Den Boströmska världsåskådningen: Etik, 1

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2 Läran om människan, 1 Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1 Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3 Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1 Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3 Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

I sin etik har Boström tillgodogjort sig resultaten av Kants forskningar på detta område, men söker undvika de ensidigheter till vilka denne tänkare gjorde sig skyldig.

1) Först och främst är Boström med Kant ense därom, att ingenting kan anses vara utan inskränkning gott utom allena en god vilja. Sedligheten förlägges härigenom helt och hållet inom viljans område. Icke de fördelar och företräden, människan i övrigt har, t. ex. med avseende på intellektuell begåvning och dylikt, icke ens det resultat hon genom sin vilja åstadkommer i det yttre, kan äga något sedligt värde, blott viljans beskaffenhet, blott det motiv, som bestämmer viljan, och efter vilket denna verkar, kan vara av betydelse i fråga om en människas sedliga ståndpunkt. En handling kan i det yttre ha utseendet av pliktenlighet, ehuru den saknar sedligt värde, om den nämligen icke företages i den rätta avsikten. Däremot har den ett sådant värde, där avsikten varit god, även om det åsyftade resultatet i det yttre skulle förfelas.

Då nu viljan, enligt vad vi sett, av Boström tillägges frihet i betydelsen av en förmåga av val emellan olika möjliga motiv – en lära, som, ehuru visst icke för Kant, dock av Boström blivit bestämdare och fullständigare utförd – så är det en given sak, att även det sedliga motivet måste fritt väljas. Endast genom ett fritt val av sedligheten blir människan sedlig. Före detta val är den för människan given blott såsom ett möjligt motiv, vilket dock, såsom innebärande hennes högsta goda, är till för henne såsom fordrande och förvisso oavvisligen fordrande. Detta innebär att hon väl kan lämna denna fordran ouppfylld, men att hon alltid bör uppfylla den, att den följaktligen alltjämt står kvar som en fordran, vars krav är oavvisligt, och som därför av människan kräver obetingad aktning. Detta kan också så uttryckas, att det sedliga motivet förpliktar människan, och att människan genom pliktens uppfyllelse faktiskt förverkligar sitt sedliga liv.

2) Beträffande åter själva beskaffenheten av den goda eller sedliga viljan, så framhåller Boström, som vi redan antytt, i likhet med Kant, att hennes motiv måste vara osinnligt, följaktligen till själva sin art skilt ifrån allt som har avseende på sinnlig njutning eller timlig fördel. Sedligheten kan till och med av människan kräva total uppoffring av allt sådant, ja av själva det timliga livet. Härmed intager Boström vad han själv kallar en rationell ståndpunkt i etiskt avseende, i motsats mot den eudemonistiska, som ej känner något annat gott än det sinnligt goda. Emot den senare åsikten anmärker Boström, att det sinnligt goda ej kan fylla människans behov av ett rent och varaktigt gott. Värdet t. ex. av en sinnlig njutning eller timlig fördel kan mätas efter andra sådana och måste ofta köpas på bekostnad av dessa. Hur många tillfällen till njutning och välbefinnande får t. ex. ej den ärelystne försaka, hur lätt förstör ej drinkaren sin hälsa och sin jordiska lycka? Det timligt goda blir i själva verket en kompromiss mellan olika ytterligheter, som var för sig skulle fördärva människan. Förgängligheten och ovaraktigheten i det timligt goda har ofta framhållits och städse gjort ett djupt intryck på det oförvillade sinnet. I mångfaldiga gestalter framträder den, tydligast och fullständigast i dödens:

”En egen egendom I ej ägen,

Fast öppet fastebrev lytt på den”,

sjunger författaren av Dödens ängel, och, inseende denna och andra brister i det sinnligt goda, ställer Boström, i likhet med den kristna religionens stiftare, den fordran på människan, att hon skall ”församla sina ägodelar där, varest icke rost och mal fördärvar dem, och där tjuvar icke grava och stjäla”.

Men, frågar man, finns då ett gott för människan, som är av osinnlig art? Boström, enligt vilken människan till sitt väsende tillhör en översinnlig värld, kunde ej ha några betänkligheter vid att jakande besvara denna fråga, ett svar, som tycks framgå redan därav att människans otillfredsställelse med det sinnligt goda hos henne röjer behov som går utöver detta. Boström glömmer emellertid ej att framhålla Kants huvudargument – pliktens oförnekliga faktum. Ty den som besinnar att plikten på människan ställer oavvisliga fordringar, och som verkligen gör sig klart reda för vad detta i själva verket betyder, han finner lätt hur bestämt den skiljer sig från varje sinnligt begär, varje egennyttans tillskyndelse, hur stark deras lockelse än må vara. Bäst torde denna skillnad kunna så uttryckas, att plikten kräver obetingad och ovillkorlig aktning, vilket intet sinnligt begär kan göra.

3) Slutligen instämmer Boström med Kant även därutinnan, att den osinnliga verklighet som uppenbarar sig i plikten, och vars upptagande som viljans motiv utgör dennas godhet, är människans eget sanna och osinnliga väsen. Människans vilja blir sedlig, icke därigenom att den överensstämmer med något, för den viljandes eget väsende yttre och främmande, utan blott och bart därigenom att den är ett uttryck för vad den viljandes eget väsen fordrar.

Dessa läror är, om än Boströms världsåskådning satte honom i tillfälle att fullständigare motivera och utföra dem, dock i det stora hela gemensamma för honom och Kant. Men flera ensidigheter vidlåder den kantska etiken och har även av andra tänkare än Boström blivit framhållna. Dessa fel står i nära samband med förtjänsterna och torde kunna betecknas såsom följder därav, att dess grundåskådningar ej blivit till sin sanna betydelse uppfattade och fullständigt genomförda.

1) Det är nog en stor och betydelsefull sanning, att människans sedliga värde beror uteslutande på hennes viljas godhet, och att viljan blir god därigenom att den uppfyller den på sig ställda oavvisliga fordran som bär pliktens namn, och som röjer sin närvaro i samvetet. Men även denna sanning kan fattas så ensidigt, att andra viktiga sidor i det sedliga livet ej kommer till sin rätt och sitt erkännande.

Så kan det ej förnekas, att Kant ej med nog skärpa och eftertryck framhållit att det sedliga livet är en sida av den mänskliga individens organiska livsutveckling. Det blir i följd härav för Kant en omöjlighet att visa, att människan genom sin pliktuppfyllelse egentligen kan åstadkomma något gott eller vinna något egentligt resultat. Människan når genom uppfyllelsen av pliktens bud strängt taget icke någon högre ståndpunkt i sedligt avseende, ty det mål, till vilket vi strävar, är oändligt avlägset. Detta har till följd dels att människan ej bör fråga efter resultaten av sitt handlingssätt, dels att hela hennes sedliga arbete får en ändamålslös och i viss mån tröstlös karaktär. Livets fullhet gives icke människan på denna väg. Den sedliga människan arbetar liksom i en trampkvarn, hon arbetar för arbetets egen skull, och den livets fullhet, hon behöver, skall givas henne ej såsom själva det sedliga arbetets eget resultat, utan som en yttre belöning, till vars vinnande bortom jordelivets gräns Kant öppnar utsikten för den, som här redligt strävar. Men icke nog därmed, att det sedliga arbetet för Kant icke är verklig utveckling, icke innebär ett framåt i sann mening; vi sade även, att Kant ej kommit fram till att uppfatta det såsom individens livsutveckling. Huvudsaken för honom var att sedebudet är i den meningen allmängiltigt, att det gäller för alla, och sedligt handlar människan då, när hon handlar såsom hon skulle vilja att en var som befunne sig i hennes läge skulle handla.

Annorlunda ställde sig saken för Boström. Hans alltigenom organiska uppfattning av den sinnliga såväl som av den förnuftiga verkligheten lärde honom, att jämväl det sedliga livet är att betrakta som en utveckling. I detta avseende har Boström lärt mycket av den genialiske Schleiermacher, som genom en kritik av den föregående sedeläran lagt i dagen att dennas ensidigheter väsentligen beror på den omständigheten att det sedliga livet ej blivit fattat som en verklig utveckling och betraktat ifrån de synpunkter från vilka en sådan måste ses. All utveckling måste syfta till förverkligandet av ett ändamål. Den sedliga verksamhetens ändamål kan ej vara något annat än sedligheten själv, tänkt som en i och för människan förverkligad makt. Vad människan genom sedlig verksamhet vinner, det är en högre grad av sedligt liv, en renare och mer intensivt sedlig vilja, ty inom viljan själv skall ändamålet i första hand förverkligas. Och detta mål vinner människan även om utförandet av hennes avsikt i det yttre skulle misslyckas.

Vi vet också att för Boström det enskilda och individuella är det första, och att det allmänna är en produkt av abstraktion ur detta. Den tillämpning detta får i sedligt avseende är av stor vikt. Det är om den mänskliga individens självutveckling som här är fråga. Skarpt betonar Boström denna sida av saken. Varje människa har enligt honom sin egendomliga form av sedlighet. Då nu, efter vad ovan påpekats, det enskilda eller individuella ej kan av oss människor fattas annorlunda än i känslans mer eller mindre dunkla form, så är det givet att mycket av det sedliga livets innehåll måste för oss framträda under den formen. Den moraliska känslan spelar också hos Boström en stor roll, större måhända än hos någon föregående sedelärare.

Det är också i följd härav för Boström möjligt att förklara många till det sedliga livet hörande fakta, som antingen måste förnekas eller kvarstå oförklarliga för den som fattar moralen i en abstrakt form och tror dess efterlevnad bestå mindre i en hela den mänskliga personligheten genomträngande, i handlingen sig yttrande sinnesbeskaffenhet än i den yttre efterlevnaden av döda stadgar och bud. Hit må särskilt räknas den omständigheten att mycket under en tid och under vissa förhållanden måste anses fullt berättigat, som under andra tider och andra förhållanden ej kan anses vara detta, och tvärtom, något som även gäller om olika människor under samma tid, ja om samma människa under olika stadier av livet. Lätt och osökt får detta sin förklaring om man besinnar att sedlighetens krav måste anses som ett uttryck för den handlandes eget förnuft, sådant detta för honom i handlingens ögonblick kommit till utveckling. Så bliver också samvetet ingenting annat än en känsla av en handlings harmoni med eller strid mot den handlandes eget förnuft, sådant det är i handlingens ögonblick för honom aktuellt.

Den mänskliga individens organiska och personliga livsutveckling, som skänker denna individ en allt rikare fullhet av livsinnehåll, träder sålunda här i stället för den mer eller mindre mekaniska efterlevnaden av en abstrakt pliktformel. Den Kantska etikens hänsynslöshet och formalism, vilka alstrat den hårdhet och köld som utmärker detta åskådningssätt, är härmed övervunna.

2) Men vi får icke därför vika en hårsmån från den uppfattning av själva det sedliga motivet som rent osinnligt, som utgjorde den Kantska etikens styrka. Men väl får denna lära för Boström dels på grund av det anförda, dels på grund av hans världsåskådning i allmänhet, en ej så litet förändrad betydelse. Den sedliga viljans motiv är enligt Kant till arten och väsendet något annat än alla sinnliga och själviska tendenser hos människan. Men vad detta motiv i sig självt är, detta utreder han ej på ett lika tillfredsställande sätt. Väl an man ej säga, att Kant skulle vara främmande för att anse det sedliga livet djupast och innerst karaktäriseras därav, att det är ett uttryck för den i fullaste bemärkelse personliga sidan hos människan, men det är dock långt ifrån att denna sanning på ett nog fulltonigt sätt göres av honom gällande.

Det sedliga livet får redan i följd härav för honom i viss mån betydelsen av att vara en form utan innehåll, ett sätt att vilja och handla, utan att man klart inser vad det egentligen är som den sedliga människan vill, och för vars skull hon uppoffrar det sinnligt goda. Tänker vi åter på förhållandet till de sinnliga tendenserna hos människan, så framhålles visserligen att det sedliga motivet är dessa tendenser motsatt, och att plikten kräver deras uppoffring. Men detta sker på ett så ensidigt sätt, att plikten övervägande får karaktären av ett förbud, som kräver försakelse. Kant har icke blicken nog öppen för att det sinnligt goda kan tjäna ett sedligt ändamål och så få en jämväl positiv betydelse för sedligheten.

Annorlunda ställde sig saken för Boström såväl i det ena som i det andra avseendet. För honom var det en given sak, att all osinnlig verklighet var till sitt väsende personlig, och att vad sedelagen av människan fordrar följaktligen är att hon gör sin personliga sida till norm för sitt viljeliv. Vi har jämväl sett att sinnligheten enligt Boström väl är den lägre sidan hos människan, men icke något som för henne är yttre och främmande, utan fasthellre något som tillhör hennes natur och för henne som ändligt väsende är väsentligt. Han har härmed för sig öppnat möjligheten att fatta sinnligheten så, att den blir duglig att tjäna ett högre syfte. Sedelagen blir därför för honom i första hand en befallande lag, och dess förbud är blott en annan sida av dess befallningar. Så t. ex. när det heter: Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa, så är detta blott ett negativt uttryck för budet att hysa aktning för medmänniskors goda namn och rykte o. s. v. Sedelagen är följaktligen ett uttryck för den i djupaste och fullaste mening personliga sidan hos människan, och kräver av henne, att hon härunder underordnar sina lägre tendenser och det timligt goda så, att detta allt till det personliga livet intager ett tjänande förhållande, och på samma gång just därigenom får för sedligheten en positiv betydelse.

3) Sedligheten är för Boström liksom för Kant ett uttryck för människans eget sanna väsende. Men vad är väl detta sanna väsende? Kant hade ej kunnat tillfredsställande besvara denna fråga. Boström har gjort detta, som vi redan sett, genom att hänvisa till vårt personliga liv. Men detta liv har människan som ett moment i Guds eget liv och i innerligt personligt samliv med andra ändliga personliga väsenden. All slags isolering måste följaktligen tänkas bort ifrån det sedliga livet, och röjer människan någon tendens åt detta håll, så är detta en osedlig tendens. Det är omöjligt att frikänna Kant, som ej kommit fram till fullt klar insikt däri, att den sanna verkligheten är ett organiskt och levande helt, från beskyllningen att ej ha nog fulltonigt gjort denna sanning gällande.

För honom låg huvudvikten därpå, att det sedliga motivet ej får fattas som grundat i något som för den sedliga viljan själv var yttre och främmande, t. ex. i Guds godtyckliga vilja eller i andra människors bud, utan i människans eget innersta liv, som i samvetet röjer sig som en ovillkorligt bjudande lag. Men när han ej nog klart insåg att detta väsen har sitt liv i Gud, och att dess krav just därför kan uppträda med anspråk på obetingad giltighet, så är den beskyllning för egenrättfärdighet, som mot hans åskådning framställts, icke utan sitt berättigande. Kant kom aldrig fram till klar insikt däri, att när människan uppfyller sin plikt så gör hon därmed Guds vilja till sin viljas lag, varför vårt sedliga liv från en sida sett är alltigenom en gudstjänst i ordets fullaste och djupaste mening.

Vidkommande förhållandet till andra människor, så framhåller Kant visserligen vår plikt att visa dem aktning, enär även i dem den för alla gällande sedelagen uppenbarar sig, men det innerligare samliv, som bär kärlekens namn, kan här ej få ett egentligen högre värde, och de mer specifika plikter människan har emot dem som t. ex. tillhör samma familj eller samma fädernesland, kan ej heller av Kant till sin betydelse fattas och utredas.