Biografins teori, 4
Åtminstone tre av de typer av biografier som Eva Österberg talar om i sin uppsats kan sägas fokusera på vad som i detta perspektiv framstår som blott olika aspekter av en enhet och helhet: ”livsverksbiografin”, ”psykobiografin” och den ”existentiella biografin”. Och vad Österberg kallar den ”tolkande biografin”, i motsats till den blott ”ackumulerande”, är väl en adekvat benämning på den typ av biografi där biografens egen kreativa insats möjliggör framlyftandet, avhöljandet, utkristalliserandet av den unicitet som i vissa fall faktiskt kanske är det som till största delen förklarar den historiskt föreliggande enheten och helheten, även om Österberg själv inte förstår den på detta sätt – hela detta perspektiv är frånvarande i hennes framställning.
Även om det mer eller mindre truistiska påståendet att biografin har begränsningar och är ensidig som vetenskapligt historiskt genre [1] kan kvalificeras av det faktum att genren själv kan kompensera sina brister genom det sätt på vilket den själv förmår uppta och relatera respektive fokuserat subjekt till dess omgivande strukturella (o. s. v.) verklighet (och jag ska nedan återkomma till detta), kvarstår naturligtvis dess giltighet såtillvida som biografin alltid måste kompletteras av andra typer av historieskrivning. Det väsentliga här, utöver frågan om biografins legitimitet som vetenskaplig genre, är frågan om hur biografin själv i sin tur mer exakt kompletterar övriga genrer. Legitimiteten vinnes inte i första hand genom det sätt på vilket den förhåller sig till och integrerar annan historisk forsknings resultat, utan genom det sätt på vilket den teoretiskt förstår och praktiskt fyller sin egen specifika uppgift.
Stundom har den idéhistoriska forskningen sett sin uppgift som bestående blott i relaterandet av respektive historiskt föreliggande material till dess historiska tid och plats, till aktuella påverkningar, till ett mer eller mindre avgränsat kulturellt och idémässigt sammanhang. Detta tillvägagångssätt rymmer självklara metodiska tillvägagångssätt, och är fundamentalt när det kan avhölja dolda innebörder. Men det riskerar alltför ofta att reducera betydelsen inte bara av idéers tradering och komplext varierade, successiva historiska tillägnelse, utan också av det tänkande subjekt som också alltid i viss mån ligger bakom de i den ”objektiva anden” framkomna kulturprodukterna.
Samtidigt som vi upptäcker viktiga historiska sammanhang, är vi benägna att stänga in det historiska subjektet, det levande medvetandets dynamik, i ramar som vi i mycket själva konstruerar och som därmed är betingade av våra egna, och vår egen tids, begränsningar. Det finns dimensioner i det historiska subjektets liv som vi aldrig helt kan komma åt på dessa vägar. Såväl i tid och rum som s.a.s. metafysiskt finns ett avstånd och en åtskillnad som gör att vi aldrig helt kan förstå historiska individer och deras idéer exakt så som de själva förstod dem – vilket naturligtvis inte hindrar att ifråga om de stora idétraditionerna en i tid och rum åtskild uppfattning av dem s. a. s. är en individuellt varierad uppfattning av samma sak; redan den historiska kontinuitetens och traderingens evidens är ett bevis för subjektets transcenderande av relativa och avgränsade strukturella betingelser.
Hur mycket kan vi veta om vad som verkligen sker i en historisk individs innersta och djupare själsliv? Om vilka krafter som är involverade i den kreativa om- och nybildningsprocessen eller i den konkreta livsgestaltningen? Om vad det historiska subjektet egentligen ser? Här möter delvis rent principiellt oöverstigliga hinder. Och här möter även principiella hermeneutiska frågor om innebörden av vårt ifrågasättande utifrån vårt eget perspektiv av den historiska agentens självförståelse, om vems bild som är den sannare och varför. Jag tror att inte heller dessa i hög grad av 1900-talshermeneutiken tillförda frågor på meningsfullt sätt kan behandlas utan ett bestämt vidgande av den filosofiska horisonten av den typ som jag ovan antytt och som också är åtminstone tillgängligt även i dagens internationella debatt.
Men här öppnar sig också en sfär av historiskt studium som just en biografisk forskning av visst slag sannolikt är bäst rustad att börja penetrera. Studiet, tillägnelsen, förståelsen ställer krav inte bara på kunskap, inlevelse, rekonstruerande fantasi, egen kringsyn och erfarenhet hos forskaren/biografen. De kräver också ett mått av den filosofiska reflexion som möjliggör åtminstone någon uppfattning av sådana det historiska subjektets möjliga horisonter som alltför lätt riskerar att försvinna i en kontextuell reduktions och en förnumstig klassifikatorisk förförståelses tillämpning.
För mig framstår 1800-talshermeneutiken med dess humanistiska tonvikt på medvetandet och den intersubjektiva förståelsen som i mycket principiellt riktig, även om det självfallet finns punkter där den kan vidareutvecklas, där den måste kompletteras, och där den bör modifieras. [2] Det är också en tradition som är oskiljaktig från historicismen och åtminstone vissa aspekter av den moderna idealismen.
Friedrich Meinecke skriver att ”Das tiefere Verständnis für die Individualität, sowohl die der Einzelpersönlichkeit wie die der überpersönlichen menschlichen Gebilde, war die grosse Errungenschaft, die in Deutschland durch Idealismus und Romantik gemacht wurde und den modernen Historismus schuf.” [3] Det finns insikter om livets och verklighetens väsen som vi bara kan vinna genom att studera en unik person, genom att följa ett enskilt levnadslopp sådant det åtminstone till en del springer ur just detta unika väsen och det vi kan fånga av dess egenart. Här måste vi också räkna med att något i denna egenart går bortom vad som framskulpterats såväl av arv och miljö som av kulturströmningar, av “ideologi” o.s.v, och att detta också på unikt sätt kan forma det utifrån mottagna genom ett skapande och gestaltande tanke-, vilje-, fantasi-, känsloliv, som på humanistisk-filosofiskt och historiografiskt utforskbart sätt förenar individuella och universella moment.
Även Dilthey betonar dock alltför ensidigt individen som formad av omständigheterna (i hans fall ”kultursystemen”), och hur individen blott såsom formad av dessa själv återverkar formande. Men redan den enhet av ”andligt” liv inom vilken vi enligt Dilthey befinner oss tillsammans med de historiska subjekt vi studerar sätter oss i stånd att börja utforska också den mångfald som faktiskt uppenbarar sig i den empiriskt givna olikheten. Och mycket nog redan av det som hör till den yttre sidan av den historiska individens personlighet, formad i växelverkan med yttre omständigheter, kulturella sammanhang o. s. v., går utöver vad vi idag med säkerhet kan säga oss uttömmande förstå. Den rikt utvecklade förståelse av sammanhanget mellan självförverkligande i en djupare mening, bildningsgång, och livserfarenhet, som återfanns i den samtidigt idealistiska, historicistiska och personalistiska traditionens humanism, är, tror jag, i stora stycken av bestående betydelse för biografin.
Hur djupt ner i Erik XIV:s personlighet når vi genom Ingvar Anderssons blottläggande av de kulturmönster han följde? Erik Lönnroth ställer frågan i uppsatsen ’Det biografiska synsättet’ från 1986. [4] För Lönnroths egen del var det omöjligheten att förklara Gustaf III:s agerande genom storpolitiska, kulturella, ekonomiska och andra gängse historiografiska grepp som tvingade honom till det biografiska studiet av kungen: kausalitetsfrågan blev ”förd över på det inre planet hos den agerande”, frågeställningen blev ”vidgad till en fråga om Gustav III:s personlighet”. [5]
Lönnroth inser att det rent principiellt alltid kvarstår en irreducibel rest hos den historiska individen som aldrig kan omfattas av vår kunskap och förklaring: ”Kommer vi att kunna datorisera personligheter på ett vettigt sätt och nå en total kunskap om känslorna och viljorna i samhället? Jag kan inte se att det är möjligt.” [6]
Strävan efter denna typ av människokunskap, samtidigt illusorisk i sin reduktionism och manipulativ i sitt syfte, har kulminerat i 1900-talets teknokratiska rationalism och sociala ingenjörskonst, i intim växelverkan med den blott nominellt humanistiska forskningen. Det teoretiska övervinnandet av nypositivism, marxism och strukturalism, eller deras helhetliga anspråk, har generellt sett hittills huvudsakligen varit s.a.s. negativt: de långtgående teorierna har själva kollapsat, men ännu har inte tillräckligt av något substantiellt nytt och annat fyllt deras plats. [7] Den rådande torftigheten i den verkliga, humanistisk-filosofiska människo- och verklighetsförståelsens frånvaro, flackheten i människosynen, medför oförmåga att förstå de historiskt föreliggande mänskliga kulturyttringarna, och vidgar utrymmet för ideologiserande hermeneutisk frivolitet.
Den moderna biografins genre sammanhänger med de senaste århundradenas, med upplysningens, romantikens, borgerlighetens och liberalismens stigande värdering av individen. Den är en produkt av samma kulturutveckling som skapade den moderna romanen. Men samma modernitet som skärpt blicken för det individuella riskerar att fördunkla och förytliga förståelsen av det etiska och andliga livet. De nämnda modernitetens strömningar kan ta sig såväl högre som lägre uttryck, vara av godo såväl som av ondo. 1900-talets verkligen inte bara teoretiska antiindividualism visar med stor tydlighet hur just den ensidiga och ytliga moderna individualismen leder till förvrängda reaktioner. Biografin behöver som motvikt till moderna, ytligt spekulativa människotolkningar fördjupa sin människokunskap genom mobilisering av de traditioner, den visdom och insikt, som ligger i mänsklighetens äldre andliga och kulturella traditioner, i västerlandet närmast de klassiska och kristna. [8] Det är först när den filosofiskt humanistiska kunskapens och insiktens egenart åter blir tydlig, när vi återerövrar en genuin etisk, humanistisk och andlig människosyn och det djupare personlighetspejlande den möjliggör, som den biografiska forskningen åter blir verkligt viktig och relevant.
Hur ensidig och överdriven 1800-talshumanismens och den religiösa humanismens traditioner än må ha varit i sin förståelse av individens historiska betydelse, och hur otillräckliga de relativa fastställda identiteterna (de enda som kan dekonstrueras!), kvarstår ändå att i dessa riktningar alltid fanns en öppning mot och ett bejakande av dessa de väsentligaste av det mänsliga livets dimensioner. Och vilka delsanningar 1900-talets humanistiska forskning än bidragit med, kan ingen som hyser en verklig övertygelse om dessa perspektivs centrala betydelse blunda för att den genom deras försvinnande, på detta område, fram till idag befunnit sig i ett tillstånd av kontinuerlig tillbakagång. Frågan om människosynen i historiografin är ett centralt och försummat område av uppenbar betydelse för biografiteorin. [9]
I det humanvetenskapliga rekonstruktionsarbete som idag är nödvändigt är därför det selektiva återupptagandet, mutatis mutandis, av den ”subjektsfilosofiska” dagordningen ett centralt inslag. Därmed ges också biografin såväl en teoretisk legitimitet som möjligheter att verkligen skänka ny och fördjupad kunskap. Den goda tolkande biografin kommer t. o. m., för att återknyta till Nordin, att kunna förklara att vad som idag kanske framstår som absurd komedi i själva verket är ödesdrama eller utvecklingsroman – eller kanske rentav frälsningshistoria, i inskränkt eller vidare mening: Richard A. Hutch talar i The Meaning of Lives: Biography, Autobiography, and the Spiritual Quest (1997) t. o. m. om den soteriologiska biografin. Biografin kan åter bli en central humanistiska disciplin. [10]
Alla de väsensegna perspektiv som biografin, eller det biografiska synsättet, tillhandahåller – och som naturligtvis är så grundläggande att de i praktiken aldrig i helt kunnat undvaras och aldrig blivit helt inaktuella – kommer åter att kunna teoretiskt underbyggas och därmed utvecklas och ytterligare nyanseras och förfinas: hur idéströmningarna och det politisk-historiska skeendet levs av och möts i en individ, hur de där förenas, åtskiljs, styr och styrs, vad Nordin kallar ”försanthållandets modaliteter”, [11] sambandet mellan karaktärsdrag och ställningstaganden, förståelsen inte bara i allmänna psykologiska termer av idéströmningarnas verkningar och inflytande utan på det konkret individuella psykologiska planet, livs- och världsåskådningarna i deras nödvändiga samband med det konkreta individuella livet, [12] idéernas, handlingarnas och skapandets individuella utvecklingslogik, livet och tänkandet som andligt och moraliskt drama.
Biografin kan och måste naturligtvis relatera individen till ett större historiskt och idémässigt skeende. Till filosofens liv, exempelvis, hör ovedersägligen också hans tankar: även om de inte alltid utgör hela hans liv, menade väl Boström med sitt kända uttalande i frågan att de utgjorde det väsentliga i det. Men just utifrån Boströms egen filosofiska ståndpunkt blir med nödvändighet också själva livet i dess konkreta gestaltning en del av tänkandet, och inte bara som tillämpning av läran. Den vetenskapligt relevanta biografin kan naturligtvis aldrig artificiellt isolera ett privat eller yttre ”liv” från ”verket” (det konstnärliga, det politiska o. s. v.) och dess tillkomst; den blir alltid mer eller mindre av typen l’homme et l’oeuvre.
Före 1900-talets distinkta impersonalistiska metodologiers dominans, som vidareutveckling av de som präglade även en del av 1800-talets, skrevs naturligtvis biografier både om och av personer som själva i hög grad omfattade den individualistiska 1800-talsidealismens uppfattning av enheten av person, liv och verk. Gundolf om Goethe är bara ett extremt exempel. Så var ännu i hög grad fallet med exempelvis John Landquists Geijerbiografi från 1924. Synsättet hindrade i ett fall som detta på intet sätt ett brett perspektiv på de större samhälleliga och idémässiga sammanhangen.
Inte heller kan annan historieskrivning helt undvara biografiska inslag. Därmed blir gränsdragnings- och definitionsfrågorna delvis oklara. Åtskilliga och vitt skilda verk av blandkaraktär som på helt olika sätt bygger på mötet mellan individen och det individuella ödet å ena sidan och större eller mindre tidsskeenden och idéströmningar å den andra måste därför inbegripas i den biografiteoretiska diskussionen.
Men framför allt är det så att övriga historiska genrer – de som ofta måste fokusera på större, opersonliga strukturer och processer – inte heller de helt kan ignorera det biografiska perspektivet såtillvida som de stora och ofrånkomliga värde- och meningsfrågorna icke kan avgöras eller ens börja undersökas utan beaktande av detta perspektiv. Frågan om historiens innebörd – t. o. m. när den bara kan förklaras i termer av överindividuella strukturer och processer – kan inte förstås avskild från frågan om det mänskliga livets, ja, det individuella mänskliga livets, mening. För Dilthey var biografin ”in gewissem Verstande die am meisten philosophische Form der Historie”, emedan ”[d]er Mensch als Urtatsache aller Geschichte bildet ihren Gegenstand. Indem sie das Singulare beschreibt, spiegelt sich doch in demselben das allgemeine Gesetz der Entwicklung.” [13]
Men försvararen av den 1800-talstradition som Dilthey i vissa avseenden är en av de sista stora representanterna för måste idag med visst tålamod underkasta sig arbetet att urskilja den humanistiska förståelseteorin, subjekts- och intersubjektivitetsproblematiken, uppfattningen av den gemensamma andliga helheten o. s. v., från de ohållbara inslagen i den historiefilosofi som vi här också vet ligger nära. Och vilken sida vi än söker renodla – individen eller det överindividuella – tvingas vi tillbaka till den nödvändiga dialektikens självklarheter. Men vad vi lär oss på vägen är i allt högre grad att den teoretiska förståelsen av båda sidorna idag måste modifieras; syntesens resultat är naturligtvis beroende av bådas beskaffenhet.
Subjektet må inte alltid helt ha eliminerats eller ignorerats, men under lång tid har det verkligen inte förståtts med någon större fullständgihet. De möjliga, viktiga resultaten av exempelvis Sartres försvar för subjektsperspektivet omöjliggjordes av den bristande inte minst moraliska förståelse av subjektet, i ovan antydd mening, som han redan som existentialist spektakulärt uppvisade. Och även när förståelsen av historiens större, överindividuella strukturers och processers helheter medgivit det individuella subjektets roll och betydelse, har också beskrivningen av dessa helheter länge varit i bästa fall otillräckliga, i värsta fall falska och skadliga genom en långtgående ensidighet. Även Sartres biografiska projekt var för honom själv blott en del i en större helhet. Det teoretiska grundarbetet för det biografiska projektet återfinns i uppsatsen Question de méthode, som publicerades några år före Critique de la raison dialectique (1960) och som en inledning till denna. Med den uppsatsens koncentration till frågan om det individuella historiska livets mening, till vad Sartre kallade det ”singulära universella”, och med den teoretiska kontinuiteten mellan detta och det senare verkets makroperspektiv på inte bara historiska grupper utan på mänsklighetens och historiens totala mening, hade marxismen slutligen kompletterats på åtminstone några av sina grundläggande bristområden och därmed kanske nått ett slags teoretisk kulmen.
Denna helhet och detta sammanhang mellan individualitetens, kollektivitetens och totalitetens teori, såväl som den ytterligare utvecklade förståelsen av deras historiska dialektik har emellertid förblivit fördolda, dels p. g. a. att den sene Sartres tänkande snabbt överskuggades – även inom marxismen – av dess teoretiska motsats, den just vid denna tid till dominans uppstigande strukturalismen, dels att Sartre själv inte fullföljde utgivandet av andra delen av Kritiken utan istället ensidigt absorberade sig i biografisk praxis. Emellertid är det just detta som gör att han idag i någon mån kan framstå som trovärdig som biografiteoretiker, oaktat den specifika historieteoretiska helhet som för honom dock tvivelsutan förblev primär. Väger vi vad som här uppnåtts mot vad som ännu kvarstod av marxismens gamla teoretiska svagheter slås man emellertid av att vad som återstår av teoretiskt värde i stor utsträckning inskränker sig till något som kommer generande nära Johanssons truismer. [14]
Oavsett de allmänfilosofiska frågorna om strukturernas och i allmänhet de yttre krafternas och faktorernas natur och ontologiska status måste i den historiografiska praktiken förvisso med nödvändighet och med självklarhet dialektiken mellan dem och det individuella subjektet bibehållas. Frågan är endast om Johanssons och Österbergs ”sant” marxistiska respektive mellan Foucault och Sartre svävande teoretiska förståelse av denna dialektik, och deras därur springande teoretiska legitimering av biografin som vetenskaplig genre, idag är tillräcklig.
Måste inte dialektiken idag lösgöras även från den ”sant” marxistiska och den foucauldiserande och den sartreanska typen av marxism, och i stället infogas i en annan teoretisk helhet? [15] Som Österberg själv i sin rubrik tycks visa att hon till viss del inser, är ett mellanläge mellan Sartre och Foucault inte bara något annat än en syntes – det är också snarast en omöjlighet.
Säkert kan det ofta vara bättre att inte ha någon teori alls än att ha en dålig teori. Men den goda teorin, eller blotta strävan efter denna, är inte bara i sig bättre än ingen teori alls, utan också ett bättre försvar mot den dåliga teorin. Endast en ny filosofisk klarsyn kan, i det närmare utforskandet av själva dialektiken och de i den ingående momenten, leda oss utöver den resignerade, eklektiska, teorilösa anarki i vilken humanvetenskaperna nedsjunkit och som prisgivit dem åt oförblommerad ideologisk manipulation och naken makt- och intressepolitik. Endast på denna väg kan biografins teori preciseras och dess vetenskapliga status tydliggöras.
—
[1] Truistiskt på samma sätt som de allmänna sanningarna om den dialektiska syntesen och den strukturerna balanserande situerade friheten, när det intressanta numera i lika hög grad är de djupare och mer precisa frågorna om relationerna inom enheten av Individualitet, Öde, Verk och eventuellt Monument.
[2] Denna tradition har i vår tid, med större eller mindre framgång, försvarats och förnyats av bl. a. Emilio Betti och E. D. Hirsch. Utrymmet tillåter här naturligtvis inte att jag mer än antyder vikten och innebörden av denna tradition.
[3] ’Kausalitäten und Werte in der Geschichte’, Historische Zeitschrift 137 (1928), cit. i Scheuer.
[4] I Lönnroth, Tidens flykt (1998), 80.
[5] Ibid. 82.
[6] Ibid. 88.
[7] Postmodernismens delsanningar kan väl sägas bestå i påskyndandet, genom sin negativa kritik, genom uppvisandet av det illusoriska i den moderna rationalismens anspråk, av denna kollaps, och inte i det (a)teoretiska försvaret för den relativistiska avgrund som därefter öppnar sig som ett filosofins slut och ett definitivt tillstånd.
[8] Det är inte minst av detta skäl som också de senaste biografiteoretikernas – exempelvis Parkes och Söderqvists – tillbakablickar på biografins historia alltifrån antiken är viktiga.
[9] Ett äldre verk som behöver kompletteras är Paul Kirn, Das Bild des Menschen in der Geschichtsschreibung von Polybios bis Ranke (1955).
[10] Robert M. Young, ’Biography: The Basic Discipline for Human Science’, Free Associations, 11 (1988) (cit. i Söderqvist).
[11] ’Den intellektuella biografin som idéhistorisk genre’, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser, 41 (1998).
[12] Ronny Ambjörnsson gör – i förordet till Roger Qvarsell, Kulturmiljö och idéspridning (1988), omnämnande Bo Sundins forskning – den viktiga observationen att vi genom att studera individen kan förstå ”hur till synes…olika idésfärer i själva verket tankemässigt nära hänger ihop”; Le Goff gör den mer allmänna iakttagelsen att vi genom individen förstår hur områden som historikerna gärna uppdelar hänger samman i verkligheten. Till detta måste läggas det dynamiska moment som tillförs idéstudiet när det sätts i samband med individens konkreta moraliska och andliga liv och utveckling.
[13] Cit. i Romein, 11.
[14] Ett antal nya svagheter hade dessutom tillkommit: förutom att Sartres egen tidigare existentialistiska ”subjektsidealism” i sig knappast var den teoretiskt starkaste utgångspunkten för marxismens teoretiska komplettering, har den sene Sartre det gemensamt med sina frankfurterianska kamrater att han nu vill integrera psykoanalysen i sin subjektsförståelse. En alternativ, mer radikalt individualistisk syn på biografin från samma tid i Frankrike återfinner vi hos André Maurois, som utöver sina egna biografier skrev ett antal biografiteoretiska uppsatser (se not 2). Dessa rymmer emellertid också vissa alternativa svagheter, och är med sin ofta långtgående uppfattning av biografin som konst mindre relevanta för diskussionen om den vetenskapliga biografin. En stor del av biografidebatten har f. ö. genom tiderna rört just frågan om biografin som konst i förhållande till biografin som vetenskap – även hos Dilthey återfinns den i kapitlet om biografin i Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaften, som är uppdelat i två avdelningar, ’Der Wissenschaftliche Character der Biographie’ och ’Die Biographie als Kunstwerk’. Den hör, liksom exempelvis den inte minst genom Paul Ricoeurs filosofi aktualiserade frågan om biografins narratologiska aspekter till dem som utrymmet här inte tillåter att jag behandlar.
[15] Inte heller i den internationella debatten går i allmänhet det teoretiska försvaret av biografin mot ensidig strukturalism (i vid mening) tillräckligt långt utöver dessa ståndpunkter. I den visserligen något äldre diskussion som Scheuer refererar kan tydligt iakttagas hur karaktäristiska brister av den typ jag antytt kvarstår, hos exempelvis Jürgen Oelkers i ’Biographik. Überlegungen zu einer unschuldigen Gattung’, Neue politische Literatur, 19 (1974), i Dieter Riesenbergers bidrag, ’Biographie als historiographisches Problem’, till Bosch, Persönlichkeit und Struktur in der Geschichte, och hos Hagen Schulze i ’Die Biographie in der “Krise der Geisteswissenschaft”‘, Geschichte in Wissenschaft und Unterricht, 29 (1978) – även om tyska undantag också tycks finnas (Peter Berglar, ‘Die Wiederkehr der Biographie. Vergangenheitsanschauung und geschichtliche Orientierung’, Criticon, 49 (1978)).
Comentarios