Abrahamismens ursprungliga två aspekter

Holm går i ett avsnitt med rubriken ‘Who wrote the Bible? A history of the Torah’ kort igenom huvudfrågorna rörande Moseböckernas tillkomst, med tonvikt på det delvis blott kompilatoriska och redaktionella arbetet i Babylon på 500-talet f.Kr. och den av Wellhausen mest fullständigt formulerade litterärkritiska s.k. “fyrkällshypotesen” från 1800-talet.

Det har för mig länge, kanske egentligen alltid, varit nödvändigt att i vad gäller den åskådningsmässigt innehållsliga substansen skilja mellan två sidor av denna tillkomstprocess, två sidor som gör att min inställning till dess resultat nödvändigtvis på avgörande sätt blivit kluvet. All abrahamism uppvisar två aspekter, vilkas ursprung ät det skeende Holm diskuterar och som där återfinns i sina grundläggande former.

Å ena sidan har vi att göra med den för abrahamismen definierande differentieringsprocessen i förhållande till de historiska och samtida främreasiatiska civilisationerna, i vilken den gradvis utvecklade monoteismen kommer att representera dels ett på nytt sätt överordnat universellt-andligt enhetstänkande, dels, som en aspekt av detta, en klarare uppfattad transcendens. Detta är de viktiga, mer eller mindre nya aspekterna i detta historiska och geografiska sammanhang av Israels Gud, som, förstådda på detta minimalistiska sätt, är relevanta inte bara för den exoteriska abrahamism som skulle komma att bli den dominerande, utan även för den mindre och underordnade esoteriska.

Å andra sidan står vi inför den grundläggande formuleringen av den abrahamitiska historiska exostoryn med den syn på Skapelsen, Människan och Historien som den förutsätter, och som likaledes kom att prägla all framtida abrahamism, inte bara Israels religion och vad som blev judendomen, utan med vissa variationer även kristendomen och islam, ja på olika ansträngda sätt omfattades även av abrahamismens esoteriker. Åtminstone såtillvida som enhets- och transcendensperspektiven, som sådana, återfinns även i de österländska andliga traditionerna, är det denna andra aspekt, i dess fullt utvecklade form, som är den för abrahamismen specifika och egentligt karaktäristiska.

Den första aspekten rymmer viktig andlig sanning, fördjupning, lyftning över de i den kulturella närmiljön förhärskande lokalkultiska och immanentistisk-panteistiska åskådningarna, även om den till dels gradvis växte fram i en lång process i och genom vissa av de andra kulturerna. Den andra rymmer från mitt perspektiv de åskådningsmässiga svårigheter, eller helt enkelt ohållbarheter, som jag diskuterat i flera av mina tidigare inlägg om personbegreppets historia och om just abrahamismens världsåskådning.