- för 3 timmar sedan
“China held a grand gathering in Beijing’s Tian’anmen Square on Wednesday to commemorate the 80th anniversary of the victory in the Chinese People’s War of Resistance against Japanese Aggression and the World Anti-Fascist War.
President Xi Jinping delivered a speech and oversaw a military parade which proceeded in two steps: a military review by Xi and a march-past of troops.
A total of 61 foreign heads of state and government, high-level representatives of relevant countries, heads of international organizations and former political dignitaries were present at the commemorative event.
Before the beginning of the gathering, Xi ascended the Tian’anmen rostrum and shook hands with war veterans attending the event.
Standing beside Xi on the Tian’anmen Rostrum were Russian President #VladimirPutin and #KimJongUn, top leader of the Democratic People’s Republic of Korea, along with more than 20 other foreign leaders.”
- för 4 timmar sedan
Den första delen av filosofen vid Villanova University utanför Philadelphia Gabriel Rockhills länge omtalade och med stort intresse emotsedda trilogi om västmarxismen utkommer, meddelar han, i december på Monthly Review Press, och kan nu förbeställas.
Rockhills många nättillgängliga presentationer under de senaste åren har visat att hans tänkande saknar vad jag skulle vilja kunna kalla en värdekonservativ dimension, det som vi kan urskilja aspekter av hos en Michéa i Frankrike och som i USA Maupin, Haz och andra nu sedan ganska länge mer eller mindre förstått nödvändigheten av. I själva verket uppvisar han till skillnad från de övriga nämnda vissa drag av det som kom att utmärka den marxism – och därur utvecklade postmarxism – han kritiserar, en av de saker som Haz tagit fasta på i sitt dock alldeles för långtgående förkastande av honom.
I stället är hans bidrag den detaljerade vidareutvecklingen av framför allt Domenico Losurdos typ av analys av framväxten av, orsakerna till och krafterna bakom den “kompatibla vänster”, den kapitalets vänster, som till slut helt enkelt övergick i postmarxismen och kom att bli den nästan totalt dominerande under den nyliberala, unipolära atlanthegemonins era: den politiska korrekthetens och wokeismens överbyggnadsvänster, som pophögern uppfattar som “kulturmarxismen”.
Haz förmår inte göra rättvisa åt detta arbete. Bl.a. beror det på att han har en faiblesse för Žižek, som Rockhill avfärdar som “capitalism’s court jester”. Ingenting tyder på att Haz behärskar franska, och han har inte som Rockhill i många år studerat under just vad som i USA simplistisk-karaktäristiskt nog sedan länge kommit att kallas den “franska teorins” ledande figurer i Paris, och där publicerat åtskilligt på franska. Ändå inte bara försvarar han distinkta temata i denna teori, utan menar sig kunna sätta sig till doms över Rockhills bristande förståelse för dess specifikt europeiska drag.
Det framstår inte som i allo övertygande, men mer finns förvisso att säga om hans argument rörande just Žižek och Rockhills förståelse av denne. För Haz har såtillvida utan tvekan rätt, som Rockhill i detta sammanhang inte närmare ingår på Žižeks egentliga och specifika tänkande och helhetskaraktären av hans verk, utan mest tar fasta på enskilda politiska uttalanden och ställningstaganden.
Att Rockhill gör så får sin förklaring i hans biografi och därur följande psykologi, motivationen för hans nuvarande arbete. Han är inte längre intresserad av Žižeks eller den franska teorins inre intellektuella värld i sig, bortom de politiska samband han upptäckt. Hans hela framtoning är den av en man som är förkrossad över att i många år ha låtit sig vilseledas av den teori som han egentligen på annat sätt än Haz är direkt förtrogen med, men som han kommit att inse i det väsentliga är en förlängning och variation av det äldre imperialistiska indoktrineringskriget och dess manipulerade radikalism. Allt Rockhill säger andas dåligt samvete över detta, ett skuldmedvetande, en överväldigande ånger.
Detta trauma är alltså den uppenbara drivkraften bakom hans forsknings omorientering. Han förskräcks över vad han bidragit till att ställa till med, vad han förstört, och vill nästan desperat motverka vad han uppfattar som effekterna av även sitt alldeles egna tidigare arbete, förhindra den katastrof han nu ser att de kommer leda till om de inte elimineras. Det är ett intressant och hittills ovanligt fenomen.
Who Paid the Pipers of Western Marxism? offers a crash course in the history of imperialist propaganda, as well as in the Marxist method for analyzing culture and ideology. Author Gabriel Rockhill demonstrates the explanatory and transformative superiority of a dialectical and historical materialist approach, while elucidating how the world of ideas is a crucial site of class struggle. He then engages in a meticulous counter-history of the Frankfurt School – which made a foundational contribution to Western Marxism – by situating it within the global relations of class struggle and the imperialist war on actually existing socialism. With the explicit and direct backing of powerful elements in the capitalist ruling class and the world’s leading imperialist state, the Frankfurt School developed a widely promoted form of compatible critical theory as an ersatz for dialectical and historical materialism. The volume concludes by bringing to the fore the positive project that serves as the guiding methodological framework for the work as a whole: a thoroughly anticolonial and anti-imperialist Marxism dedicated to building socialism in the real world. Drawing on extensive archival research to pull back the curtain on ruling class machinations, Rockhill’s book elucidates how the intellectual world war on the socialist alternative has sought to shore up and promote a “compatible left” intelligentsia while misrepresenting, maligning, and trying to destroy the revolutionary left.
- för 2 dagar sedan
