat sig göra ett så mäktigt intryck på människosinnet som förgängelsen. Var finns det eviga, det beståndande, frågar människoanden längtande, och naturen ger honom intet svar. Allt i henne, det levande som det döda, kämpar alltjämnt mot förgängelsen och skattar omsider åt denna. Ja visserligen, torde någon svara, men förgängelsen drabbar blott naturens särskilda företeelser. Naturen i det hela är oförgänglig, och varje stoftgrand, varje kraft i henne är det även; blott formerna, blott de tillfälliga kombinationerna växlar och förgås. Ja visserligen, naturen i det hela är ej förgänglig, men den hyser inom sig förgängelsen, och just däri visar hon sin ofullkomlighet. Förintelse finns ej i naturen, det är ock sant, men vad är det då väl, som fortbestår? Egentligen blott samma kvantum av kraft. Vad är då väl denna fortbestående, sina former ständigt växlande kraft? Vi känner väl särskilda former av kraft, men vad är kraft över huvud, ty denna var dock det enda fortbestående? Det som kan åstadkomma en verkan, svarar man. Ja väl, men vad är det, som kan åstadkomma en verkan? Svaret därpå finner vi lika så litet som vi finner svaret på den frågan, vad det är, som är utsträckt, vad det är, av vilket det delbara består. Vi finner väl i båda fallen, att naturen förutsätter något väsentligt, något beståndande, men vad detta är, därom ger oss naturen ingen upplysning. Tränger vi dit, så har vi lämnat naturens gebit, ty allt, vad man så velat fatta, har egenskaper, som upphäver dess karaktär av naturväsen. Naturen är en sfinx. När man löst dess gåta, störtar den sig själv i djupet.

Emellertid skulle vi mycket ofullständigt fatta naturen, om vi stannade vid det nu anförda. Vi måste jämväl fästa oss vid en annan sida av den. Naturen hyser inom sig levande varelser. Men livet i naturen framträder icke så, att det skulle förefinas i vissa naturföreteelser, fullständigt saknas i andra. Det må väl anses konstaterat, att emellan den levande och den döda naturen ingen så bestämd gräns förefinnes, att det, som fölle på ena sidan om denna gräns vore fullkomligt levande, det, som fölle på den andra, alltigenom dött. Nej, hela naturen lever i viss mån.

När vi därför gör skillnad emellan de levande och de döda naturvarelserna, så menar vi med de förra sådana, hos vilka livet framträder i en högre och därför märkbarare grad. Vi menar varken, att livet skulle hos naturen i övrigt fullständigt saknas, ej heller, att någon naturvarelse skulle  finnas, som vore levande utan all inskränkning. Den detta är, han är icke underkastad dödens och förgängelsens villkor, men han tillhör då ej heller naturen. [LHÅs not: Den nära frändskap, vetenskapen uppvisat emellan det levande och det döda, fattas av mången såsom ett stöd åt en materialistisk världsåskådning, och man tror sig bäst kunna tillbakavisa denna genom att söka göra gränsen emellan båda så fix som möjligt. Det är visserligen sant, att den nära frändskapen dem emellan tyder på, att de skall hänföras till en gemensam princip. Men varför den principen just skall vara det döda, på den frågan blir man oss svaret skyldig. Det kunde ju till äventyrs vara livet, till vilket allt skulle återföras.]

Om man mekaniskt sönderdelar t. ex. en sten, så undergår delarna härigenom ingen annan förändring än den, att de icke längre hänger tillsammans. I övrigt är de oförändrade. Sönderhugger man däremot en högre stående organism, t. ex. en hund, så upphör livet i någon av delarna eller möjligen i båda. Fortlever det i en av dem, så undergår denna dock alltid någon förändring, som är en följd av det i den inneboende livet (såret t. ex. måste läkas eller får åtminstone tendenser därtill). De undantag härifrån, som synas äga rum hos vissa lägre stående organismer, är dels icke fullständiga, dels visar de blott, att sammanhanget mellan de särskilda organen inom dessa varelser icke är ett strängt organiskt sammanhang. Även här gäller det, att det är omöjligt att finna någon fix och bestämd gräns mellan liv och död, organiskt och oorganiskt. Men att vi härmed funnit något för livet utmärkande, sålunda även något, som utmärker naturen i det hela, såvitt den är organisk, det visar sig tydligt därav, att ju högre en organism står, desto strängare har den antydda regeln sin tillämpning.

Det nämnda förhållandet häntyder på, att inom de levande eller organiska varelserna förefinnes en enhet, som fullständigt genom tränger och behärskar det hela, vilket senare, i viss mån åtminstone, för sitt fortbestånd behöver de särskilda momenten eller organen. Vad denna enhet till sitt väsende är, känner vi visserligen icke ännu. Så mycket torde dock vara givet, att vi i det levande funnit åtminstone en hänvisning på något, som ej, likt det kroppsliga, är sammansatt av bredvid varandra existerande delar, utan där en verklig inre enhet förefinnes.

Men – som nämnt är – ett fullkomligt liv finns ej i naturen. Naturlivet förutsätter alltjämt den döda materian, är av henne beroende och framträder alltjämt mer eller mindre som en kraft hos denna materia. Vidare är också naturlivet förgängligt. I allt detta röjer det sin ofullkomlighet, i detta visar sig, att naturen endast i viss mån är levande; hon röjer jämte livet även brist på liv.

I sammanhang härmed bör vi fästa oss vid ännu en sida av saken. Man kan vid en betraktelse av naturens, särskilt den organiska naturens, företeelser icke undgå att finna, att i dem röjer sig en ändamålsenlig anordning. Det gives mycket i naturen, som visar sig vara sådant det är, just därför att ur detsamma ett visst resultat skall framgå. Det är visserligen sant, att man i nyare tider visat, att mycket hos de levande varelserna kan förklaras först därigenom, att man fäster avseende vid de förhållanden, vari dessa varelser stått till den dem omgivande naturen. Men så sant detta betraktelsesätt må vara, så får man dock ej, som man av lätt förstådda skäl till en början kan vara benägen, driva det till ensidighet. Just naturorganismernas förmåga att ej likt det döda blott mottaga intryck, utan även lämpa sig efter yttre inflytelser och genom dessa utvecklas till högre former av liv hänvisar på i dem inneboende anlag och möjligheter, som under gynnsamma förhållanden når en högre utveckling. De yttre inflytelserna visar sig ej tillräckliga för förklaringen av livets skiftande former. Man kan ej undvara naturens ändamålsenlighet, och studiet av de yttre inflytelserna blir ett studium av de förhållanden, under vilka denna gjort sig gällande.

Javäl. Men vad är då naturens egentliga och högsta ändamål, det till vilket dess utveckling ytterst syftar? Varje genom utvecklingen vunnet resultat uppslukas ju snart av förgängelsens allt förintande ström. Och icke nog härmed. Många naturändamål står i strid med varandra. Under kampen för tillvaron uppoffras individen för släktet, ja en individ av det ena släktet får tjäna en individ av det andra släktet till näring. Att under sådana förhållanden påstå, att naturen vore fullt ändamålsenlig, det vore i själva verket det samma som att neka hennes ändamålsenlighet. När det ena djuret river ihjäl och uppäter det andra, så får detta senare djur tjäna som ett blott medel för det förras liv. Och dock var dess organisation icke sådan, att den avsåg detta, utan fastmer, att djuret skulle leva för sig själv. Därav den känsla av ändamålslöshet, ja ändamålsvidrighet mitt i ändamålsenligheten, som tränger sig på en var, som med oförvillad blick betraktar naturens företeelser och ser, hur hon alltjämt slösar med liv och livskraft; därav också det vemod, som djupare sinnen så ofta funnit vila över naturens skönaste skapelser.

Naturen är sålunda visserligen i viss mån ändamålsenlig, men hon är också i viss mån ändamålsvidrig, och hon visar sig vara detta förnämligast därigenom, att i henne ändamål finnas, som står i strid emot varandra. I naturen finnes intet ändamål, som vore det högsta, och som alla andra skulle tjäna.

Vi har också sett, att naturen är relativt väsenslös, samt, att den hyser förgängelse inom sig och är livlös. Genom allt detta visar naturen, att den är en ofullkomlig eller relativ verklighet.

Javäl, torde någon invända, det är sant, vetenskapen har ännu ej blottat tingens innersta väsende, men en fortsatt empirisk forskning skall göra det. Vi svarar helt enkelt och utan minsta tvekan: omöjligt. Den empiriska forskningen måste alltid hålla sig till det, som är till för våra sinnen samt dettas former och bestämningar. Den behöver väl icke stanna vid det, som för dessa sinnen omedelbart är för handen, det är sant, den kan och bör också drags slutsatser av vad man med dessa sinnen iakttagit. Men vad den sluter sig till, det rör dock det, som är till för sinnena och ingenting annat än detta. Går forskningen fram till en annan art av verklighet än den sinnliga, då har den upphört att vara empirisk forskning. Men för all sinnlig verklighet är de bestämningar, vi angivit, väsentliga; upphäv en enda, och verkligheten är icke längre sinnlig. Följaktligen är också ofullkomligheten för den väsentlig.

Men, om vi på vetenskapen ställer blygsammare anspråk än att finna väsendet i allt, om vi inskränker oss till att blott söka de orsaker, som framkallat företeelserna – nåväl, vi går allt längre och längre tillbaka, vi förklarar det organiska livets skiftande företeelser ur protoplasman, naturen i det hela ur urgasen – men varur har då dessa uppkommit? Kanske skall vetenskapen en dag besvara även dessa frågor – de har uppkommit ur ett nu för tiden alldeles obekant något, ett X. Men varur har detta uppkommit?

Nåväl, svarar man, då kan människan ej heller någonsin finna tingens väsende. Hon kan göra sig reda för de orsaker, som närmast framkallat dem, och så kan hon gå på ett stycke. Slutligen stannar hon. Må hon nöja sig därmed. Så ungefär resonerar den moderna skepticismen eller den s. k. positivismen och dess själsfränder, och de har vunnit mäktig genklang bland samtidens människor.