F.d. FN- och OSSE-diplomaten och författaren till boken On Building Peace: Rescuing the Nation-state and Saving the United Nations (2017) Michael von der Schulenburg, sedan förra årets val en av BSW:s ledamöter i Europaparlamentet, arrangerade där i förra veckan det uppmärksammade evenemanget The Geopolitics of Peace med Jeffrey Sachs:
till sitt Bündnis igår kväll efter (de rättvisande och opinionsmätningarna motsvarande) vallokalundersökningarna:
Här ett något längre klipp.
0,03% under 5%-spärren. Fastän en besvikelse, är det, tror jag, i sig ett unikt bra resultat – i första förbundsdagsvalet, för ett parti som grundades för bara drygt ett år sedan. Och framgångarna i flera lantdagsval och i Europaparlamentsvalet, med den nuvarande representationen där, kvarstår. Frågan är hur partiet nu går vidare. “Es ist eine Niederlage, aber nicht das Ende des BSW“, säger Wagenknecht.
Merz’ seger är beklämmande och djupt problematisk för hela Europa; läs om honom exempelvis i Fazis utmärkta senaste artikel, vars ursprungliga titel, ‘Will Merz sell Germany to BlackRock?’ (se urlen), tyvärr ändrats av UnHerd till den omotiverat försiktiga ‘Can Germany trust Friedrich Merz?’. Trots Merz’ ännu en liten tid liberaldemokratiskt-rituellt nödvändiga brandväggeri finns givetvis redan nu representanter för den gamla etablissemangshögern som talar om hur det är en självklarhet att efter nästa val CDU/CSU kommer bilda regering med AfD. Mönstret för populistnationalismens inordning i och anpassning till högeretablissemanget är vid det här laget fast etablerat i hela väst, och nu driver ju Trump, Vance och Musk på.
Utan tvekan är AfD:s framgång i sig fortfarande något betydelsefullt, men p.g.a. detta mönster givetvis endast potentiellt löftesrikt. Av de nuvarande partierna kan bara BSW korrigera och avhjälpa deras fatala svagheter. Varningslamporna blinkar ju hela tiden intensivt och förutsägbart – se intervyn med Sevim Dağdelen i lördagens inlägg. Bara BSW, fastän själva otillräckliga, pekar utöver dessa svagheter, bortom dem, i den allmänna nya riktning som nu är nödvändig, mot en helhetligt hållbar politik. Det är detta pekande, i partiorganiserad form, som är BSW:s stora, redan fullbordade pionjärinsats hittills i tysk och europeisk politik.
“Kåkstadsliberalism” var en term jag kände mig föranledd att börja använda för över tio år sedan – se min förklaring av den i svaret till en läsare i kommentarfältet till mitt inlägg ‘Kåkstadsliberalerna och Ayn Rand’. Med Javier Mileis pajaserier är det nu lika motiverat att tala om motorsågsliberalism.
Efter den uppmärksammade användningen i sin valrörelse härom året av en motosierra som symbol för sin utlovade nedsågningspolitik, dök han nämligen nu upp på den just avslutade, alltigenom trumpifierade CPAC-konferensen i National Harbor utanför Washington med en sådan – som han skänkte till Elon Musk som passande symbol för dennes förväntade motsvarande sågverksamhet som chef för Trumpadministrationens nya “effektiviseringsdepartement”, DOGE.
Den trumpianism det här handlar om, och som Milei står i tjänst hos och ställt sitt land i tjänst hos, är förstås den till det vanliga republikanska etablissemangets oligarkism redan under Trumps första period i Vita Huset helt anpassade, från vilken alla socialkonservativa inslag – eller vad som kunde se ut som sådana – i MAGA-populistnationalismen från valrörelsen 2016 avlägsnats. Nu är det bara den enklaste, grövsta och billigaste högerpopulism. Vad motorsågsliberalismen hittills inneburit i ekonomiska termer i Argentina analyseras utförligt och detaljerat av Norton i ett nytt avsnitt av Geopolitical Economy Report.
Hela pajasfenomenet Milei som person kan väl kanske idag, efter flera årtionden av ny historisk erfarenhet, ses som en lämplig symbol för (ny)liberalismen i allmänhet. Vi ser nu tydligt förhållandet mellan libertarianismens teori och den faktiska nyliberala politikens resultat på ekonomins, kulturens och de samhälleliga förhållandenas områden. Och förstås inte minst med hänsyn till den roll den tilldelar ett land som Argentina inom atlantimperiets system. Det kan utan tvekan finnas skäl att beskära en ineffektiv byråkratisk och ideologiskt problematisk statsförvaltning. Men när det handhas av en figur som Milei är det lätt att förstå att det inte är seriöst och vilka krafter som i verkligheten ligger bakom.
