Begreppet folkutbyte

Debatten om “folkutbytet” blir ständigt alltmer närvarande. Och delvis tröttsam, eftersom den synes mig ofta bygga på ett missförstånd.

Renaud Camus, som lanserade begreppet (“le grand remplacement”) vid början av 10-talet, menar att utbytet är avsiktligt genomfört av en global elit. Redan därför anses det förstås handla om en konspirationsteori. Men uppfattningen att det är fråga om en sådan förstärktes oerhört när alternativhögern vid demonstrationen i Charlottesville skanderade “You will not replace us”, och möjligen rentav “Jews will not replace us” (jag minns inte om de verkligen ropade det senare eller om det förra bara felhördes som det senare). Det är utan tvekan i hög grad detta faktum som gör begreppet så kontroversiellt.

Men menar verkligen alla som använder det samma sak som Camus? De flesta har ju inte läst honom. För initierade kritiker av användningen är det just Camus’ specifika mening som åsyftas, och som, inte minst i ljuset av Charlottesville, anses så upprörande och förkastlig. Men kan inte många andra bara mena att antalet svenskar eller européer i en entydig trend minskar och antalet personer tillhörande andra folk med samma entydighet ökar, med uppenbart slutresultat om trenden fortsätter? Måste de mena att denna process i dess helhet är avsiktligt styrd och kontrollerad, att det är fråga om en konspiration? Måste detta s.a.s. ligga i själva ordet utbyte?

Hur är det i så fall, frågar man sig, med ett annat ord som också kunde användas för skeendet: “ersättning”, “folkersättning”? Det motsvarar väl något mer exakt “remplacement”. Även detta ord kan givetvis användas utan betydelsen av intentionell agens; vore så inte fallet skulle det vara svårt att naturligt beskriva många opersonliga skeenden. Och vid sidan av Camus’ finns också en till synes etablerad, annan teori om s.k. “replacement migration”, som inte alls äger samma grad av kontroversialitet.

Som debatten förs åtminstone i Sverige kan man också lätt få intrycket att många kritiker, när de säger att folkutbytet är en myt eller en konspirationsteori, syftar på mer än Camus’ analys. Att de menar att den beskrivna demografiska processen i sig och dess resultat, som jag uppfattar som det enda som många som använder ordet avser, överhuvud inte pågår, att den är overklig, en ren illusion. Att detta är vad som menas visas, tycks det mig, av att många åtminstone tidigare helt enkelt förnekat att det förekommer en massinvandring, insisterat att detta är ett missvisande ord.

Och inte minst i beaktande av invandringsdebatten i övrigt ligger det då också nära till hands att se förklaringen till en sådan kritik som inte bara gäller betydelsen av medveten, planerad agens, utan en ordets opersonliga, agensfria mening, i att den i själva verket inte gäller ordet utbyte, utan ordet folk. Den måste handla om att det är fel att överhuvudtaget skilja mellan svenskar och européer, å ena sidan, och andra folk å den andra.

De andra folk som kommer hit måste anses därmed omedelbart bli svenskar och européer, eller kanske aldrig ha varit något annat, eller svenskar och européer måste anses aldrig ha varit svenskar och européer utan samma folk som de andra folken, eftersom det bara finns en enda mänsklighet, utan olika folk.

Utan att förneka eller undervärdera den viktiga mänskliga universaliteten är det lätt att konstatera att ett sådant förnekande och en sådan undervärdering av den mänskliga partikulariteten är groteskt orealistiska och att de därför, i praktisk tillämpning, oundvikligen måste skapa ofantliga problem av den typ de som klagar över folkutbytet avser.

Det framstår som uppenbart att många som använder ordet folkutbyte i sin kritik av invandringspolitiken inte avser detsamma som Camus, att de utelämnar agensbetydelsen (konspiratorisk eller ej), att de bara syftar på och är mot processen som sådan, och sådan de direkt upplever den i sin vardag, oavsett dess orsak. Ja, ofta tycks mig debatten från båda sidor föras utan referens till, närvaro av, och ens medvetenhet om Camus’ definition.

Rationaliteten i kritiken av Camus’ begrepp, av den konspiratoriska agensbetydelsen i “utbytes”-ledet, är fullt begriplig: denna fråga kan på meningsfullt sätt undersökas, prövas, avgöras. Men när kritiken i stället handlar om de andra möjliga innebörderna, att det inte förekommer någon process av svenskars och européers minskande antal och andra, från svenskarna och européerna skilda och olika folks ökande, eller att det överhuvudtaget inte finns några ökande och minskande folkandelar eftersom det bara finns ett folk, är den helt enkelt absurd, en ren verklighetsförnekelse.

Förvisso har oerhört många idag blivit konspirationsteoretiker av det problematiska slag som, delvis på missvisande sätt, uteslutande avses med denna benämning, och många som inte är det är på annat sätt medvetna om globaliseringens agenter. Såtillvida är det säkert så att de flesta, i någon allmän form, delar uppfattningen om avsiktlig agens. Men jag har i alla fall ett intryck av att många bara använder termen som en av flera i motståndet mot massinvandringen som sådan.

Och fler frågor inställer sig givetvis. Måste de många motståndare mot massinvandringen som förvisso använder ordet i Camus’ fulla mening och inkluderar en globaliserande “elit” som orsaksförklaring nödvändigtvis vara konspirationsteoretiker? Måste de, även om de inte behöver anses vara konspirationsteoretiker, ha fel? Måste detta vara en myt och en illusion?

Utan tvekan förekommer alltså många problematiska konspirationsteorier rörande en global elit, som bara stör och förvrider den seriösa behandlingen av dessa frågor. Men vad man med säkerhet kan säga, och jag sagt många gånger sedan början av 10-talet när Camus lanserade sitt begrepp, är att massmigrationen under flera årtionden varit en följd av nyliberalismen och globaliseringen, och att den som sådan rymmer både personlig agens från ett flertal grupper och många individer utöver migranterna själva, och mer opersonliga faktorer som orsaker. Och att dessa olika orsaker dialektiskt samverkar.

En sådan analys är givetvis fullt normal och realistisk, och behöver inte involvera något som helst problematiskt konspirativt moment. Alla nödvändiga fakta är inte bara lätt tillgängliga utan välkända. Tvärtom är en kvalificerad, fördjupad analys av detta slag det enda sättet att nå fram till en riktig förståelse av folkutbytet eller folkersättningen och dess orsaker. Och en sådan förståelse är i sin tur förutsättningen för en adekvat politisk hantering av de problem de skapat.

Den politiska hantering av dem som idag helt dominerar är tyvärr alltför präglad av populistnationalismens blott spontana och ofta lägre sida, den sida som saknar en riktig analys och en därav följande verklig förståelse, eftersom båda är föga politiskt gångbara. En förändring är här nödvändig, hur svår den än är.