Carl Yngve Sahlin

Sahlin, Carl Yngve, svensk filosof, f. 1824, fil. dr i Uppsala 1851, docent 1853 därstädes, 1862 prof. i teor. filosofi i Lund och följande år i praktisk filosofi i Uppsala (efter Boström). Sistnämnda professur innehade S. till 1894; död 1917. S. är lärjunge av Boström, men har i en mångfald avhandlingar, huvudsakligen berörande etik, rätts- och samhällsfilosofi, sökt att självständigt och kritiskt utforma dennes läror. Därvid har han stått i en intim kontakt med och mottagit intryck från modern tysk filosofi, särskilt nykantianismen. S. torde mer än någon annan svensk tänkare ha bidragit till boströmianismens utveckling och modifikation och har utövat ett ofantligt inflytande på svensk filosofi. Norström, Burman, Liljeqvist, m. fl. ha varit hans lärjungar. Hans skrifter utgöras till största delen av en serie avhandlingar, publicerade i Uppsala universitets årsskrift. Bland dessa märkas: Om villkoren för möjligheten av praktisk filosofi (1855), Om grundformerna i etiken (1869), Om ministrarna i den konstitutionella monarkien (1877), Om grundformerna i logiken (1884), Om personlig storhet (1884), Om brytningspunkten i vår tids filosofi (1888), Om världens relativitet (1889). Även i serien ‘Smärre skrifter utgivna av Boströmsförbundet’ har S. medverkat med arbeten, såsom Om Christopher Jacob Boström (1909), Överensstämmer Platons sedelära med kristendomens? (1910).

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)