Daniel Boëthius

Boëthius, Daniel, svensk filosof, f. 1751 i Västerås, student 1765 i Uppsala och 1773 fil. magister därstädes, 1775 docent i teor. filosofi och från 1783 till sin död 1810 professor i praktisk filosofi.

B. omfattade ursprungligen Lockes filosofi men blev efter bekantskapen med Kants kritiska arbeten dennes ivrige anhängare. Någon slavisk eftersägare var han likväl ej utan sökte – delvis under inflytande från Fichte – utbilda kantianismen i självständig riktning. Sin största betydelse äger han därigenom, att han först gjort Kants läror bekanta i Sverige och därmed verksamt influerat främst på Höijer men även på Grubbe och Biberg. I likhet med dessa bör han alltså räknas till dem, som utbildat den svenska personlighetsfilosofien.

B:s egna undersökningar äro huvudsakligen riktade på den praktiska filosofiens grundproblem. Även här utgick han från Kant men sökte i likhet med Fichte bringa den praktiska filosofien i närmare gemenskap med den teoretiska än Kant. Medan för Kant religionen är helt och hållet grundad på sedligheten, söker B. påvisa, att det tvärtom är denna, som måste grundas på religionen, i det att den sedliga viljan måste tänkas som det gudomligas inneboende i människan. I dessa tankegångar framträder han som föregångare till Biberg, Grubbe och Boström.

Bland B:s utgivna skrifter märkas: Utkast till föreläsningar i den naturliga sedeläran (1782), Om den filosofiska undervisningens ordnande (1794), Om moralitetens grund (en replik till Leopold med anledning av dennes kritik av den kantska etiken), Anvisning till sedeläran såsom vetenskap (1807).

B. översatte även Kants ‘Grundlegung zur Metaphysik der Sitten’ till svenska.

Alf Ahlberg i Filosofiskt lexikon (1925)