Carl Rupert Nyblom

[Carl Rupert] N., universitetslärare, konstkännare, skald, f. 29 mars 1832 i Uppsala, d. 30 maj 1907 i Stockholm, var son af en finskfödd skräddarmästare och rådman, som intog en aktad ställning bland universitetsstadens borgerskap. N. fick egna sig åt studier och väckte redan som gymnasist i Uppsala katedralskola uppmärksamhet för sin skicklighet i som författare af latinsk vers. Han blef 1850 student, erhöll genom filosofen Boströms bemedling kondition hos bruksegaren Rönnqvist på Åkers bruk, där särskildt värdinnan, en dotter af P. Westerstrand, främjade den begåfvade studentens vittra och musikaliska utveckling. Särskildt grundlades då N:s rika musikaliska bildning. Under informatorstiden på Åker vann han ock sin första framgång, då han 1853 erhöll Svenska akad:s andra pris för dikten Arion, efter förord af Atterbom och B. E. Malmström. 1854-56 beredde han sig i Uppsala till filosofiska graden och promoverades 1857 till filos, doktor efter att ha försvarat en afh. Om det komiska och dess förhållande till humorn samt blef lä- rare vid katedralskolan. Han var under 1850-talets senare år Uppsalaungdomens poetiska tolk vid högtidliga tillfällen, deltog ock med lif och lust i den glada studentorden S. H. T., i hvars utveckling till ett litterär-musikaliskt sällskap han hade stor andel, diktade många skämtkväden (t. ex. den i fa exemplar tryckta “Mina studier”), stundom tonsatta af honom själf, var en ifrig deltagare i studentsången ’särskildt i dess elitkör O. D.) och senare en verksam och intresserad medlem af Namnlösa studentsamfundet (se d. o.). I den af fyra unga skalder 1855 utg. kalendern “Qvartetten” offentliggjorde N. ett antal dikter, utgaf 1858 öfv. af T h. Moores “Irländska melodier” och 1860 en större samling Dikter, som uppenbarade en ypperlig verskonst. S. å. blef han docent i estetik under Malmström. Med riksstatens resestipendium, ökadt genom gåfva af en mecenat, företog han 1861 en längre utrikes resa, som vidgade hans syn och skänkte honom djup inblick i konstens värld. Kosan ställdes först till Paris, där han bedref konststudier. Därefter vistades han ett år i Italien och knöt där i de skandinaviska konstnärskretsarna kära bekantskaper, bl. a. med den utmärkte danske målaren Koed, hvars dotter blef hans trolofvade. Som resultat af dessa resor föreligga dels Konststudier i Paris (1863), dels skriften Om den antika konsten och dess pånyttfödelse (1864), dels, och framför allt, den samling af hans urspr, i pressen meddelade resebref, som kallats Bilder från Italien af Carlino (1864, ny tillökt uppl. 1883 under titeln Ett år i södern– dansk öfv. s. å.), hvilken utmärkes för frisk och personlig uppfattning af söderns natur, folklif och konst. Efter hemkomsten fick N. fullt upp att göra. Han föreläste 1864 i Stockholm öfver konst, utgaf Nya dikter (1865), hvaribland de präktiga grafdikterna öfver fadern och öfver Malmström samt ett antal erotiska dikter. 1865-68 utgaf han “Svensk litteraturtidskrift”, där han meddelade ett antal estetiska uppsatser och litterära kritiker, ihärdigt förande “den sunda realismens” talan. Efter Malmströms död (1865) förordnades N. att uppehålla den estetiska professuren och utnämndes, efter att ha utgett afh. Om innehåll och form i konsten (1866) samt Två profföreläsningar, 1867 till professor i estetik, litteratur- och konsthistoria vid Uppsala universitet, en befattning, som han innehade till 1897. N:s lärarverksamhet var utomordentligt framgångsrik. Han var en sällsynt liffull föreläsare, hans föredrag var väckande, det hvilade en konstnärlig friskhet däröfver; han blef aldrig pedant. Särskildt intresserade honom de konsthistoriska föreläsningarna, och på detta område betecknade hans undervisning en nyhet i svenskt universitetsväsen. Djupare specialforskning var icke egentligen hans sak, men han intresserade sin åhörarkrets för sitt ämnes stora drag och intresserades själf, så snart någon af hans lärjungar kom med något nytt uppslag, och långt ifrån att strängt vidhålla de äldre spekulativt estetiska synpunkterna i ämnets studium, som gällde under hans egen studietid, visade han förstående för dess utveckling till en öfvervägande historisk vetenskap. Vid sidan af sin verksamhet i Uppsala höll han populära föreläsningsserier i Stockholm och Göteborg. Han företog studieresor till Finland, Tyskland, Frankrike (1809), Italien QS77), Holland och Belgien (1884) samt Paris och London (1886).

Under sin professorstid och senare utgaf N. följande arbeten: Estetiska studier (2 samlingar, 1873 och 1884), hvaribland särskildt märkes den utmärkta essay öfver Runeberg, som urspr, inledde den af N. ombesörjda “svenska folkets upplaga” af dennes samlade skrifter, Johnn Tobias Sergel, Sveriges största konstnärssnille (1877), minnen af tonskalden A. F. Lindblad (1880), C. J. Adelcrantz (1890), F. W. Scholander (1898) och Fredrika Bremer (1902) – de fyra sistnämnda i Svenska akad:s handlingar, vidare Skönhetslärans hufvudbegrepp (ibid., 1893) samt Till J. L. Runebergs minne (ibid.. 1904) och Upsala universitets konstsamlingar, beskrifvande förteckning (1898). På diktningens område utgaf N. Vers och prosa. Gammalt och nytt (1870), en tolkning af William Shaksperes sonetter (1871), den märgfullt karakteristiska minnessången öfver Georg Stiernhielm (1872), Valda dikter (1876), de förträffliga öfversättningarna Dikter från främmande länder (1876), vidare Rim och bilder (1904), där bl. a. den ståtliga minnesdikten “Anno 1593”, skrinen till 1893 års jubelfest, förekommer, samt en öfv. af Nobelpristagaren Fr. Mistrals “Miréio” (1904), som är vida underlägsen hans tidigare tolkningar af poetiska verk. Dessutom öfversatte han på prosa en hel rad arbeten, särskildt af amerikanska humorister (Mark Twain m. fl.), äfvensom arbeten i konst- och litteraturhistoria. Under många år var han konstkritiker i “Post- och inrikes tidningar”, hvarjämte han författade ett utomordentligt stort antal biografier öfver utländska konstnärer och estetiska artiklar i Nordisk familjeboks l:a uppl.(fr. o. m. bd IV). Efter hans död utkom En sjuttioårings minnen I-II (1908), där han älskvärdt, liffullt och med den åldrade vises milda blick skildrat sin barndoms- och studenttid samt sin första mannaålder t. o. m. 1867.

N. vardt led. 1866 af Göteborgs vet. o. vitt. samh., 1879 af Svenska akad., 1884 af Mus. akad. och 1889 af Human, samf. i Uppsala samt hedersled. 1881 af Akad. för de fria konsterna. 1888 kreerades han till hedersdoktor i Bologna. Han var synnerligen verksam medlem af byggnadskommittén för uppförande af Uppsala nya universitetshus 1878-87 och af Uppsala domkyrkobyggnadskommitté 1885 -93. Han var led. af 1880 års k. teaterkommitté. Då 1900 Nobelinstitutionen trädde i verksamhet, blef N. medlem dels af Svenska akad:s Nobelkommitté, dels, 1901, af dess Nobelinstitut (för italiensk litteratur), befattningar, som han innehade till sin död. 1911 restes öfver honom af vänner och lärjungar en minnesvård på Uppsala kyrkogård med en Orfeusbild utförd af hans måg f. Lundberg. Jfr P. Hallström, “Inträdestal i Svenska akad.”, samt uppsatser af K. Warburg i “Idun” (1902) och af K. G:son Bere i “Ord och bild” (1907).

Ugglan