Alf Ahlberg: Caliban, 2
Caliban och Ariel har följt den mänskliga kulturen tiderna igenom. Varhelst och närhelst stora tankar har fötts, sköna verk har skapats och goda bragder övats, där har också Caliban stuckit fram trynet ur sin mörka håla, skändat och trampat i smutsen det goda och ljusa. Men man torde med fog kunna ifrågasätta, om någon tid i samma skala som vår bevittnat Calibans kulturhat och kulturrevolt. Är icke när allt kommer omkring hela den moderna primitivismen, som förnekar anden, förnekar människan, förnekar det kristet-humanistiska normsystem, i vars hägn livet i västerlandet växt upp – är icke detta en enda Calibanrevolt? Man vill ha oss tillbaka till det rent driftsmässiga, det ”primitiva” planet; man lär, att människan ”egentligen” är ett djur och därför också bör bete sig som ett djur. Man tror, att endast det mest påtagliga, endast det animaliska underlaget för människolivet är det ”verkliga” eller åtminstone det enda, som är värt att dyrka och vörda. Man förnekar Ariel; anden är ”bara luft”. Och dock är ju hela det animaliska och driftsmässiga underlaget endast till för att människoanden i storhet och frihet skall kunna lyfta sig upp ur det. Det är för anden, vad mullen är för blomman. Och som det är blommans hemlighetsfulla krafter, som förvandlar mull till skönhet och färgspel, så är det andens mysterium, att den förmår förvandla det dunkelt driftsmässiga till ett element, som tankar klarnar i och vari ädla ting tar gestalt. Men för tidens calibaner är det just det, som utan att bilda underlag för människoanden är meningslöst, som är det mest meningsfyllda, det enda verkliga.
Man känner en tid på dess gudar. Det är nämligen ett misstag att tro, att det finns någon gudlös tid; det finns blott tider, som har gudar av ena eller andra slaget, högre eller lägre. Vår tid dyrkar våldet framför alla andra gudar. [Boken som denna uppsats ingår i är, som jag angav i inledningen till första delen, utgiven 1936.] Den berömmer sig nu av att vara ”saklig”, ”verklighetsbetonad”, och eftersom våldet är mera påtagligt, mera omedelbart effektivt, mera materiellt än något annat, så anser man det vara det enda ”verkliga”, det enda, som t.ex. en s.k. ”realpolitiker” bör räkna med. Det är ju också på sitt sätt sant, att ett slag i skallen är ett mera påtagligt, mera lättfattligt ocvh synligt argument än ett subtilt teoretiskt resonemang. Men vilken kraft är i längden den starkaste, den verksammaste (och därför i grunden den mest verkliga), tankens eller musklernas, den dumme och vilde Calibans eller den vise och milde Prosperos? Är det människans muskelstyrka – så obetydlig i jämförelse med elefantens eller lejonets – som gjort henne till jordens herre? Och likväl behandlar vår tid den, som mera tror på tanken än på kroppen, som en ”verklighetsfrämmande drömmare”. Godhet och kärlek är ogripbara ting och därför tror vår tid, som endast erkänner det som för ögonen är, icke på dem. Och dock är de det mest verkliga av allt – om verklighet är det som verkar. ”Den tid som vi nu lever i”, säger Pär Lagerkvist i sin i dagarna utkomna bok ”Den knutna näven”, ett blankt och skarpslipat svärd i den kämpande humanismens tjänst, ”den tid vi nu lever i – som på många sätt förnekar och förhånar människokärlekens bud – blott befäster denna tro. För det behövs icke mycken iakttagelseförmåga för att se, hur hopplös och ofruktsam den motsatta inställningen till livet är. Det tanklösa dyrkandet av våldet som en mystiskt välsignelsebringande och uppbyggande makt, är en lära, som släppt all realitetsgrund, som i själva verker svävar i ett lufttomt rum. Det är den som är verklighetsfrämmande – inte kärleken. Dess gärningar är fullaste verklighet. Människokärlekens ära är i all sin översvinnlighet djupt och fast förankrad i verklighetens mark. Medan det som icke har kärleken för ett skuggliv, som i all sin hotfullhet blott suger sin näring ur det levandes värld.” Ord, som träffa prick men är absolut ofattbara för Caliban.
Är det inte ett tidens tecken, att ord sådana som humanism och idealism nära nog blivit skällsord? Humanism kommer av humanus, mänsklig. Humanism är strävan att vårda det mänskliga, allt det, som just lyfter människan ovanför Caliban: godhet, kärlek, mildhet, skönhet, klarhet, frihet, personlighet, sanning. Därför är det något för Caliban förhatligt, som han helst skulle vilja skaffa ur världen. Därför smädas humanismen av våldslärans förkunnare, fastän de alltjämt njuta dess frukter. Och idealism? Det förhållandet, att ordet ofta nog missbrukats, rubbar icke det minsta det faktum, att ingenting stort i världen kommit till utan strävan efter ideal, d.v.s. idealism. Idealismen är oskiljaktig från det mänskliga; därför är den lyst i bann av Caliban. Idealen kan man icke se, ta på, smaka och lukta – därför existerar de icke för Caliban, de som dock djupast sett är det verkligaste av allt.
Caliban har sin lust i att skända och smutskasta allt. Röjer sig icke även i detta Calibans revolt i nutiden? Ressentimentet är ett gift, som slår inåt och förgiftar hela själslivet. Den som dagligen spyr ut sin galla över allt blir själv gallsprängd. Det finns för honom inte längre blå himmel och goda människor, fågelsång och morgongryning, barnaögon och skönhet i världen. Han kan inte längre se det, och därför förnekar han dess existens. Negativismen sveper som en förtorkande ökenvind över nutidslivet. Men på bottnen av denna negativism ligger svaghet. I grunden vet Caliban det själv. Han tar hämnd för sin svaghet genom att smäda det starka, det sköna, det välväxta. Men liksom Heidenstams druckne titan vet han att det är de svaga som hädar och de starka som prisar. Han vet det, och denna vetskap bringar honom till ett raseri, som resulterar i nya smädelser.
Men i denna vetskap ligger det också tröst. Caliban skall icke avgå med segern, ty han är den svagare. Det kan väl till en tid se ut, som om han vore stark, ty han vrålar högt; men det är blott skenet på ytan. Den starkaste makt i världen är den minst påtagliga, den vars existens man förnekar därför att man inte kan se den – människoanden.
Comments