Den nödvändiga komplexifieringen av Burkeförståelsen

De som idag försöker – och de som tidigare, i mer begränsad omfattning, har försökt – konstruera en Konservatismen, en konservatism i bestämd form singularis och s.a.s. med stort K, fokuserar oftast på Burke. Han blir ett slags flexibel, i enlighet med hur hans egna principer med avsevärd rätt uppfattas, men också tidlöst giltig ungefärlig norm för denna Konservatismen förstådd som bevarande och förnyande vissa centrala högre värden i och genom inte bara den historiska förändringen, utan vad som direkt uppfattas som utvecklingen, det historiska framsteget. Som en “modern” och “framstegsvänlig” konservatism.

Detta fokus är generellt väl valt. I den mån den förstås som ett filosofiskt uttryck för konservatism, som en konservativ politisk filosofi, springer den värdecentrerade historicismen ur just detta tänkande, denna Burketolkning, och jag har själv sedan alltid anslutit mig till den.

Men jag har gjort det med vissa reservationer, modifikationer och tillägg, som nödvändiggjorts av de filosofiska och övriga åskådningsmässiga riktningar jag utöver den värdecentrerade historicismen försökt tillägna mig. Till desssa hör personalismen såväl som den fullständigare anslutningen till den moderna idealismen och den affirmation av den traditionalistiska skolans “österländska metafysik” i den mjuka tolkning jag velat förespråka.

Här finns stora, rent filosofiska – kunskapsteoretiska, etiska, värdefilosofiska, historiefilosofiska och metafysiska – frågor som jag här inte ska gå in på. Jag vill i stället bara helt kort signalera att det finns områden av politisk-filosofisk och helt enkelt bara politisk betydelse där förståelsen av Burke, och enkannerligen Konservatismens förståelse av honom, den förståelse Konservatismen-anhängarna omfattar, behöver komplexifieras, ja rentav problematiseras.

Man kunde tala om två stora, huvudsakliga sådana områden. Det första har jag länge i olika sammanhang berört, nämligen hans förhållande till liberalismen, den framväxande kapitalismen, den borgerliga revolutionen. Ingen Konservatismen innebär ett förespråkande av återgång till feodalismen och medletiden eller uppställande av dem som tidlöst giltiga. Burke som del av den specifikt moderna historien, denna politisk-, ekonomisk- och allmänt socialhistoriska dimension, har dessutom blivit allt viktigare för mig genom min av min av samtidshistoriens egen utveckling förändrade förståelse av den borgerliga politiska högerns väsen och potential (begreppet höger, som vi använt ända sedan Burkes egen tid eller den franska revolutionen, är självklart som de flesta begrepp inom historia, samhällsvetenskap och humaniora relativt, och givetvis inte mer så än begreppet vänster eller ens begreppen liberalism, socialism, eller demokrati, och huruvida denna relativitet är en svaghet eller helt irrelevant för den avsedda användningen beror helt på vilken historiefilosofi eller allmän förståelse av historien man omfattar). Den ibland extrema kruditeten i Burkes rent borgerligt-liberala försvar av kapitalismen och marknaden går inte längre att ignorera i diskussionen av vad som ofta kallas “liberalkonservatismen”.

Vad denna mer specifika problematisering allmänt handlar om framgår även av mina kritiska diskussioner av det senaste försöket att formulera – eller anspråken på att representera – en “alternativ höger”, en höger skild från just liberalismen, kapitalismen och den borgerliga revolutionen, trots att detta försök – och givetvis från mitt perspektiv fullt konsekvent och med nödvändighet – bl.a. utmärks av att det inte utgår från Burke.

Det andra området där Burkeförståelsen behöver komplexifieras är i vissa fundamentala avseenden egentligen inte sakligt skilt från detta första, utan bara en ytterligare aspekt eller dimension av det. Jag nämner det här som ett andra område delvis av det egentligen helt otillräckliga skälet att jag själv inte tidigare behandlat det som varande i behov av detta.

I likhet med de bästa av Konservatismens konstruktörer har jag tagit fasta på Burkes imperialismkritik, och bejakat försöket, exempelvis hos Russell Kirk, att identifiera en konsekvent och distinkt konservativ åskådning och linje bakom Burkes politik gentemot Irland, de amerikanska kolonisterna, och Indien.

Visserligen har jag haft problem med hans kampanj mot Hastings, som han trots den enorma mängd tid och kraft den tog i anspråk till slut helt enkelt formellt-juridiskt förlorade. Men detta har inte gällt den allmänna, sakliga innebörden av kritiken av imperialismens uttryck i Indien, försvaret av den gamla indiska kulturen som imperiet hotade genom sin framfart, utan endast att Burke faktiskt åtminstone i några avseenden tycks ha varit orättvis mot sin motståndare: Hastings delade såvitt jag förstår själv mycket av denna inställning och gjorde en del egna insatser för att bevara vad han uppfattade som den indiska kulturens värdefulla traditioner. Det finns, har jag tyckt mig märka, ett åtminstone något överdrivet, litet fanatiskt drag i den mångåriga personliga striden mot just Hastings, en fixering som till någon del stör vad som kunnat uppfattas som den bestående giltiga konservativa antiimperialism som alltså fortfarande representeras av de bästa av dem som bekänner sig till en Konservatismen.

Men stämmer bilden av Burke som helt enkelt motståndare till imperialismen? Det finns formuleringar hos en Kirk, och än mer hos en mot slutet i stor utsträckning av Kirk stödd paleokonservativ politiker och författare som Buchanan, som ger uttryck för vad som kan synas vara en inkonsekvens eller ett vacklande på denna punkt. Kirk kunde plötsligt, om än förvisso undantagsmässigt, börja tala om vikten av de plikter som han menade följde med USA:s faktiska ställning som imperium, på ett sätt som visserligen inte var något vanligt försvar för imperialismen, men ändå kan synas implicera ett accepterande av den som kan framstå som inkonsekvent. Och redan i undertiteln på Buchanans i flera avseenden problematiska bok Churchill, Hitler, and the Unnecessary War: How Britain Lost its Empire and the West Lost the World (2008) framträder vad som ser ut som samma hållning än tydligare. Hos andra konservativa, som den sene Burnham, är den förstås än tydligare, hur många viktiga sanningar den kritik av liberalismen som företas utifrån den än i övrigt rymmer. Scruton, som stödde Irakkriget 2003, uppvisar också entydigt en liknande hållning.

Men det finns en idéhistorisk förklaring till denna till synes oklara position. Inom Burkeforskningen har den etablerade förståelsen av denne högerwhigs kritiska förhållningssätt till imperiet ifrågasatts och reviderats av Daniel I. O’Neill i hans Edmund Burke and the Conservative Logic of Empire (2016). Delvis influerad av nyare riktningar i den allmänna imperialismforskningen, såsom den som representeras av David Cannadine i hans Ornamentalism: How the British Saw Their Empire (2001), avfärdar O’Neill både den vanliga tolkningen av Burke som helt enkelt liberal och förståelsen att han var antiimperialist.

I stället präglades hans tänkande på det aktuella området helt enkelt av en annan uppfattning av imperiet än de moderna liberalernas, av en distinkt konservativ logik, som säkert fortfarande, om än omedvetet eller oartikulerat, spelar en roll för många konservativa, liksom den med stor sannolikhet gjorde det för de nämnda tidigare konservativa under 1900-talet.

Det finns anledning att återkomma till och titta närmare på detta. Men de två områden där komplexifiering således är nödvändig hänger alltså ändå samman. Frågan om det allmänna förhållandet mellan konservatism och liberalism hos Burke, där det måste konstateras att den förra absolut inte var helt skild från den senare och de historiska krafter, intressen och förhållanden som den var ett uttryck för, återkommer givetvis i sammanhanget av imperiet såtillvida som detta, precis som whiglordernas samhälle i England, visserligen i någon mån trovärdigt kunde ges en konservativ legitimering, men i grunden var beroende av och en del av den helhetliga moderna historiska formation som liberalismen var ett ideologiskt uttryck för.

Marientorzwinger, Nürnberg

China: 80th Anti-Fascist Victory Anniversary Grand Parade

“China held a grand gathering in Beijing’s Tian’anmen Square on Wednesday to commemorate the 80th anniversary of the victory in the Chinese People’s War of Resistance against Japanese Aggression and the World Anti-Fascist War.

President Xi Jinping delivered a speech and oversaw a military parade which proceeded in two steps: a military review by Xi and a march-past of troops.

A total of 61 foreign heads of state and government, high-level representatives of relevant countries, heads of international organizations and former political dignitaries were present at the commemorative event.

Before the beginning of the gathering, Xi ascended the Tian’anmen rostrum and shook hands with war veterans attending the event.

Standing beside Xi on the Tian’anmen Rostrum were Russian President #VladimirPutin and #KimJongUn, top leader of the Democratic People’s Republic of Korea, along with more than 20 other foreign leaders.”