När SR:s Studio Ett i torsdags rapporterade att AfD fått vänsterkonkurrens av Die Linke genom ett plötsligt uppsving för det senare partiet, förstod man att det var något skumt. Och det visade sig att Oskar Lafontaine dagen innan på fb förklarat fenomenet:
“Die Linke: Milliardäre abschaffen! Oder vielleicht doch nicht?
Dass der US-Milliardär Elon Musk die AfD fördert, ist bekannt. Und dass ein Vizepräsident der Vereinigten Staaten zur Wahl dieser Partei aufruft, hätte man vor einiger Zeit noch nicht erwartet. Zum Dank verlangt die AfD mittlerweile Militärausgaben von über 230 Milliarden Euro jährlich, von denen die meisten an die US-Rüstungsfirmen gehen würden.
Dass Friedrich Merz dem Investmentgiganten BlackRock und dem US-Milliardär Larry Fink verbunden ist, hat sich herumgesprochen.
Dass die Grünen der verlängerte Arm des den Demokraten nahestehenden US-Establishments sind, wissen wir auch. Ebenso, dass der US-Milliardär Bill Gates auch schon mal deutsche Leitmedien finanziert.
Neu ist, dass die Partei Die Linke plötzlich von deutschen Leitmedien, vom Spiegel bis zur BILD, hochgeschrieben und mit Vehemenz von der Kampagnenorganisation Campact unterstützt wird. Campact wiederum wird von der Bundesregierung, aber auch vom US-Milliardär George Soros gesponsert. Fachleute vermuten, dass es hauptsächlich das Netzwerk von Campact gewesen sei, dem die Linke ihren verblüffenden Aufstieg in den Sozialen Medien seit Mitte Januar verdankt. Denn das war schon erstaunlich: das gleiche Personal, die gleichen Themen, aber über Nacht auf einmal hundertfache Reichweite – und zwar schon rund zwei Wochen vor der legendären Bundestagssitzung, in der Friedrich Merz für seine Anträge zur Migrationspolitik auch die Stimmen der AfD in Kauf genommen hat.
Hatte die Organisation Campact schon im sächsischen und Thüringer Wahlkampf linke und grüne Direktkandidaten unterstützt, so wirbt sie jetzt in erster Linie für die Wahl der Linken am nächsten Sonntag.
Viele rätseln, warum? Ein Grund ist sicherlich, dass Die Linke in der Friedenspolitik mittlerweile die Seiten gewechselt hat. Gregor Gysi wollte dem 100-Milliarden-Aufrüstungsprogramm von Kanzler Scholz zustimmen. Bodo Ramelow sprach sich für die Lieferung von Waffen an die Ukraine aus, sogar solchen, die auch gegen Ziele auf russischem Territorium eingesetzt werden. Die Linke-Europapolitikerin Carola Rackete unterstützt die Lieferung von Taurus-Raketen an Kiew. Und die neue Führungsspitze der Linken befürwortet die Sanktionen und will den Wirtschaftskrieg gegen Russland zum Schaden der deutschen Bevölkerung und unserer Wirtschaft sogar noch verschärfen.
Das BSW ist da die einzige verbliebene konsequente Friedenspartei im Deutschen Bundestag und somit sicherlich US-Milliardären eher ein Dorn im Auge. Das BSW fordert außerdem mehr soziale Gerechtigkeit und eine Begrenzung der Migration. Weil eigentlich jeder wissen sollte: Offene Grenzen für alle und ein starker Sozialstaat gehen nicht zusammen. Und wenn die ungeregelte Migration so weiter geht wie bisher, würde die AfD bald die stärkste Partei werden.
Die Forderung der Partei Die Linke, Milliardäre abzuschaffen, ist vor diesem Hintergrund wenig glaubhaft. Sie scheint US-Milliardären wie Soros oder Gates jedenfalls keine schlaflosen Nächte zu bereiten.”
Det hela bekräftar förstås på det mest beklämmande sätt vad vi redan visste om vad dagens vänster är och om hur den “liberala demokratin” fungerar.
Nortons analys av Marco Rubios uttalande om multipolariteten, som jag kort nämnde i mitt inlägg med anledning av Trumps fredskontakt med Putin, identifierar två olika förståelser av begreppet, å ena sidan den kinesiska, å andra sidan den amerikanska sådan den enligt honom representeras av Rubio och Trump.
Dock är det, i enlighet med ett huvudtema i mitt inlägg, delvis en av aspekter av populistnationalismens och den av denna påverkade konservatismens politik nödvändiggjord och öppen fråga hur långt det atlantimperialistiska systemet kan tillåta och modifieras av förändringar i rätt riktning.
Popnatkonservatismen kan förstås inte i sig vara tillräcklig på detta område; en filosofisk, historisk och politisk fördjupning är nödvändig. Men Trumps retorik, inklusive allmänt uppskattande uttalanden om Kina och inte minst utspelet om toppmöte om kärnvapenbegränsning med både Putin och Xi, gör att vi tills vidare till skillnad från Norton i viss mån måste ta denna fråga i beaktande.
Trump kan, omedelbart, fortsätta Pat Buchanans gamla delvis popnatnärstående paleokonservativa linje. Men borde också anknyta till den babbittska traditionen inom den amerikanska konservatismen, representerad av Claes Ryn, Paul Gottfried och exempelvis Richard M. Gamble. Även om den, såsom representerad inom den amerikanska “konservativa rörelsen”, enligt Ryn har misslyckats, och den inte omfattar den marxistiska dimensionen av imperialismanalysen utan bara en allmän, traditionell förståelse av imperialismens fenomen, förblir den filosofiskt helt central och grundläggande, och har i sin tur tappats bort av marxismen p.g.a. dennas karaktäristiska brister och felaktigheter som helhetlig åskådning. Det är fullständigt nödvändigt att den övertas och vidareförs på annat håll än inom den konservativa rörelsen och inom högern.
Ryns för den “kinesiska” förståelsen av multipolariteten, i allmän mening, essentiella filosofiska formulering av universalitetens och partikularitetens syntes återfinns i hans A Common Human Ground. Babbitt var en kännare av kinesisk kulturhistoria och starkt influerad av konfucianismen.
Ett av Münchens historiskt verkligt intressanta hotell, platsen för den just avslutade, årliga säkerhetskonferensen. Det tillhör ingen kedja utan ägs och drivs sedan 1897 av familjen Volkhardt.
