Ben Norton tydliggör några av skälen varför vi så snabbt som möjligt måste frigöra oss från den:
Läs även Thomas Fazis – den bäste Europatänkaren idag – artikel om techoligarkerna, ‘Welcome to America’s techno-military future: AI will be harnessed to assert global dominance’, från 21/1. De är utan tvekan atlantarder, men med denna term vill jag främst beteckna deras systems alla anhängare och försvarare, inte minst i Sverige (från neofascisterna till Socialdemokraterna) och Europa.
Ekis säger att hon inte hört någon klart definiera begreppet “globalism”. Viktige kommentatorn Viktor Johansson finner detta tankeväckande, och nämner att han själv “använt termen länge, dock främst för att separera ‘globalismen’ från bl.a. en med patriotism och nationell, civilisatorisk egenart förenlig och kompatibel internationalism och andlig universalism”.
I ljuset av Ekis uttalande frågar han sig dock nu om man kanske p.g.a. begreppets oklarhet i stället bara bör tala om imperium och imperialism och helt enkelt “överge ‘globalism’ och ‘globalist'”.
För min del använder jag globalism uteslutande i direkt anknytning till och kontinuitet med 90-talets största politiska debatt, den om “globaliseringen”, ett fenomen som alla – förespråkare såväl som motståndare – accepterade som centralt och ett begrepp som var helt okontroversiellt. En ofantlig akademisk litteratur behandlar dem.
Globalisering och globalism syftar m.a.o. för mig på precis samma sak, låt vara att globalism utöver själva processen starkare betonar dess mål och den ideologi som försvarar detta mål.
Imperialism förblir givetvis en central och oundgänglig analytisk kategori. Globaliseringen var fortfarande driven av dess – i Lenins mening, sedan efterkrigstiden vidareutvecklad till dess nuvarande atlanticistiska form -vanliga systembestämda aktörer, även när den, med sitt fortsatta uppbyggande av trans- och supranationella institutioner i efterkrigsordningens förlängning, kom att förstås i termer av en “ny världsordning”. Detta var mest ett nytt ideologiskt språk för den unipolära hegemonin och det sätt på vilket denna trodde sig kunna införliva och underordna Ryssland och Kina.
Men i och med å ena sidan dessas nya motstånd (multipolaritetens framväxt) och å den andra populistnationalismens i väst, uppstod en ny eller åtminstone annan opposition, skild från den alltmer formlöst fortlevande vänsterns från de föregående årtiondena som dominerade på 90-talet och fram till 911.
Atlantetablissemanget har därför tvingats retirera från de mest ambitiösa planerna på en ny, direkt postnationell “global governance” till vad som mer liknar imperialismens föregående, mer öppet till USA knutna former, med mer elementärt “nationalistiska” inslag.
Idag är det i stället Kina som försöker tänka och tala i termer av “global governance”, men i icke-imperialistisk mening, som en civiliserad humanistisk vision för mänsklighetens gemensamma framtid. Bl.a. därför har jag också talat om en “alternativ globalism”, utan den vanliga termens negativa konnotationer.
Intervy av Pascal Lottaz på Neutrality Studies igår:
“Washington has an unprecedented grip over Europe. When Washington says ‘jump’ the European’s will reply ‘how high?’ But that was not always the case. There once was a Europe of independent states, not US satellites. There was the Europe of Olof Palme, Willy Brandt, or Bruno Kreisky that had a decidedly different foreign policy from the USA. Where did that place go?
Today I’m talking to Kajsa Ekis Ekman, a Swedish journalist, activist and the author of 4 books on human trafficking, prostitution and the economy. She is currently the editor in chief of Parabol Press. Previously, Ms. Ekman worked for various Swedish outlets but was let go in 2022, after critically covering the unfolding Russo-Ukrainian War. More from Kajsa Ekis Ekman:
