Ett utdrag från avdelningen för Politics-kategorin på Contents-sidan, alltså sidan med klickbara rubriker på inlägg med mitt eget skrivande, och liksom där med de senaste först eller högst upp:
På vad jag i brist på bättre namn kallar References-sidan finns till skillnad från Contents-sidan klickbara rubriker på inlägg med annat innehåll; tanken med termen “references” är att det där handlar om typ källor och annat material som underbygger och illustrerar min argumentation i de egna texterna och som jag i dem hänvisar och länkar till. Men termens dålighet blir uppenbar i synnerhet i beaktande av den huvuddel av konstkategorin med dess underavdelningar som hamnar där, och vars innehåll går långt utöver detta.
Mitt eget skrivande återfinns dock ofta även i inläggen på References-sidan. Det handlar då endast om jämförelsevis korta kommentarer till det andra innehåll som där är det huvudsakliga. Men ibland säger även dessa kommentarer väsentliga egna saker, t.o.m. i en utsträckning som gör att det kunnat vara litet svårt att avgöra på vilken av dessa sidor, Contents eller References, som deras rubriker bör listas.
- 22 mars
Viktig artikel om Österrikes gamle förbundskansler på 70-talet Bruno Kreisky i Jacobin, Bruno Kreisky, a Social Democrat From a Different World, översatt från tidskriftens tyska utgåva där den publicerades under den likaledes signifikativa rubriken Ein Bruno Kreisky fällt nicht vom Himmel.
Det är många som idag tänker på den där “annorlunda världen”, även efter att ett parti som SD slutat göra det och i stället blivit ett vanligt krigshetsande atlanthögerparti – eller snarare ett extremt sådant i den vanliga borgerliga kretsen. En bred, allmän vänster, den som vänstersocialdemokratiska Jacobin vänder sig till, tänker av naturliga skäl gärna på den.
Det finns risker med det, risker som i Sverige tydligt kan identifieras i folkhemsnostalgin, såväl i SD:s gamla som dagens allmänna och moderata vänsters form. Men det är riktigt att det verkligen var en annan värld, och i många avseenden en bättre sådan – bättre från en de överordnade värdenas konservativa perspektiv. En värld med en helt annan långsiktig utvecklingspotential än den nyliberala Epstein-världs, som ersatte den.
Därför är det också rätt och viktigt att dröja vid den, på det sätt den aktuella artikeln gör. Kreiskys samarbete med Willy Brandt tas upp; båda hade ju nära band till Sverige efter att ha bott här under kriget. Till samarbetet slöt sig därför senare naturligt Palme. Det socialdemokrati de representerade kom, trots alla brister och kompromisser, åtminstone närmare ett självständigt Europa med en självständig roll i världen än vad den europeiska högern – trots, eller man vill nästan gärna säga med undantag för de Gaulle – någonsin gjort efter andra världskriget.
Artikelns tyska titel säger lika mycket väsentligt som den engelska. Kreisky och den politik han förde, den värld han var med om att forma, föll inte från himlen, utan växte ur en bred arbetarrörelses jord, konstaterar författaren. Det implicita budskapet är att en sådan rörelse åter måste byggas upp, och, anar man, på ett sätt som i centrala avseenden liknar det sätt på vilket detta historiskt skedde i västvärlden, det sätt som ledde fram till och möjliggjorde just en Kreisky.
Men är det möjligt under de villkor det alltmer illiberala tillstånd nyliberalismen visat sig leda fram till? Den annorlunda värld Kreisky symboliserar bars upp av mer än den starka och breda samtida arbetarrörelsen i länder som Österrike, Tyskland och Sverige. Hur mycket denna än tog avstånd från kommunismen är det ett faktum att den under hela sin existens, d.v.s. under hela kalla kriget, också på avgörande sätt indirekt bars upp av det samlade – om än av interna skiljaktigheter präglade – globala socialistiska blocket, inklusive inte bara Östeuropa och Sovjetunionen utan också, och i kontinuerligt ökad utsträckning, det utomeuropeiska.
Utan den maktbalans det tillhandahöll, utan dess närvaro och alternativa väg, hade de kapitalismens defensiva eftergifter som till stor del var den västerländska socialdemokratiska reformismens förutsättning eller rentav innebörd varit omöjliga. Ingenstans i världen har efter kalla kriget Kreiskys annorlunda värld förmått motstå nyliberalismen, allstans har den i stället tvingats anpassa sig och ansluta sig till den. Till och med ett före detta kommunistiskt parti som dagens svenska V står numera till höger om den annorlunda världens socialdemokrati. Strukturella hinder för en traditionell socialdemokratisk reformism har skapats, som var antingen tillfälligt historiskt övervunna eller helt okända på 70-talet.
Det väcker frågor rörande socialismens strategi som en vänster av Jacobins typ sällan ställer på adekvat sätt. Frågor som Kreiskys gamla värld väl redan gjorde sig oförmögen att ställa, eftersom den illusion av historiskt nödvändigt säkerställd makt som präglade den inte gav den någon anledning att göra det. Här krävs mycket nytänkande, i väst såväl som i öst och syd.
Catelina Johnstone anklagar i sin typiska stilistiska modalitet den vänster av olika schatteringar som inför det nya Irankriget ägnade sig åt att driva på protesterna mot den islamiska republiken och dess styre: “Can’t get over how many leftists bought into the ‘we support the Iran protests’ schtick. Where the fuck did you idiots think this was headed? What did you think you were promoting when you assisted the US empire’s regime change sloganeering throughout the west? Fucking morons.”
Carlos Martinez kommer däremot med en kort argumentation av annat slag. Han förklarar hur antiimperialistiska marxister bör förstå dagens Iran – en argumentation som mer i sak bemöter deras insisterande på sina inte bara katastrofalt inopportuna och de facto krigsbefrämjande utan faktiskt felaktiga och abstrakt-schematiskt och kontextokänsligt ohistoriska och geografiskt och kulturellt malplacerade beskrivningar av landet. De framställer det som bara en reaktionär teokrati som terroriserar alla och i synnerhet kvinnor, eller, alternativt, en borgerlig kapitalistisk regim som förtrycker och starkt har försämrat villkoren för arbetarna. Martinez argumentation överensstämmer med den beskrivning Maupin under alla år givit utifrån sin icke obetydliga egna erfarenhet på plats i landet. Även ordförande Haz och ACP delar den givetvis fullständigt.
Såvitt jag förstår är Martinez son till förra året bortgångne Harpal Brar, grundare av Mckays parti CPGB-ML, och far till flera andra barn som bär hans namn, bl.a. den framträdande debattören Joti, som samarbetat med Maupin (det finns även en lång serie avsnitt på hans YouTube-kanal där förutom dessa två även Harpal Brar, under sina sista år, medverkar). Det är för mig oklart varför Carlos skiljer sig från dessa andra Brarar och heter Martinez (och för den delen även Carlos), men detta är ju oviktigt i jämförelse med det förhållandet att något slags ideologisk skillnad mellan dem tycks föreligga. Jag är dock inte tillräckligt förtrogen med Carlos för att ännu med någon större precision ha lyckats identifiera den. En viktig ledtråd är i alla fall att han i sin bok The East is Still Red: Chinese Socialism in the 21st Century (2023) har en högre värdering än Harpal i sin bok Socialism with Chinese Characteristics: Marketisation of the Chinese Economy (2020).
Beskrivning på YouTube:
“Understanding modern Iran requires the type of anti-imperialist analytical tools Michael Parenti developed – in particular, his insight that demonisation is a weapon of war. In works like To Kill a Nation, Parenti showed how the machinery of propaganda constructs a target country as a rogue state, a menace to its neighbours, a threat to its own people – a process he exposed with devastating precision in relation to the Soviet Union, Yugoslavia, Cuba and elsewhere. The same playbook is now being run against Iran (indeed it has been for 47 years).
What does an honest assessment of the Islamic Republic actually show? Under the Shah’s dictatorship, Iran was a close ally of Israel and apartheid South Africa, its energy wealth concentrated in the hands of a few and placed at the service of foreign multinationals. The 1979 Revolution transformed all of that. Revolutionary Iran became the staunchest supporter of the Palestinian cause, providing extensive financial, military and logistical support to the resistance. It severed relations with the apartheid regime and supported the South African liberation struggle.
It brought its natural resources under public ownership and directed the revenues towards people’s welfare. And it repositioned itself internationally: today Iran is a member of BRICS, a member of the SCO, a crucial node in the Belt and Road Initiative, and a close partner of China, Russia, Venezuela and Cuba.
On the social front, the picture is again striking. People often assume that Iran is a hugely backward society, and yet women’s literacy has risen from 30 to 99 percent. Women make up 60 percent of university students, 40 percent of doctors and 70 percent of STEM graduates. Healthcare and education indicators are excellent.
None of this means an anti-imperialist has to share the governing ideology of the Islamic Republic. One can be a Marxist and still recognise the plain truth: the revolution transformed Iran for the better, dramatically improved the lives of its people, and asserted genuine national sovereignty. That is precisely why it is hated in the West – and precisely why anti-imperialists must understand and defend it.
This video is a clip from a detailed interview with @thereal99media. You can see the full interview here: What are the real reasons behind US wars against Venezuela and Iran? Feat. Carlos Martinez.”
