Att ha trott på Trump

Om Trump skulle lyckas nå en på något sätt implementerbar fredsuppgörelse med Putin vore det utan tvekan en stor seger för Caleb Maupins nya “innovationistiska” linje som ligger betydligt närmare presidentens än de gamla s.k. MAGA-kommunisternas och ACP:s.

Vad vi ser både här och på andra områden är ett stort drama, som kan förstås som ett test av hur långt en populistnationalist-artad konservatism kan nå ifråga om rätta politiska förändringar inom ramen för den rådande ordning där samtidigt etablissemangets krafter med en oförminskad målmedvetenhet som i verkligheten är att förstå som rent systemtvång alltfort verkar för denna ordnings definierande syften och mål. En Ukrainafred kan förstås som ett entydigt steg i rätt riktning, men på ett trots allt begränsat område, ett steg som riskerar att subfereras i tjänst hos en större, förstärkt, systemkonsoliderande imperieaggression.

Att ha trott på Trump blev för mig snabbt besvärande. Framför allt – men inte enbart – genom den kushnerska Mellanösternpolitiken under hela den första mandatperioden: Syrien, Soleimani, Abrahamöverenskommelserna, Jerusalem, Golan o.s.v. Visserligen var mitt försvar aldrig särskilt starkt, definitivt inte alltomfattande, långt ifrån något helhjärtat engagemang. Jag ser nu att jag inte ens skrev någon enda egen artikel specifikt ägnad honom. Men det är ett faktum att jag delvis trodde på Trump 2016, särskilt givet både Republikanernas och Demokraternas alternativ, och uttryckte det åtminstone i ett litet inlägg här och, något mer, i sociala media.

Sommaren 2015 var jag på en konferens i Boston. I New York hade Trump just åkt nedför guldrulltrappan i Trumptornet på 5th Avenue och annonserat sin kandidatur, och det var mycket buzz om honom mellan sessionerna. Man började därför följa vad han sa och gjorde. När valkampanjen drog igång framstod den som sakligt nästan sensationellt bra i flera av de för mig centrala frågorna.

Genom gamla SDU:s djärva initiativ tidigare samma år satt jag i SD Stockholms stads styrelse, och försökte fortfarande, trots att hela SDU uteslutits, agera för att det rätta i deras positioner i “mina” huvudfrågor ändå skulle kunna bli – eller förbli – hela partiets, genom en mer försonlig, partiintern enhetslinje som omfattade partiledningens avståndstagande från den radikalnationalism mot vilken ungdomsförbundet tenderade. Här skulle Trumps och MAGA-rörelsens motstånd mot neokonservatismen komma att bli en partiell inspiration för mig och många partivänner. Det hela kulminerade året därpå i Trumps effektfulla TV-debattangrepp på både Clinton och de andra republikanska kandidaterna, och i en i amerikansk politik på denna nivå unik, historisk, kampanjavslutande valfilm med socialkonservativt budskap.

Här utmanades, tycktes det, det neokonservativa och liberalinterventionistiska inflytandet på en helt ny nivå. Här var en amerikansk version av en mer allmän västerländsk populistnationalism som ännu vid denna tid i mycket kunde uppfattas som lovande. Till den hörde i USA också den nya alternativhöger som intellektuellt – i den mån den var intellektuell – även anknöt till vissa europeiska tankeriktningar, såsom den ursprungligen och fortfarande huvudsakligen franska s.k. nya högern. Såvitt jag kunde se (jag erkänner att det kan ha berott på att jag inte tittade tillräckligt noga) hade denna alternativhöger ännu inte blivit fascistisk, och det framstod därmed inte som orimligt att hoppas att den skulle kunna utvecklas i samma riktning som man sedan flera år försökt verka för när det gällde dess partiella europeiska motsvarigheter, i mitt fall SD.

Men den första presidentperioden blev alltså snabbt en besvikelse. Sedan dess har det nätt och jämnt gått att försvara ställningstagandet för Trump genom att hänvisa till den första kampanjperioden och dess löften, och det har med tiden blivit allt svårare. Varje gång Trump sagt något nytt bra, eller upprepat något gammalt, har det varit en verklig lättnad eftersom det gjort förklaringen av det alltmer besvärande initiala hoppet mer plausibel.

Men svagheterna har kontinuerligt blivit mer uppenbara. Flera av de främsta ministrarna och övriga i den första Trumpadministrationen var gamla och rentav extrema neocons, och dess fyra år innebar en trumpismens inordning i och omformning i enlighet med etablissemanget. Denna process har därefter, under Bidens tid som president, fortsatt och accelererat inom Republikanerna, som nu i stor utsträckning slutit upp bakom Trump - men också vice versa: Trump kom att direkt motarbeta neocons' motståndare inom sitt parti som libertarianerna Rand Paul och Thomas Massie, som haft rätt i "mina" frågor.

Liksom i den första Trumpadministrationen finns även i den nya en rad ledande figurer som står för motsatsen till Trumps ursprungliga politiska ansats. Vi ser nu också skrupelfria utspel om utvidgad kontroll av den amerikanska kontinenten, och framför allt det fortsatta och förstärkta stödet till Netanyahu-regimen i Israel, inkluderande folkmordet i Gaza och den groteska idén om ett amerikanskt övertagande av, total fördrivning av palestinierna från, och byggandet av en ny "Mellanösterns riviera" i Gaza – det sistnämnda ett förverkligande av en av Kushners fastighetsaffärsidéer.

Allt detta gör förstås att man är på sin vakt när det även kommer nya positiva utspel. Men parallellt med det nämnda rapporterade Trump om sin påbörjade fredsförhandling med Putin om Ukraina på ett sätt som utan tvekan var anmärkningsvärt positivt:

“I just had a lengthy and highly productive phone call with President Vladimir Putin of Russia. We discussed Ukraine, the Middle East, Energy, Artificial Intelligence, the power of the Dollar, and various other subjects. We both reflected on the Great History of our Nations, and the fact that we fought so successfully together in World War II, remembering, that Russia lost tens of millions of people, and we, likewise, lost so many! We each talked about the strengths of our respective Nations, and the great benefit that we will someday have in working together. But first, as we both agreed, we want to stop the millions of deaths taking place in the War with Russia/Ukraine. President Putin even used my very strong Campaign motto of, ‘COMMON SENSE’. We both believe very strongly in it. We agreed to work together, very closely, including visiting each other’s Nations. We have also agreed to have our respective teams start negotiations immediately, and we will begin by calling President Zelenskyy, of Ukraine, to inform him of the conversation, something which I will be doing right now. I have asked Secretary of State Marco Rubio, Director of the CIA John Ratcliffe, National Security Advisor Michael Waltz, and Ambassador and Special Envoy Steve Witkoff, to lead the negotiations which, I feel strongly, will be successful. Millions of people have died in a War that would not have happened if I were President, but it did happen, so it must end. No more lives should be lost! I want to thank President Putin for his time and effort with respect to this call, and for the release, yesterday, of Marc Fogel, a wonderful man that I personally greeted last night at the White House. I believe this effort will lead to a successful conclusion, hopefully soon!” (Min kursiv.)

Allt var inte nytt, han har länge signalerat att detta varit vad han planerat. Men detta hans egna meddelande på Truth Social måste erkännas tillhöra kategorin nya bra saker som gör det lättare att bära bördan av att en gång ha trott på Trump. Vad som gör det särskilt viktigt är bekräftelsen och gillandet från den ryska regeringen, och att det otroligt nog är den första gången på tre år som en USA:s och en Rysslands president talat med varandra – något som ska jämföras med de täta kontakterna under kalla kriget, trots alla heta krig som då faktiskt pågick.

Till fredssamtalet och Trumps formuleringar om det kommer dessutom en rad uttalanden som i sig pekar i rätt riktning från hans nya närmaste medarbetare. Rubio – ett av huvudföremålen för Trumps hån 2016 – talar om den överspelade föreställningen om den amerikanska unipolära hegemonin. Vance säger att hoten mot Europa inte kommer utifrån, från Ryssland och Kina. Hegseth klargör att “We must start by recognizing that returning to Ukraine’s pre-2014 borders is an unrealistic objective” och att “the US does not believe that NATO membership for Ukraine is a realistic outcome of a negotiated settlement”.

Och så har vi en sådan sak som senatens kräftande av Trumps utnämningar av Tulsi Gabbard till chef för underrättelseväsendet och RFK Jr till hälsominister, och slakten av USAID och NED. Trump själv följer också upp med positiva signaler om möte även med Xi och önskemål om Rysslands återupptagande i G7/8. Och inte minst förslag om att USA, Ryssland och Kina ska reducera sina militärbudgetar med 50% och antydningar om ett nytt avtal om begränsning av kärnvapen – tvärtemot även sin egen tidigare politik, och givetvis en utmaning av hela det militär-industriella komplexet. Detta är sensationellt, ja ännu mer så än hans bästa utspel 2016.

Många av de bästa politiska kommentatorerna – sådana vars stoff jag delar på X – är entusiastiska. Från Grayzone-kretsen hörs exempelvis brittiske Kit Klarenberg – Alex Mckays gamle interlokutör – extrema första reaktion: “Prepare for Ukraine to hand over considerably more territory than Russia currently holds, and any and all continuing military support to be outsourced to Europe (which is to say, none). It’s over. Finally f…ing over.” Men sedan också: “For those worried Trump can/will be somehow bounced into keeping Ukraine proxy war going, check out J.D. Vance’s address to the Munich Conference. He spent the entire duration belittling Eurocrats to their faces, in quite forensic detail. Quite extraordinary.” Och “Agree in whole or part with what Vance said or not, this was a clear message among many the Trump admin means business, and doesn’t view Europe as a core interest/concern any longer. His remarks about the coup in Romania last year were astonishing. The writing is on the wall…”

Bland amerikanerna säger Aaron Maté – likaledes från The Grayzone – om Hegseths uttalande att “Hundreds of thousands of people would still be alive had Biden been willing to say this three years ago. Instead, Biden refused, fueled a proxy war, presided over Ukraine’s decimation, and then turned around and said that Ukraine isn’t ready to join NATO anyway”, och “It was all a bait and switch with one goal only: use Ukraine to bleed Russia. Whoever went along with this epic disaster – and that sadly includes progressive lawmakers and media – should ask themselves if it was worth it.” Och om kärnvapenförslaget: “In his first term, Trump said some sensible things on foreign policy and then did the opposite. To carry this out, he’d have to overcome tremendous pressure from the military industrial complex and their Congressional stewards. That would mean mobilizing the public behind him, which would undoubtedly support him. In short, he’d have to enact actual democracy.”

Glenn Greenwald säger om Trumps amerikansk-rysk-kinesiska möte och kärnvapennedrustning: “Those who failed or refused to see the massive opportunities from this Trump-led realignment – and instead enslaved themselves to the broken, ossified, unimaginative, status-quo perpetuating Democratic Party – are some of the dumbest people on the planet.”

Grekiske ekonomen och f.d. finansministern Yanis Varoufakis återXar en artikel ur Financial Times med rubriken ‘Europe left reeling by Trump over Ukraine peace talks with Russia’ och kommenterar att “Europe deserves to be left reeling after having lost its senses in a paroxysm of self-harming warmongering that left the EU cornered into supporting a never-ending, unwinnable war that condemns Ukrainians to constant carnage. Time to end this war. Now.”

Men det går litet för långt och är för ensidigt. Det är en ny Trumpyra, lika stor som 2016, men nu alltså omfattande även helt andra än MAGAister och residual althöger. Särskilt entusiasmen över Vances tal om europeisk yttrandefrihet på säkerhetskonferensen i München är obegriplig, ja oförsvarlig i ljuset inte minst av den drakoniska förföljelse av “antisemiter” i betydelsen kritiker av Israel och folkmordet i Gaza som just Trump nu initierar: hela "freds"-Trumps politik och karriär ynk-bygger på förutsättningen av stöd för krigs-Israel. Och i största allmänhet gäller, som många har tvingats lära sig, att man noga måste skilja mellan vad Trump säger och vad Trump faktiskt gör.

Dagens främste Europatänkare, italienaren Thomas Fazi, har en långt klarare förståelse av Vances Münchental än alla nya okritiska fans. Vance själv replikerade på Fazis artikel om motsägelserna i talet, och Fazi svarade honom. Klarsynt är likaledes framstående franske Europatänkaren Arnaud Bertrand, som förvisso är mycket positiv till Trumps initiativ till nedrustningsmöte med Putin och Xi, men högst kritisk till centrala punkter i Vances tal, även om han tillmäter det stor vikt och jämför det med och noterar att det ägde rum vid samma evenemang som Putins historiska tal 2007: “Both were watershed moments that fundamentally transformed the existing consensus. Putin at the time delivered the speech that marked the beginning of the end of the unipolar moment. J.D. Vance’s speech will probably be remembered as the speech that marked the beginning of the end of the post-WW2 Western alliance.” Bertrand analyserar också föredömligt de tragiska orsakerna till och den historiska innebörden av att USA inte tänker acceptera någon europeisk närvaro vid fredsförhandlingsbordet – något som förtjänar utförlig separat behandling och som jag får återkomma till.

Det nya bra från Trump och hans administration är dock alltså, liksom allt tidigare jämförbart, ändå sådant som bara är och bara kan vara relativt bra, bra inom ramen för atlantsystemet, bra med de av detta betingade, oundvikliga begränsningarna. Den enda frågan är var gränserna för detta goda går, eller, med största tillåtliga optimism, huruvida något finns i den aktuella politiken som faktiskt pekar utöver systemskrankorna, och därmed mot avhjälpandet av de djupt strukturrotade världspolitiska problem det allena alstrar.

USA:s och Storbritanniens även utifrån deras egna intressen förbluffande okänsliga NATO-politik i Östeuropa, och deras manipulativa interventioner – i linje med otaliga liknande operationer över hela världen – i Ukraina, ända sedan Sovjetunionens fall, långt före Maidan 2014 (det är inte minst märkligt hur sällan oranjerevolutionen 2004-05 diskuteras i detta sammanhang), ja i vissa avseenden gående hela vägen tillbaka till banderismen och de antisovjetiska operationerna i Ukraina efter andra världskriget (CIA-forskaren Douglas Valentine påminner om att denna organisation “has been developing fascist assets in Ukraine for 70 years”), orsakade till slut den ryska smo-reaktionen, som inte alls enbart är Putins och hans regerings. Man vill gärna se Trumps fredsutspel som ett förtjänstfullt erkännande av den uppenbara felaktigheten och oskickligheten i denna politik gentemot det postsovjetiska Ryssland, och ett konkret steg för att stoppa dess katastrofala följder.

Men det är ändå oroväckande att se hur i synnerhet delar av den europeiska popnationalismen och pophögern nu, när han, och de krafter han representerar, inlett direkt samarbete med och stöd till dem, tror ännu mer på Trump och är ännu mer religiöst entusiastiska inför honom än althögern var 2016. Om de senaste utspelen kommer innebära en slutlig brytning med etablissemangshögerns och -vänsterns sjuka systembetingade hathets mot Ryssland är det givetvis ett oerhört framsteg. Men den i vissa fall aldrig avbrutna och nu i alla fall slutligt återställda och förnyade Trumptron ändå problematisk. För bortom den snäva popnationalist- och pophögerhorisonten är det uppenbart att det handlar om mer än fred med Ryssland. Det amerikanska etablissemanget tillåter Trump att stödja även den europeiska popnationalisthögern för att det behöver den för det allmänna systemförsvarets stärkande mot andra hot än det ryska som vissa hela tiden bedömt som relativt litet och som möjligt att på den nu valda vägen ytterligare minimera.

Andra av de avgörande makthavarna har förstås långtifrån delat denna bild, och bara sett till systemets inherent expansiva behov av kontroll av Ryssland och dess ofantliga naturrikedomar, i en fortsättning av Jeltsintidens maffiaoligarkis utplundring. Men multipolaritetens framväxt och ekonomins och teknologins realiteter ställer redan atlanticismen inför nya fullbordade fakta, inför vilka vad som tidigare var möjligt inte längre är det, och nya begränsningar och prioriteringar är nödvändiga. De risker och kostnader som militära åtaganden på andra kontinenter medför måste nu reduceras.

Allt var, som jag nämnde, inte nytt i Trumps första meddelande om samtalet med Putin. Det kan jämföras exempelvis med ett annat på Truth Social från januari; dagen efter att ha förklarat att fler sanktioner mot Ryssland var sannolika om Putin inte kom till förhandlingsbordet skrev han där följande:

“I’m not looking to hurt Russia. I love the Russian people, and always had a very good relationship with President Putin – and this despite the Radical Left’s Russia, Russia, Russia HOAX. We must never forget that Russia helped us win the Second World War, losing almost 60,000,000 lives in the process. All of that being said, I’m going to do Russia, whose Economy is failing, and President Putin, a very big FAVOR. Settle now, and STOP this ridiculous War! IT’S ONLY GOING TO GET WORSE. If we don’t make a ‘deal’, and soon, I have no other choice but to put high levels of Taxes, Tariffs, and Sanctions on anything being sold by Russia to the United States, and various other participating countries. Let’s get this war, which never would have started if I were President, over with! We can do it the easy way, or the hard way – and the easy way is always better. It’s time to ‘MAKE A DEAL’. NO MORE LIVES SHOULD BE LOST!!!” (Min kursiv.)

Här säger Trump dels redan mycket av det som är bra i det nya meddelandet, men dels också sådant som är mindre bra och ger en något annan bild av det. Trump framför hot mot Ryssland av ett slag som knappast befrämjar framgång i fredsförhandlingar. Och även efter det nya fredssamtalet talar han om oförändrat stöd till Ukraina: i en variation av Bidens formulering “as long as it takes” säger han rentav att “we’ll go as long as we have to go” med stödet, dock under förutsättning att han nu får strikt redovisning av hur pengarna och vapnen används. Europas länder ska också pressas att satsa 5% av BNP på militären, d.v.s. NATO-militären. Trumps vilda tariffhot mot alla som inte accepterar dollarns ställning utgör närmast en krigsförklaring mot BRICS, inklusive Ryssland; löjligen proklamerar han att BRICS nu är dött. Med vad som ser ut som hans vanliga ohämmade krassa fräckhet förklarar han att USA som ersättning för alla pengar de satsat på kriget, genom ett nytt ekonomiskt “samarbete” ska lägga beslag på rara jordmineraler i Ukraina – som dock finns främst i de nu ryskkontrollerade delarna. Dessa sägs dock vara något som Zelensky själv nu lovat honom (efter att ju redan för länge sedan ha sålt ut stora delar av Ukraina till BlackRock m.fl.), givetvis just för att kvarhålla det amerikanska stödet.

Vance hävdades av Wall Street Journal efter Trumps meddelande om samtalet med Putin ha motsagt detta genom tal om “tools of leverage” som USA kunde använda mot denne: inte bara ekonomiska, utan även militära. Han protesterade dock själv mot detta, som också uppenbart var tidningens egen avsiktliga förvrängning. Men den motsäger alltså inte Trumps egna tidigare och senare uttalanden, och Hegseth säger inte bara att USA även fortsättningsvis ska ge “säkerhetsassistans” till Ukraina, utan förklarar t.o.m. i en intervju med Breitbart att han inte utesluter kärnvapen till detta land. Finansminister Bessent lägger ut texten om USA:s och Ukrainas “gemensamma värden” och “ömsesidiga säkerhet”, utlovar fortsatt stöd från USA i samband med den de nya jordmineralerna omfattande “ekonomiska överenskommelsen”, och sänder en stark signal till det ryska ledarskapet om USA:s commitment till Ukraina. Tagna för sig är vissa av dessa uttalanden okontroversiella och diplomatiskt normala. Men tillsammans ger de en delvis annan bild av Trumps fredsinitiativ än hans senaste egna meddelande om det och de andra uttalandena från hans medarbetare. Ben Norton gör en i detta sammanhang viktig, mer allmän analys av Rubios uttalande om multipolariteten, som klart visar hur det över- och misstolkats.

Allt detta, och mycket mer liknande som jag inte kan räkna upp här, ger en mer fullständig bild av Trumps fredsinitiativ, och visar varför det är nödvändigt att titta på det större sammanhang inom vilket det bara utgör en del. Trump vill bryta Rysslands allians med Kina, Nordkorea och Iran, och återknyta det till väst. USA:s särskilda sändebud för Ryssland och Ukraina, Keith Kellogg, uttalade sig mycket tydligt om detta i München. Men är det inte alldeles för sent för detta? Är inte den skedda skadan alltför stor?

Det europeisk-ryska samarbete Putin i det längsta förespråkade omöjliggjordes av de vanliga, av blind, imperialistisk systemautomatik långt över gränsen till det rent kontraproduktiva drivna atlantkrafterna. Jag kritiserade själv i februari 2002 den ryska smon och räknade upp möjliga bättre handlingsvägar för Ryssland. Men att det gick så långt som till det grymma och hopplösa proxykriget betyder rimligen att det inte finns någon återvändo. Man får naturligtvis hoppas att Trump kan skapa fred och i detta avseende köra över de nya groteska europeiska hökledarna, men han torde knappast kunna bryta de nya banden mellan Ryssland och Kina och hela BRICS. Atlanticismens systemkonstitutiva ointelligens tycks med tiden ha gjort dess nedgång definitiv, och man måste konstatera att ett stort steg på denna väg är ett i sig positivt resultat av krigstragedin.

Ryssland vet att det främst är strategiska och i viss utsträckning intressemässiga åsiktsskillnader inom västetablissemanget som möjliggör och tillåter en Trump, att den nya fredslinjen inte i allo är vad den kan se ut att vara, och att Trumps nuvarande presidentperiod är hans sista, att om fyra år den amerikanska utrikespolitiken kan läggas om igen. Men den genuina, folkliga amerikanska oppositionen mot atlanticismen växer oavbrutet och är givetvis också, ja ännu mer än tidigare, en förklaring till Trumps framgång. Populistnationalismens sunda drivkrafter finns i icke negligerbar utsträckning kvar. Den fråga vi ställs inför är därför hur mycket av Trumps politik som systemet som sådant kan tolerera. De pågående nya utspelen är alla uttryck för det moment av systemimmanent realism som alltid måst givas visst spelrum, inte minst – och särskilt med dagens vänsters oskadliggörande som del av etablissemanget – genom en typ av konservatism. Världsfreden har länge i avgörande utsträckning hängt på denna realism.

Trumps extrema tariffhot o.s.v. hindrar alltså inte att hans fredsutspel tydligt avspeglar och bekräftar multipolaritetens nya verklighet. Även kraven rörande den amerikanska kontinenten, som i sig själva är rent imperialistiska, är kompensatoriska följder av ett som nödvändigt insett globalt tillbakadragande. Men är de moraliska krafterna tillräckliga för att tygla den systembestämmande finans- och monopolkapitalismens opersonliga och ytterst sett även självdestruktiva imperialistiska rationalitet i den utsträckning som krävs för att en ny moderationspraktik ska hinna implementeras till den punkt där en framtida administrations reversion blir omöjlig?

Bakom den eventuella eller nu kanske rentav sannolika reträtten i Ukraina reser sig den största frågan, nämligen i vilken utsträckning den sker endast för att alla resurser – eller alla resurser som inte fortsatt absolut krävs på annat håll, främst givetvis för Stor-Israel – ska kunna koncentreras i angrepp mot Kina, förstått som det överlägset största och mest principiella externa systemhotet.

Tucker Carlson var länge en ledande förespråkare för denna linje, men har tonat ned den. Steve Bannon, en dominerande figur under Trumps första valkampanj, har tyvärr också tyvärr länge tillhört detta läger: Ryssland är inte den verkliga fienden, fred med Ryssland måste upprättas, men för att kraftigt förstärkta rustningsåtgärder mot Kina ska bli möjliga. Såtillvida är han verkligen inte någon företrädare för det bästa i MAGA-rörelsen. Undanträngd av Kushner under Trumps första period i Vita huset, tycks han nu vara tillbaka med visst inflytande – enligt The American Conservative är han rentav baka biggt. Tydligen har även han mildrat och modifierat sin sinofoba superhökism något, men denna drivs utan tvekan fortfarande av de starkaste krafter i partiduopolet och djupstaten. Det är ytterst inte minst p.g.a. detta hot som det för dessa krafter gäller att knyta även den europeiska populistnationalismen och populisthögern, ja radikalnationalismen och radikalhögern till sig.

Någon förnyad althöger av den typ jag uppfattade fanns 2016 kan man knappast räkna med. Den svek på de mest spektakulära sätt; dess mest kände ledare, Richard Spencer, hoppade tidigt av till det extrema atlantimperialistiska lägret, kom helt absurt att förstå dess unipolärhegemoniska mål i termer av vad som i verkligheten visade sig vara hans banalfascistiska vitnationalistiska och vitsuprematistiska engagemang.

Endast vad som kan kallas den nya alternativvänstern, med företrädare som Maupin, representerar därför idag en i de väsentliga avseendena motsvarande, riktig framtidsideologi i USA. Vad den logiskt nog och på definierande sätt utmärks av har från början varit just ett selektivt stöd för MAGA-rörelsen. Utöver, i någon mån, de mer fördjupade och genomtänkta formerna av den gamla traditionalistiska konservatismen och paleokonservatismen är det idag bara denna alternativvänster som trovärdigt kan representera och stärka USA:s egen antiatlanticistiska opinion och kultur – det Amerika som verkligen förtjänar att “göras stort igen”. Den enda vägen ut, vägen till den meningsfulla konservatismens räddning, de överordnade värdenas konservatisms, den enda vägen till freden och till mänsklighetens gemensamma framtid, går idag i USA via Trump, förbi Trump, långt utöver Trump, till vad jag vill se som den nya konservativa socialismen.

Trump själv kommer inte sällan med försonliga och positiva uttalanden om Kina, kulminerande i det enastående förslaget om nedrustningstoppmöte med både Putin och Xi, men liksom med det mesta övriga han säger är det omöjligt att veta vilken konkret betydelse de kan tänkas få. Han må ha avgrundsfel i centrala delar av sin politik och vara bufflig och krass i många av sina utspel och krav, men personligen kanske han kan sägas äga åtminstone ett mått av amerikansk, mänsklig godmodighet som skiljer honom inte bara från den kalla och halvdöde Biden utan även från många andra ledande, falskt humanitarianska krigsdemokrater, änskönt deras Mellanösternpolitik generellt är aningen bättre än Trumps.

Den avslöjande och sant svindlande kontrasten mellan Xis humana, civiliserade retoriska vision för mänskligheten, som inte ligger långt från Claes Ryns högre kosmopolitism och konkret-universalistiska “common human ground“, och den amerikanska sådan den artikulerades genom krigs-Bidens primitiva förolämpningar, är nu åtminstone för stunden borta. Trots den egna typen av brutalitet i hälften av hans utspel tycks Trump ibland också i någon mån faktiskt kunna förstå att och hur hjärtan måste vinnas. Multipolariteten och dess kinesiska pol har såtillvida redan haft positiva effekter på den amerikanska.

Frågan är alltså hur långt detta räcker. Man måste förstå hur bortom Trumps och Vances verkligen inte alltid konsekvent upprätthållna fasader västs banksystemdynamik och dess medvetna intressenter fortsätter autoverka för en globaliserad förtrycksregim av ännu oanat mörker. Upptagandet av popnationalismen i allmänhet är för detta syfte en opinionsmässig nödvändighet för hela atlantvästs etablissemang. Det handlar inte om att etablissemangshögern behöver den för att besegra etablissemangsvänstern: de är bara två vingar av samma etablissemang, och även den senare behöver den, eller kommer behöva den, för att fortsatt ha en chans att vinna. De måste båda förbereda sig för den generiskt fascistiska utveckling som den “liberala demokratins” verkliga makt, penningmakten, kan komma att kräva om de sant humanistiska ideella värdenas individuella och institutionella representanter är otillräckliga för att stoppa den. Popnationalismen har kommit att bli en gemensam grundkomponent i hela västerlandets politik, på ett sätt som ställer oss inför den oundvikliga, avgörande och genom Trump akut vordna uppgiften att särskilja dess högre, konservativ-socialistiska och dess lägre fascistiska potential.

Man behöver tyvärr bara åter vända blicken mot vad Caspar Weinberger kallade det “osänkbara hangarfartyget” Israels härjningar i Gaza, de kushnerska rivieraplanerna, de förnyade frontframflyttningarna på Västbanken och i Syrien och de fortskridande planerna riktade mot Iran, för att komma ihåg den gamla Wolfowitzdoktrinen och vilken typ av världsordning det är som även Trump inte bara fortfarande i stor utsträckning måste tjäna utan också visat sig vilja tjäna; för att förstå varför från konservativa utgångspunkter den självklart även fortsättningsvis måste motarbetas. Ingen fred i Ukraina och inget samarbete med Ryssland kan uppväga denna politik.

Sammantaget är det därför alltjämt entydigt besvärande att ha trott på Trump. När han gör det objektivt rätta är vi tills vidare hänvisade till att stödja honom. Men legitimiteten i detta härrör nu också från det faktum att det idag för första gången finns en fortsättning, en utväg som öppnar sig bortom honom. Upptagandet av populistnationlismens, althögerns och MAGA-rörelsens ursprungliga, autentiska, spontana och legitima kraft, och en öppenhet för en meningsfull konservatism överhuvudtaget, en de överordnade värdenas konservatism, är vad som utmärker den nya socialismen. Och vad som främst skiljer den från den gamla hopplösa vänstern, både den som ävenledes koopterats av etablissemanget (den nya postmarxistiska wokevänstern såväl som den äldre “kompatibla” vänstern, CIA-vänstern) och, som särskilt Maupin betonar, den nu minimala och helt marginella som bara fortsätter formellt i gamla, mer ortodox-marxistisk-leninistiska hjulspår och former utan att ha förstått den skillnad dessa rörelser och idériktningar måste tillåtas ha gjort.

De positioner man försvarade 2015, när Trump åkte ned för rulltrappan och det ännu gick att tro på populistnationalismen i sig och dess utvecklingsbarhet i rätt riktning, är de som fortfarande måste försvaras. Såtillvida, bör man kanske trots allt fortsätta försöka insistera, var det ändå rätt att tro på Trump.